The Bonding. Det där Jeremys mamma återvänder från de döda.

tng bondingThe Bonding är på flera sätt likt förra avsnittet, Who watches the watchers? Bägge avsnitten inleds rätt så svagt för att sedan utvecklas till betraktelser över mänskligheten och dess egenskaper. Man skulle kunna säga att de två avsnitten tillsammans bildar ett slags minitema: döden i den tredje säsongen av The Next Generation. Picard spelar också en extremt viktig roll i bägge avsnitten, och visar tydligt att han vid det här lagetvuxit in i rollen som både skeppets befälhavare och dess filosofiska ankare.

tng bonding 6Den generiska öppningen, där en patrull landsatts för att undersöka koinonianska ruiner på en främmande planet, är egentligen bara en ursäkt för att kunna ta livet av skeppets arkeolog, Marla Aster.  På det sättet blir hennes tolvårige son Jeremy föräldralös, och avsnittets egentliga handling kan ta fart. The Bonding utvecklas nämligen till ett slags komplicerad vårdnadstvist där tre parter är onse om vad som är det bästa för den föräldralöse pojken. Worf, som ledde expeditionen där Aster dog, vill genom den klingonska R’usstai’-ceremonin som skulle göra dem till bröder. Troi vill iscensätta ett psykodrama där Jeremy kan leva ut sin mot Worf, som han innerst inne skyller moderns död på. Och så dyker, lite oväntat, pojkens mamma upp igen och vill ta hand om Jeremy. Hon visar sig vara en “energi” från planeten man nyss utforskat. Livsformen där har dåligt samvete över Jeremys öde och vill nu iscensätta ett annat liv åt pojken – ett där hans mama fortfarande lever. Det låter hemskt underligt när man skriver det, men jag köpte det rakt av när jag ser avsnittet.

Det härtng bonding 2 är det smartast konstruerade avsnittet av The Next Generation hittills, eftersom Jeremys förlust river upp andras sorg ombord på skeppet. Worf identifierar sig med Jeremy, eftersom han själv blev föräldralös vnär han var sex år gammal. Och Wesley Crusher får äntligen berätta hur arg han länge var på Picard, som ju ledde den expedition där Wesleys pappa dog. Jeremy själv måste försöka förstå att kvinnan framför honom inte är hans mamma.

tng bonding 3Jag såg det här avsnittet samma kväll som Who watches the watchers? och på något vis kändes det som om hela serien tog ett stort steg i sin utveckling i och med de här två avsnitten. De filosofiska resonemangen, som förekommit även tidigare, bottnade nu handlingen, och kändes varken krystade eller abstrakta.  I Who watches the watchers? uppfattade jag budskapet som att det är dödens meningslöshet som gör att folk söker sig till religioner. I det här avsnittet går Picards budskap ut på att det är själva medvetandet om och accepterandet av döden som gör människor till människor. Som här när Picard försöker förklara för energin som tagit Marla Asters form varför Jeremy inte skulle bli lycklig av att leva i varelsen illusion av en lycklig tillvaro under resten av sitt liv.

PICARD: Do you honestly believe he would be happy in this total fiction which you wish to create? What reason would he have to live? What you’re offering him is a memory, something to cherish, not to live in. It is part of our life cycle that we accept the death of those we love. Jeremy must come to terms with his grief. He must not cover it or hide away from it. You see, we are mortal. Our time in this universe is finite. That is one of the truths that all human must learn.

 

Det här påminner om: Avsnitt där en gnistrande ljuskälla eller blixtar av energi har tagit sig ombord på Enterprise och försöker styra upp saker om bord har vi ju sett tidigare, både i originalserien och i The Next Generation. Min favoritljusboll är nog ändå den som levde på dålig stämning i Day of the Dove.  

Det här är nytt: Aldrig förr har en katt återuppstått från de döda i serien. Nej, men tönterier åsido. Som jag skrev tidigare, det känns som om serien nyss lämnade sina fjuniga tonår och gick in i en ny, mogen fas. Jag hoppas att det håller i sig.

Vad har vi lärt oss? Det är medvetenheten om döden som gör oss mänskliga.

