Till en början kan man få för sig att det här avsnittet handlar om att förhindra att ett rymdskepp fyllt med klingoner ska angripa federationens kolonier. Just det här gänget med klingoner har nämligen varit ute och åkt så länge i galaxen ytterkanter att de missat hela den där grejen med att det numera är fred mellan dem och federationen. Men, det som börjar lite segt och krigsorienterat visar sig snart bara vara en förevändning för att göra det möjligt för Worf att få ligga, med allt vad det innebär för en klingon – från blödande handflator till ett hedersrelaterat och traditionsenligt frieri efter sexet.
Objektet för Worfs ömma känslor är hans ex-flickvän K’Ehleyr, utsänd agent från den klingonska rymdflottan. Hennes pappa var klingon och mamma människa. Hon är rapp i käften, älskar tajta kroppsfodral och verkar mer intresserad av att göra livet surt för Worf än lösa det militära dilemma som är hennes ärende på Enterprise. Till sist joinar hon Worf i hans holodäcksimulering, och efter att ha slagit ner ett gäng hologramfiender tillsammans så dallrar liksom kättjan i luften. Efter själva akten vill Worf gifta sig – det hör till och är det hedersamma att göra för en klingon, hävdar han. K’Ehleyr är dock en modern klingon-girl som kräver mer romantik än ett än pliktskyldigt frieri.
K’Ehleyr är en ovanligt intressant rollfigur. Hon tillåts vara komplex och motsägelsefull. Det verkar också som om K’Ehleyr har lite issues med sitt Klingonska arv. Hon gillar inte Worfs frieri, hon klagar över hur mycket energi som går åt till att hålla humöret i schack och hennes lösning på skeppet med den klingonska besättningen från förr är enkel och brutal – skjut ner det. Men när hon slutligen bemästrat sitt klingonska självhat inser hon hur förälskad Worf egentligen är i henne. Och hon i honom.
Och just den biten är inte så svår att förstå, tycker jag. Worf har utvecklats till att bli en av mina favoriter under loppet av den här säsongen.Hans surmulna understatementhumor är bedårande, han är oförutsägbar på ett intressant sätt och, framför allt, han är inte lika präktig som resten av besättningen ombord. Jag vill ha mer Worf!
Men romansen med K’Ehleyr förvånar mig ändå. Ända sedan den där teceremonin i Up the long ladder så har jag trott att det är något på gång mellan honom och Pulaski, skeppsläkaren (en scen som jag visst glömde nämna i förra blogginlägget). För visst låter det som ett rätt typiskt förspel att dricka giftigt te tillsammans, serverat av Worf med orden “Death is an experience best shared”. Men kanske kan inte Pulaskis sura sätt mäta sig med K’Ehleyrs minst sagt eldiga humör.
Betyg: 6/10 (bonusbetyg för att fler än Riker får ligga den här säsongen, plus lite mer tid i rutan för Worf).
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 20/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 148 tv-avsnitt.
Tur att du gillar Worf. Han är karaktären som är med i flest Star Trek-avsnitt av alla.
Men jag blev lite rädd när jag såg att han har page längre fram. Det klädde inte honom.
Håller med dig på varje punkt. Ett relativt bra avsnitt, men verkligen ingenting att hänga i granen överlag. Handlingen med det klingonska skeppet var aldrig speciellt intressant, däremot så var det som handlade om Worf och K’Ehleyr ganska intressant. De introducerar fler isolerade detaljer om klingonerna och vi får lära oss mer om Worfs förgångna samt vem han är nu. Men jag tycker också att det på många sätt är K’Ehleyr som också är väldigt bra här. Det är något med henne som är mer intressant än vad vi brukar få.
