Det börjar precis så pinsamt som jag föreställt mig en Star Trek-film regisserad och delvis manusutvecklad av William Shatner skulle vara. The Final Frontier inleds nämligen med svindelframkallande bilder av en stark och skicklig bergsklättrare på väg uppför en ogästvänlig klippvägg. Vi ser bara hen på avstånd, eller närbilder på en hand eller en fot, men vi förstår ju att det är någon oerhört fit person som vågar sig på att klättra på den där bergväggen utan säkerhetslina. Efter ett antal dramatiska och snygga bilder får vi till sist se ansiktet på den nästan orimligt uthållige och skicklige klättraren – den medelålders upplagan av kapten Kirk, komplett med ett antal trivselkilo såväl runt magen som i det lite klotformade ansiktet. Att använda en stand in för att utmåla sig själv som en osannolikt skicklig bergsatlet, trots att man får svindel av att stå på en stol är liksom exakt vad man kan vänta sig av den omvittnat självgode Shatner (det där med svindel och stolen hittade jag på själv, men ni förstår vad jag menar, ungefär). Det var med viss bävan jag fortsatte att titta. Var det här filmen då Kirk skulle bli en renodlad actionhjälte? En federationens Schwarzenegger? Skulle The Final Frontier visa sig vara en enda stor egotripp där Shatner en gång för alla förverkligade alla de ouppfyllda drömmar kring Kirks äventyr och förmågor som han gått och burit på genom åren?
Lyckligtvis blir det aldrig riktigt så illa. Visst, den gode kapten Kirk råkar visst vara smartare och skarpare än alla andra i filmen, han luras varken av falska profeter eller imponerande gudaliknande hologram. Det finns också en hel del överspel här och där från Shatners sida som kunde tagits ner något. Men i stort får jag intrycket av att Shatner velat göra en film om vänskap. Om Kirk, Spock och McCoy som tre äldre män som är som familj för varandra. Och vars tillit och gemenskap utgör det starkaste vapnet i hela galaxen. Sen gör jag min hemläxa, läser på om filmens tillblivande och inser att Shatner faktiskt hade tänkt göra en film där han ensam räddar världen, sviken till och med av sina närmsta vänner – men att Leonard Nimoy (Spock), DeForest Kelley (McCoy) och Gene Roddenberry (seriens skapare) stoppade honom och tvingade fram en omarbetning av manuset. Ridå!
The Final Frontier har beskrivits som filmen som höll på att bli slutet på hela Star Trek-filmfranchisen. Visserligen tjänade den in mer pengar än någon annan Star Trek-film under sin premiärhelg, men dog sedan snabbt på biograferna. Men kanske har allt negativt jag läst om filmen gjort att jag väntade mig något osedvanligt uselt, för jag tycker inte att den är så pjåkig ändå. Star Trek-filmerna har ju alltid varit lite dodgy. Det kan eventuellt också vara så att alla mina referenspunkter numera är uträknade, efter att jag mer eller mindre har lidit mig igenom två bitvis urusla säsonger av The Next Generation. Allt känns snart okej, numera.
Men visst har jag invändningar. Som att det bitvis kändes som om Shatner sneglat lite väl mycket på konkurrenten Star Wars. Påminner inte baren i Paradise City på Nimbus III hemskt mycket om den i Mos Eisley i första Star Wars-filmen, till exempel? Samtidigt tror jag faktiskt att Shatner gör den första riktiga, renodlade och lite storslagna actionscenen i Star Trek någonsin, när Enterprises besättning attackerar Paradise City på hästar och allt! Den oftast så resonable Kirk verkar för övrigt betydligt mer mordisk och skoningslös här än tidigare i serien, och jag är inte helt bekväm med scenen där han lämnar en kvinna medvetslös med ansiktet neråt i ett vattenkar efter ett slagsmål.