Jag gillar allra mest att: Det finns så mycket att välja mellan. Som när Troi faktiskt iscensätter ett psykodrama där både Wesley och Jeremy får leva ut sitt hat. Att en hel scen typ är inspelad genom ett galler i väggen (mkt arty!). Men jag börjar också ana att det är så fort den här serien börjar handla om döden som jag verkligen gillar den.

Jag tyckte inte om att: soffan på Picards kontor börjar se rätt sunkig ut. Kuddarna börjar sagga ihop. Finns det ett lager av nya soffor ombord, eller fixar man nya heminredningsdetaljer med en replikator/3D-skrivare? Så många frågor om livet ombord som fortfarande återstår att få svar på.

För mig är det här avsnittet uppe och väger mellan en åtta och en nia. Fan, vad svårt. Jag gillade verkligen hur jag först tittade uppgivet och irriterat, och sedan bara sögs in i handlingen.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 155 tv-avsnitt.

 

 

 

Who watchers the watchers? Det där Picard förvandlas till Gud för en dag.

tng watchers

En av de svåraste utmaningarna för de som arbetade med Star Trek måste ju ha varit de rent modebesluten kring främmande civilisationers kläder. I originalserien verkar estetiken vara tydligt – ju mindre kläder kvinnorna har på sig, desto mer alienesque blir det. I The Next Generation har man gjort det lite svårare för sig, men faller då och då fortfarande in i något slags kreativt koma. Som i början av Who watches the watchers? när en av kvinnorna på planeten Mintaka III kommer gående iklädd lång kjol. Vem hade kunnat tro att just den långa kjolen var en sant universell företeelse?  Tillsammans med frisyrer med långt hår, dessutom? Det faktum att modevariationerna i galaxen enligt Star Trek är mindre än de mellan olika kulturrer på Jorden känns ju ofta bara fånigt. Klädkombinationen trekvartsbyxor och höga stövlar, som Riker sportar senare i avsnittet, ska däremot serieskaparna en eloge för. Den känns interstellär på riktigt.

tng watchers 5Den här invändningen kan en del avfärda som löjlig, men den hör samman med andra frågor som väcks gång på gång under mitt tittande. Som det faktum att invånarna på Mintaka III är en  proto-vulcan humanoid, det vill säga att de uppvisar stora likheter med vulcanerna – både utseendemässigt, men också mentalt – genom en starkt logisk förmåga. På sajten Memory Alpha listas en rad andra proto-vulcanska folk som jag ännu inte stött på i min egen Star Trek-resa, men det som inte förklaras är hur de kan höra samman. Är de alla rester av ett historiskt interstellärt rike?  I det här fallet kvarlämnade folkspillror från en kolonisering av galaxen, som sedan lämnats åt sitt eget öde och gått tillbaka i utvecklingen – eftersom man idag befinner sig på bronsåldersnivå rent utvecklingsmässigt.  I ett tidigare avsnitt av serien – jag minns inte vilket, men jag tror det är i originalserien – så antyds det att stora delar av det mänskliga livet kan ha ett gemensamt ursprung, vilket skulle förklara den rika förekomsten av varelser och livsformer som ser ut precis som människor. Det var kanske en efterkonstruktion för att förklara varför serien ser ut som den gör, men jag undrar likväl hur det i så fall gått till rent praktiskt?

För en religiös person är svaret förstås enkelt, eftersom Gud (vem hen nu är) förstås skapat allt liv. Men det svaret fungerar ganska illa i det här avsnittet – som tar ett tydligt avstånd från organiserad religion. Ja, jag skulle nog vilja kalla Who watches the watchers? för avsnittet då Star Treks anti-religiösa agenda slår igenom på allvar.

Själva avsnittet börjar för övrigt på ett ganska tillkrånglat sätt. Tillkrånglat och trist. Enterprise får ett nödanrop från en forskningsexpedition på Mintaka III, där de studerar lokalbefolkningen utan att ge sig till känna – det skulle ju strida mot generalorder ett, the prime directive. Men nu har de fått problem med sin kraftanläggning, som producerar det hologram som man gömmer forskningsstationen bakom. Pang, bom, explosion! Basen upptäcks av lokalbefolkningen, en av mintakerna får själv får en stöt när han undersöker forskningsstationen, trillar ner för en klippa, blir svårt skadad. Doktor Crusher skiter i alla generalordrar och transporterar upp honom för att rädda hans liv. När hon väl ordnat det så misslyckas hon med att radera hans närminne.