Kanske bör vi gå längre än så och även ge skådespelerskan bakom K’Ehleyr lite credit för det hela, det är ju inte första gången Suzie Plakson spelar någon i TNG. Det var ju nämligen hon som även spelade Dr. Selar i 2×06 The Schizoid Man, en väldigt liten roll som både du och många andra lade märke till. Tracy Traomé som skrev det avsnittet var faktiskt först att föreslå att Dr. Selar borde ha någon relation med Worf, men det lades på is tills att arbetet med den här handlingen skrotade den idén. Istället blev det Worf och K’Ehleyr, som jag tycker har väldigt bra kemi. 🙂
På tal om Worf och K’Ehleyr; Det är på många sätt väldigt intressant då deras bakgrund är väldigt likartad på många sätt, men de är ändå så olika.
Worf som är helklingon men fostrades från väldigt ung ålder av människor och inom Federationen. Han vill att andra (och han själv) ska se honom som en riktig klingon och framför allt vill han passa in och accepteras av andra klingoner. För det ändamålet så försöker han följa bilden han har målat upp av vad en klingon är. Problemet är ju att han inte varit del av det klingonska samhället och varit runt klingoner, så han baserar sin bild av hur en klingon är mycket från sagor, myter och en väldigt generaliserad bild av dem. Han är glad över sin bakgrund och är lojal mot Federationen, men under ytan så dras han väldigt mycket till vad han ser som sitt klingonska arv. Det leder till interna konflikter ibland för honom då hans bild av klingoner är ganska naiv och idealiserad. Till den grad att de riktiga klingonerna han ibland stöter på inte alltid själva kan klassas som bra klingoner enligt den bilden han utgår från. Ska han då ignorera det han utgick från och bara passa in, eller ska han kritisera de andra klingonerna för att de inte är bra nog och fortsätta stå utanför? Hans eviga interna strid.
K’Ehleyr har på många sätt likartade erfarenheter med sin bakgrund, men är på många andra sätt en spegelbild av Worf. Hon är faktiskt hälften människa och hälften klingon. Just nu hittar jag ingen mer information om hennes uppväxt, men jag har alltid antagit att hon växt upp inom det Klingonska Imperiet och runt klingoner. Så hon har liknande erfarenheter om att inte riktigt passa in någonstans helt och hållet, men dras till skillnad från Worf väldigt mycket mot vad hon ser som sin mors arv, sitt mänskliga arv. Det ser man ofta i hennes beteende då hon tenderar att vara väldigt lugn och mer dialogförande än de flesta klingoner vi mött, samtidigt som hon väldigt tydligt också analyserar mer och ger mer värde åt intelligens och eftertanke snarare än brute-force. Eftersom hon försöker följa sin mänskliga ideal mer så blir det ganska naturligt att hon vänder sig mot det klingonska arvet och vanorna som inte passar in där. Dessutom – till skillnad från Worf – så har hon gott om erfarenhet med “riktiga” klingoner och har därmed ingen idealiserad bild av dem, snarare tvärtom. Hon är väldigt kritisk och sätter hårdare krav på sin klingonska sida.
Kort och gott; de båda kämpar fortfarande med sin egen identitet och lutar väldigt hår åt “ena sidan” vilket leder till att de förkastar den andra för att göra det klart och tydligt. Jag tror inte att det är så långsökt att många personer runt om i världen också går igenom liknande interna strider, oavsett om det handlar om etnicitet, nationalitet eller annan typ av bakgrund. De känner sig uppdelade mellan olika “läger” och vill passa in utan att nödvändigtvis känna att de passar in perfekt någonstans hur mycket de än försöker.
Mellanförskapet lite grand, kanske! Ja, just det. Klart att samma skådis står bakom de två intressantaste birollstolkningarna den här säsongen!
Inte mycket att tillägga utom att kommentera att det här avsnittet innehåller en av mina favoritscener med Worf, jag gillade att se honom som kapten på Enterprise och just där tror jag det faktum att han strävar så efter att vara en idealiserad Klingon hjälpte honom att nå fram till besättningen på Klingonskeppet,