Huvudintrigen är dock betydligt mer existentiell. Den handlar faktiskt om sökandet efter Gud. På Nimbus III dyker vulcanen Sybok upp. Han fungerar som ett slags profet, där han lovar de han möter att de snart ska få komma i kontakt med Gud. I väntan på det ger han dem mod att konfrontera sin största rädsla i livet – något som skapar en entusiastisk och lojal skara troende kring Sybok – även när han tar sig ombord på Enterprise. Sybok har blivit kontaktad av Gud, berättar han, som väntar på honom och hans följe på en otillgänglig planet mitt i galaxens kärna. Kirk är extremt skeptisk, precis som Spock (Sybok är hans halvbror), medan endast lojaliteten till hans gamla vänner får McCoy att hålla sig ifrån att bli en i Syboks fan club. Efter att Sybok tagit kontrollen över Enterprise bestämmer sig Kirk för att samarbeta – om Gud verkligen finns där ute så faller det givetvis under hans yrkesbeskrivning att ta kontakt med henom.
The Final Frontier hade premiär i början av juni 1989. Mitt under den pågående andra säsongen av Star Trek: The Next Generation. Att hoppa från TNG- till TOS-universumet kändes trots allt inte så svårt. Den stora kulturchocken består egentligen av att gå från den lätt klaustrofobiska känslan hos en tv-serie som nästan helt spelas in i en studio, till långfilmens generösare budget som tillåter inspelningsdagar i Yosemites nationalpark och Mojaveöknen. I de tidigare filmerna hade man ju också kompletterat den allt äldre originalbesättningen med unga skådespelare i biroller. Men inte här. Här gav man sig ut på jakt efter Gud, och trodde att det skulle sälja biobiljetter.
Det är svårt att förstå hur scener som den där Uhura ska distrahera några sexuellt utsvultna ökenskurkar genom att dansa naken i månskenet överhuvudtaget tog sig igenom manusprocessen. Filmen börjar ganska lovande, men fastnar när det är dags för intrigen att fördjupas. Och sen blir det bara värre. Det stora problemet är ändå slutet. Ett fett antiklimax med rätt kackiga effekter och en känsla av att hela filmens intrig och speltid bara slutar i ett rätt tomt “jaså”.
Den enda egentliga behållningen av flimen för mig var att Laurence Luckinbill är rätt het i skägg och spetsiga öron när han spelar Spocks halvbror Sybok. En sorts fattigmansversion av Sean Connery (som var den man ville ha i rollen från början). Jag undrade var jag kände igen Luckinbill från, och insåg först efter en koll på IMDB att han ju är med i en av mina favoritbögfilmer, The Boys in the Band. Han är också så nära Hollywood-adel man kan komma – både historisk och samtida – eftersom han är gift med dottern till Lucille Ball och Desi Arnaz, som ju dessutom drev studion Desilu som producerade Star Treks originalserie. Dessutom är han morbror till syskonen Wachowski – odödliga efter Matrix.
Det märkligaste med hela The Final Frontier är ju ändå det faktum att det är rivaliteten mellan Nimoy och Shatner på 60-talet som bestämde hur den skulle bli till. Tack vare ett kontrakt där de två ständigt skulle ha samma förmåner så lyckades Shatner tvinga sig till regiuppdraget för The Final Frontier – Nimoy hade ju redan fått regissera två filmer. Det misstaget gjorde inte Star Trek-producenterna om.
Betyg: 3/10.
Det här är den femte Star Trek-långfilmen i ordningen. Dessutom har jag sett 150 tv-avsnitt så här långt i min Startrekathon.