Mannen är så tagen av att ha fått sitt liv räddat och av att ha sett interiörerna på Enterprise att han börjar missionera när han kommer hem igen. De logiska mintakerna har sedan länge avskaffat sina religioner, bland annat den om den högre makten, The overseer, Men nu börjar mannen med sina historier att dra igång vad som hotar att bli en revival av kulten. Gud finns, menar mannen,  och hans namn är Picard! Mellan Riker och Barron, en av antropologerna på uppdrag på planeten, växlas följande repliker – vilka ger en ganska mörk syn på vad som följer i religionens fotspår:

BARRON: Like it or not, we have rekindled the Mintakans’ belief in the Overseer.
RIKER: And are you saying that this belief will eventually become a religion?
BARRON: It’s inevitable. And without guidance, that religion could degenerate into inquisitions, holy wars, chaos.

tng watchers 3Picard har här återtagit sin hårda inställning till generalorder ett, och anser till en början att doktor Crusher borde lämnat den sårade mannen på planeten åt sitt öde. Men när kulten av honom själv tar fart på planeten försöker han lösa problemet på ett betydligt mer fredligt sätt. Han transporterar upp stammens ledare för att visa att han och de andra besättningen är vanliga människor, inga gudar. Inga logiska argument biter förrän mintakernas ledare får se en av arkeologerna från expeditionen som nyss avlidit. Då förstår hon. Det är också förhoppningen om att kunna få tillbaka sin döda hustru i livet som driver mannen som startat Picard-kulten på Mintaka III. Det är det här som är myllan till all religion, verkar Star Trek-manusförfattarna vilja säga till oss – att vägra acceptera att livet är ändligt och att de döda faktiskt är döda. Ett tema som också tycker upp i nästa avsnitt.

Det här påminner om: Det känns skönt att Picard återvänt till sin lite mer hårdföra inställning till generalorder ett. Även om han förstås inte följer den själv, överhuvudtaget .

Det här är nytt: Även om Star Trek alltid har varit pro-vetenskap tycker jag mig inte ha sett det här avståndstagandet från religion tidigare. Tillsammans med storylinen om den falske profeten i långfilmen Star Trek V känns det här som en tydlig trend och utveckling.

tng watchers 4Höjdpunkten är: Riker och Trois outfits när de ska infiltrera mintakerna är nog finast. I samband med deras uppdrag får vi också reda på att doktor Crusher kan göra tillfälliga plastikoperationer (praktiskt) och operera in mikrofoner under huden på besättningen (det hade ju varit praktiskt i tidigare avsnitt).

Vad har vi lärt oss?  En ovilja att acceptera döden är grunden till all religion. Sen fylls det kärlet på med förföljelse, inkvisitioner, krig och terrordåd.

tng watchers 2Efter en minst sagt trist, långsam och lite komplicerad början växer det här avsnittet. Scenen där Picard ber mannen som tror att han är Gud att skjuta en pil i hans hjärta, för att på det sättet överbevisa honom om sin mänsklighet är laddad och fin (att en allsmäktig Gud troligtvis kan fejka sin egen död är en annan fråga). Det här avsnittet växer när jag tänker på det i efterhand (framför allt efter att ha sett det följande avsnittet som har en liknande tematik, och på något vis lyfter det här). Innehållsmässigt är Who watches the watchers?  en stark sjua, men då avsnittet också innehåller den minst spännande jaktscenen i en tv-serie gjord efter 1965 så blir det bara en…

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 154 tv-avsnitt.

 

 

The Survivors. Det med det gamla paret som överlevde katastrofen som alla andra dog i.

tng survivorsStar Trek har sin egen motsvarighet till den dramaturgiska företeelsen Deus ex machina – det vill säga “en oväntad, onaturlig eller osannolik karaktär, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig” (Wikipedia). Vi kanske borde kalla Star Trek-varianten för alien ex machina, för oftast fylls den här rollen av valfri främmande utomjordlingsras. Ibland är hen räddaren i nöden, som löser alla problem som uppstått under avsnittets lopp. En annan variant är att den främmande livsformen skapat en illusion som besättningen från Enterprise uppfattar som en verklig värld – ett grepp som faktiskt användes redan i den första, skrotade, piloten till originalserien av Star Trek.

Jag känner mig ofta lite lurad när man bygger intrigen på det här sättet. Om inte manusförfattarna lämnat lite ledtrådar åt mig som tittare på vägen, utan på slutet dundrar in något i stil med “allt var bara en illusion” eller “den besättningen mötte var ett barn i en mäktig ras, och nu kommer föräldrarna och räddar er”, så känns upplösningen förstås påklistrad och fejkad. Njutningen med välskriven tv-dramatik är ju att se en krånglig situation stegvis dyrkas upp av olika ansträngningar och briljanta idéer.

tng survivors 2I The Survivors känns det som om man använt sig av sin “alien ex machina”-möjlighet med viss omsorg och dessutom kompletterat den med djup, nyanser och en hel del tydliga ledtrådar. Vi förstår till exempel genast att det är något mycket märkligt på gång när Enterprise hittar två helt oskadda pensionärer på en annars totalförstörd planet. En okänd, främmande makt har attackerat planeten och överallt syns förödelsen – utom hos just det här gamla paret. Deras hus är helt intakt, precis som deras välskötta och prydliga trädgård. De är dessutom helt ointresserade av att få hjälp att fly från planeten – där de ju nu bor ensamma – och när folket från Enterprise istället försöker hjälpa dem med utrustning så de ska kunna hålla sig vid liv i framtiden så tas den emot med måttlig tacksamhet.

tng survivors 4Det är när melodin från parets gamla speldosa fastnar i Trois huvud som vi kan vara helt säkra på att det är något fuffens på gång. Troi försöker läsa av de två gamlingarnas hjärnor och får istället en skrällande låt på repeat på hjärnan (lite samma känsla som när man går och nynnar på Chandelier i flera dagar efter en enda lyssning). Eftersom volymen på den där speldoselåten dessutom är högt uppskruvad så närmar sig Troi ganska snart ett psykbryt (lite som känslan när man är inne på tredje veckan av sitt nynnande på Chandelier).

Det visar sig så småningom att mannen i det gamla paret inte är en människa utan en douwd. En odödlig ras som har enorma krafter – att de kan byta skepnad när de vill är bara en av dem. Att introducera existensen av en sådan varelse, av en sort som dessutom aldrig tidigare nämnts i Star Treks historia, när det bara är några minuter kvar av avsnittet känns som en typisk alien ex machina-lösning. Är man lite mer välvillig så kan man också se det som upplösningen på ett mysterium som pågått under hela avsnittet, eller så kan man ju försvara den här dramaturgiska uppbyggnaden av diverse avsnitt med att Enterprise har som uppgift att upptäcka nya livsformer. Att de inte förstår sig på dem förrän efter 43 minuter in i avsnitten kanske inte är så märkligt, egentligen.

Jag hade säkert blivit irriterad på det här slutet om det inte varit för att douwden, Kevin, är tecknad förhållandevis nyanserat av manusförfattaren. Trots sina enorma krafter är han en varelse som inte kan skydda sina nära  och kära från döden. Han verkar dessutom för evigt komma att plågas av skuld och skam över att han som vedergällning för attacken på planeten utplånade alla 50 miljarder medlemmar av hunock-folket som levde i galaxen.

tng survivors 3Det här påminner om: Här är några andra deus ex machina-upplösningar i Star Trek: The Squire of Gothos (mamma och pappa alien räddar Enterprise besättning från sin son som är en galen excentriker med napoleonfixering), Bem (en mystisk, osynlig gudinna ändrar spelreglerna när Enterprisebesättningen utforskar en okänd planet), och så i stort sett alla avsnitt med Q som vi sett hittills.