Det här har varit en tuff sekvens av Star Trek för dig de senaste månaderna. Först Star Trek IV (som du till skillnad mot gemene fans inte gillade), följt av de första två säsongerna av TNG och nu Star Trek V, den som av många anses vara den sämsta Star Trek-filmen. Vi kanske bör glömma nästan allt från slutet av 80-talet helt enkelt. 😛
Men ja, vad ska man säga om den här filmen? Jag håller med dig både om betyget och det du skriver om filmen. Det är en väldigt dålig del av filmfranchisen och förmodligen den Star Trek-film som jag gillar minst. Tyvärr finns det en del mindre bra filmer, det är generellt sett på TV som Star Trek har gjort sig bra genom åren, tycker jag.
Filmen tampades ju med en hel del problem ska också nämnas, utan att försöka använda det som bortförklaring. Skådespelarna från TOS började bli till åren och vissa av dem var långt ifrån att se atletiska ut, vilket kan vara ett problem när det oftast är så mycket äventyr- och actionsekvenser som det tenderar att bli i stora filmer. De fick också tampas med samma författarstrejk som TNG S02, vilket kostade produktionen en hel del av deras planerade tid. TNG som förövrigt gått ganska dåligt så här långt och skapat en hel del uppdelning och bland fansen och gjort en del ltie negativa till Star Trek. Dessutom var bolaget som hade gjort specialeffekterna till de föregående filmerna redan upptaget med andra stora filmer, så de fick hitta något annat bolag för specialeffekterna. Det gick ganska dåligt med de nya specialeffekterna, båda för att Shatner ville göra något mer episkt än vad den förhållandevis stora budgeten tillät och för att specialeffekterna helt enkelt höll ganska dålig kvalitet jämfört med specialeffekterna från föregående filmer. Ingen del av filmen påverkades mer negativt av detta än slutet, som fick klippas och filmas om en del för att undvika det allra värsta av specialeffekterna som inte höll måttet. Även testpubliken var tveksam mot vissa aspekter av filmen. Framför allt slutet, som fick klippas om igen. Shatner försökte t.o.m. få loss mer pengar från Paramount för att producera om slutet på nytt, men fick avslag.
Sen går det så klart inte att undvika faktumet att Shatner haft väldigt stor makt i filmen och det märks när man ser den. Kirk framstår som allmänt bättre och mycket mer vis och intelligent än vad vi oftast sett honom tidigare och framför allt jämfört med Spock. Den här filmen rentav förminskar Spock och den kompetensen som vi tidigare fått se att han innehar. Man märker det i allt från hur handlingen utvecklas till dialogen i vissa scener. Nästan som om Kirk måste rätta och tillrättavisa Spock lite då och då. Men precis som du säger får man ändå intrycket att filmen handlar om alla tre, att den handlar mycket om vänskap. Den sympatin förlorar dock Shatner snabbt när man läser efter och inser att Shatner egentligen ville göra exakt som man vara rädd för att han skulle och lyfta Kirk mot skyn samtidigt som han offrade de andra två. Som tur var så protesterade både Kelley och Nimoy, samt Bennett och Roddenberry (som fortsatt inte har någon makt i filmfranchisen längre, men han är fortfarande kreativ konsult och fortsätter lägga sig i).
Som helhet så är det en ganska dålig film, trots att även jag håller med att den inte var riktigt så dålig som den allmänna kritiken från fans får det att låta som. Sist jag såg den blev jag ändå lite positivt överraskad. Allt från de olika handlingarna, till hur handlingarna vävs ihop, till hur framför allt Kirk lyfts upp något enormt, till Nimbus III, till specialeffekterna och slutet rent allmänt. Det är för dåligt. Det håller inte.
Förhoppningsvis är det här mer eller mindre slutet på den här tuffa sekvensen avsnitt och filmer. 🙂
Vi får hoppas det. Inte helt övertygad 😉
Det finns ganska exakt en bra sak Star Trek V, och det är Spice Williams’ och Todd Bryant’s framträdanden som klingonerna Vixis och Klaa; de lade verkligen ned sina själar i de här rollerna, och det är synd att de är bortslösade på en så urusel film, där de dessutom känns ganska överflödiga för storyn.
Tack för fabulöst klipp!