Det här är nytt: Visst är det kul att det dyker upp douwder och husnocker, men lite trist att vi de gjorde det först när bägge släktena är i stort sett utdöda.

Höjdpunkten är:

(Worf leverar)

Vad har vi lärt oss? För mycket makt och kraft kan vara en förbannelse. Eller. Inte ens den största makten i galaxen kan skydda dig från sorg och förluster.

En enkel idé är tillräckligt utbyggd för att bli ett helt okej avsnitt. Extra plus för de hysteriska scenerna där Troi håller på att bli galen. Sådär hade jag blivit varje dag om jag kunnat läsa andras tankar. Fy fan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 153 tv-avsnitt.’

The Ensigns of Command. Det med bosättarna som vägrar ge upp sin planet (som faktiskt inte är deras).

tng ensignDet här avsnittet bevisar att det är fler än människor som gillar byråkrati och utförliga avtal. Sheliakerna till exempel, verkar älska paragrafrytteri. Eller så var det bara mänskligheten som framstod som så enfaldiga i deras ögon att minsta småsak var tvunget att regleras. Efter 111 års tystnad hör sheliakerna av sig igen till federationen för att upplysa dem om att de människor som bor på planeten Tau Cygna V måste dra därifrån inom tre dagar. Annars kommer de att bli utplånade. Ett ganska drastiskt vräkningsbesked, helt enkelt.

Enterprise emottar meddelandet och åker till planeten. Men då strålningen där är i stort sett dödlig för en utomstående så är det bara Data som kan åka ner och prata med bosättarna på planeten. Trots lock, pock och direkt skrämseltaktik så är deras inställning något i stil med “vi flytt int'”. Många har offrat sina liv genom historien ör att bygga upp en civilisation på planeten (bland annat de som inte klarade av strålningen där), allt det skulle vara förgäves om man evakuerade resonerar stadens ledare Gosheven. Även om de skulle gå med på en flytt verkar det dessutom omöjligt att genomföra den rent praktiskt på tre dagar – eftersom strålningen gör att skeppets transportör inte fungerar.

tng ensign 2Så pågår två parallella försök att lösa problemet under avsnittets gång. Picard försöker förhandla med sheliakerna, vilket går väldigt trögt tills han inser att han måste möta dem på ett sätt som de förstår – paragrafrytteri. Samtidigt försöker Data få befolkningen på Tau Cygna V att inse att de måste flytta på sig. Vilket också går enormt trögt, tills han inser att han ska använda mer känslor och mindre logik i sitt sätt att resonera med dem.

Det här påminner om: evakueringsplaner är ett återkommande intrigelement i Star Trek, men de brukar vanligtvis bero på olika naturkatastrofer. Här har man hittat en ny twist på plotten som gör den mycket intressantare än vanligt.

Det här är nytt: Sheliakerna har mig veterligen inte dykt upp tidigare i serien – vilket ju kan bero på de där 111 åren av tystnad. De är en icke-humanoid ras, och därför pratas det en hel del i det här avsnittet om hur man ska kommunicera med en (bokstavligt talad) väsenskild existens.

tng ensign 3Höjdpunkten är:  att Data blir uppraggad av en kvinnlig tekniknörd bland bosättarna. Hon blir så till sig i trasorna bara av att höra om hans kretskort att hon både stöter på honom, och bjussar på lite hångel.

Ogillar: Att Data verkar helt oförstående inför de här inviterna. Hallå! Han fick ju faktiskt ligga i första säsongen (tydligen var det tänkt att romansen skulle utvecklas under avsnittets gång – men den bihandlingen ströks ur manuset). Överhuvudtaget är Data väldigt självhatande i det här avsnittet. Han dissar sig själv och sin oförmåga till mänsklighet, vare sig det handlar om att spela fiol eller hångla. Känns som några steg tillbaka från Datas vanliga attityd.

tng ensign 5Vad har vi lärt oss? Det är alltid bra att läsa det finstilta när man har att göra med icke-humanoida varelser. Och att Data verkligen borde ragga mer bland tekniknördarna nere i maskinrummet på Enterprise. Är han förresten programmerad enbart för heterosexuellt sex, och i så fall varför? Ett annat legendariskt paradigmskifte var att jag för första gången såg Trois famösa kameltå i det här avsnittet – ett fenomen som Anna Thunman Sköld förvarnade mig om för några veckor sedan.

The Ensigns of Command känns som ett ganska välskrivet avsnitt, med två parallellhandlingar där man på olika sätt angriper samma problem. Data får visa nya sidor av sin personlighet (inklusive ett intresse för klassisk musik) och Star Trek-universumet utvidgas med ett nytt folkslag som förklaras och som det broderas ut kring lite. Men mest av allt gillar jag att det faktiskt blir lite otäckt för Data i hans arbete för att propagera för en evakuering nere bland bosättarna. Han stöter på både grupptryck och våld och som vanligt känns Star Trek en gnutta mer angelägen varje gång präktigheten byts ut mot lite mörker.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 152 tv-avsnitt.

Evolution. Det där Wesley uppfinner en ny art när han gör sina läxor.

tng evolution 3Hela avsnittet börjar med en närbild. En riktigt närgången närbild på Wesleys skrivbord som vi sakta panorerar över. Jag sitter mållös i tv-soffan och tänker att det här i det närmaste får räknas som experimentellt i The Next Generations väldigt tv-mässiga och funktionella bildspråk. För några sekunder undrar jag om serien ska ta ett skutt framåt nu, rent berättarmässigt, sen är ögonblicket över och allts om vanligt. Men vi fick åtminstone en närbild!

Istället för fler formexperiment så inleds den tredje säsongen av Star Trek: The Next Generation med att problematisera begreppet underbarn, och vad som egentligen händer när ett sådant växer upp. Wesley Crusher får här möta en äldre upplaga av sig själv, Dr Stubbs, som står inför genomförandet av det experiment som ska få honom att leva upp till den potential han visat som ung. Så synd att unge herr Crusher håller på att sabotera hela Stubbs uppdrag, bara.

När Wesley somnar över en skoluppgift så råkar den nya livsform, som han skapat på sin fritid, rymma från labbet. Det handlar om en ny, förbättrad form av naniter – ett slags mikroskopiska robotar som används inom sjukvården. De är nanoteknologiska sjukvårdsarbetare som är så små att de kan föras in i kroppen för att utföra medicinska uppgifter. Wesley låter på något vis de där robotarna “arbeta ihop”, vilket måste vara kod för “para sig med varandra”. I vilket fall så har de förrymda exemplaren nu gett sig in i skeppsdatorn på Enterprise där de sakta men säkert håller på att fortplanta sig. Men deras expansion stör datorns arbete, naniterna förvandlas till ett slags digitala råttor vars gnagande på mikrochipen har ungefär samma effekt som när gnagare tuggar i sig elledningar. Bara med betydligt större konsekvenser – vi befinner ju oss trots allt på ett rymdskepp mitt ute i rymden.

Det stora problemet för Enterprise besättning är att naniterna också påbörjat en evolutionär utveckling. Efter några timmar på fri fot i skeppsdatorn har de utvecklat en egen intelligens, och kan därmed inte bara utrotas på något snabbt och smidigt sätt. Istället måste man försöka kommunicera med mikrorobotarna inuti datorn. Innan Stubbs blir så orolig över sitt experiment att han tar saken i egna händer.

Det här påminner om: Konsekvenserna av naniternas framfart liknar åtminstone till viss del det som händer i The Practical Joker. Bara lite mer humorlöst. Förutom kanske när skeppsdatorn börjar rabbla schackdrag eller matmaskinerna fuckar upp.

tng evolution 2Det här är nytt: Beverly Crusher är tillbaka som skeppsläkare ombord på Enterprise i och med det här avsnittet. Lite mer bestämd än i första säsongen av The Next Generation, där hon mest gick runt och såg lidande ut. I det här avsnittet passar hon dessutom på att leva ut mer mammighet kring sonen Wesley än någonsin tidigare i serien. Arbetar han för mycket?  Är det bra eller dåligt för Wesleys utveckling att ha sin mamma på samma rymdskepp? Och varför har han inte träffat någon trevlig flicka ännu?

tng evolutionDessutom har vi ju en ny öppningssekvens i och med det här avsnittet. Numera lämnar inte Enterprise jorden och ger sig ut i solsystemet, utan befinner sig redan någonstans där ute. Jag tänker att det inte ens är Saturnus som swishar förbi i öppningssekvensen, utan en liknande planet, någon annanstans i galaxen.

Den tredje stora nyheten den här säsongen är att Wil Wheaton, som spelar Wesley, fått ungdomshy.

Höjdpunkten är: när Data låter naniterna krypa in i sin elektroniska kropp och sedan tolkar dem med särskild nanit-röst. Ytterligare ett Brent Spiner-moment att lägga till samlingen.

tng evolution 3Ogillar: I stort sett hela upplösningen på problemet med naniterna berättas lite väl ekonomiskt. Att bara lägga in en voice over som berättar hur allt löste sig känns mest som en snabb och billig lösning när avsnittsbudgeten tog slut. Och då har ingen lämnat skeppet under hela avsnittet!

Evolution är ett välskrivet och välspelat avsnitt. Tycker dock att tempot avtar väsentligt efter ungefär halva avsnittet. Och som jag nämnde här ovan, att upplösningen på avsnittets drama bara blev en voice-over känns kackigt. Väntar fortfarande på det stora säsong 3-lyftet som alla talar om.

Betyg; 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 151 tv-avsnitt.’

Lägesrapport. Säsong två av The Next Generation summerad.

contagion 3

Oj, vad motigt det har varit. Trots att andra säsongen av The Next Generation är kortare än den första så har det här känts som ett maratonlopp jämfört med premiäromgången. Kanske för att nyhetens behag lagt sig en del. Kanske för att oktober på ett rent personligt plan innefattade både en extremt intensiv period på jobbet och en lite krånglig separation (Som dock inte var Star Trek-relaterad. Tror jag). Men jag har nog aldrig varit så trött på serien som under de senaste veckorna. Aldrig fått kämpa så mycket för att hålla mig vaken under helgkvällarna när jag sträcktittat på fyra, fem avsnitt. Aldrig väntat så pass länge med att skriva blogginläggen efter att jag sett själva avsnitten på grund av brist på inspiration.

Samtidigt har jag det förstås också skett en del positva saker. Under säsong två har jag omvärderat både Wesley Crusher och Q och accepterat deras roll i serien, jag har utsett Worf till min nya favorit och till och med börjat tycka att Jonathan Frakes börjat komma in i sin roll som Riker. Så vi får se det som en säsong av utmattning, fördjupning och överseende.

Som vanligt har signaturen LDL gjort en ambitiös statistisk sammanfattning av säsongen och mina betyg. Och han lanserar till och med en egen minnesteori för att förklarar varför han och jag tycker olika. Jag ger ordet till LDL: 

Så var ännu en säsong avklarad och därmed finns det ny statistik att titta på och jämföra.

tng betygsfördelning
Grafer för TNG
Jämförelse av medelbetyg mellan serier
Medelbetyg för S02: 4,82 (S01: 4,92)
Median för S02: 4,5 (S01: 5)

Först och främst kan vi konstatera att Säsong 2 faktiskt var överlag något sämre än Säsong 1, tro det eller ej. Skillnaden är inte stor, men jag tycker ändå det är lite förvånande. De flesta skulle nog säga att Säsong 2 är bättre, tror jag. Samtidigt så finns det inget facit, utan en stor faktor i det här projektet för oss som följer det är ju vad Roger personligen tycker, så betygen ljuger inte.
the dauphin 2Jag som hade gett Roger en garanti på att Säsong 2 iaf var lite bättre än den första säsongen i medel. Nu får jag alltså ta tillbaka det löftet och äta upp mina ord. 😛
Men med det sagt och oavsett vilken av säsongerna som är bäst så var det ändå ganska väntat att resultaten skulle lämna mer att önska, ganska mycket mer. Både Säsong 1 och 2 representerar det som ofta kallas “början av TNG”, som är det sämsta som gjorts inom serien och bland de sämsta långa sekvenserna av avsnitt inom Star Trek-serierna. Så, från det perspektivet var det ganska väntat.
tng orkona 3Så vad var det som gick fel i Säsong 2 och hur skiljde det sig från vad vi såg i Säsong 1? Säsongen började ju uruselt, med en sekvens på ett halvdussin avsnitt som tydligen var ungefär lika dåliga som den sämsta sekvensen av avsnitt i början på den första säsongen. Redan här insåg jag att mitt löfte kunde vara i farozonen. Säsongen ryckte upp sig efter det och tack vare ett några bra avsnitt så var medelbetyget snabbt ikapp och förbi första säsongens, tyvärr så var det en stora upp- och nedgångar under säsongen, och några enstaka dåliga avsnitt här och där bidrog till att hålla medelbetyget kring en femma. Misslyckandet med att slå förra säsongens resultat spikades definitivt iom den urusla säsongsavslutningen.

tng q who 4Betygsmässigt är det lätt hänt att man tittar på graferna med betygen avsnitt för avsnitt och drar slutsatsen att säsongen var mycket mer ojämn, att det var mycket fågel eller fisk, men det är inte hela sanningen. Visst var det så att säsongen var ojämn och att de allra bästa och sämsta avsnitten lågväldigt långt ut på skalan, men det var också så att säsongen karakteriserades av mönster. Sekvenser där varje avsnitt tenderade att antingen bli bättre och bättre eller sämre och sämre, tills att den högsta eller lägsta punkten i den sekvensen nåddes. Det kan man även se på grafen över betygsfördelning. Antalet avsnitt mellan 2 och 7 eller 3 och 6 var relativt jämnt och det var endast ett fåtal avsnitt som var allra längst ut på skalan i båda riktningarna. Tyvärr för både säsongens medelbetyg och median så var ju delen av skalan som var allra mest befolkad framför allt ute på den negativa halvan av betygsskalan och som om inte det var tillräckligt så låg den högsta punkten på fördelningskurvan på en väldigt låg trea. Trots två suveräna avsnitt i säsongen – 2×09 The Measure of a Man (9/10) och 2×16 Q Who(9/10) – som gjorde sitt för att dra upp medelsiffrorna så räckte det inte hela vägen. Säsong 2 missade även den att få en femma eller högre i medelbetyg, och den misslyckades t.o.m. att slå Säsong 1 till slut.
tng elementary¨Jag tror att det kanske finns två huvudsakliga förklaringar till att Roger tyckte mindre om den här säsongen än förra, trots att mitt intryck är att det brukar vara tvärtom för de flesta.
Från ett mer personligt perspektiv så var det flera avsnitt den här säsongen där jag inte riktigt höll med Roger, och där jag tror att Rogers åsikt skiljer sig en del från fansen överlag. Avsnitt som 2×03 Elementry, Dear Data (4/10), 2×15 Pen Pals (4/10) och många håller kanske även ett avsnitt som2×21 Peak Performance (4/10) lite högre. Med så små marginaler hade det gjort en hel del skillnad.
Den andra huvudsakliga förklaringen bygger på en teori som jag själv tror förklara hur man som tittare minns en lång sekvens av avsnitt, som en säsong av en serie. Det här har jag framför allt använt för att ge en möjlig förklaring till vissa andra delar inom Star Trek-universumet, men det fungerar även här. Jag tror nämligen att man tenderar att ha mer positiva minnen och erfarenheter överlag av sekvenser som inkluderar väldigt bra avsnitt, även om de är ojämnare och kanske rent av är generellt sämre statistiskt sett, än man har från sekvenser som må vara jämnare och helt okej, men vars höjdpunkter aldrig når speciellt högt.
Jag har faktiskt aldrig tagit mig igenom Star Trek och faktiskt betygsatt avsnitten för att kunna se om mina intryck faktiskt går ihop med vad statistiken säger. Så kanske är det så, kanske är Säsong 2 egentligen sämre än vad jag minns. Men tack vare ett par riktigt bra avsnitt så håller jag den något högre än vad den förtjänar.

Bästa avsnitten i TNG S02:

tng q who

9/10 – The Measure of a Man (2×09)

9/10 – Q Who (2×16)

7/10 – A Matter of Honor (2×08)

7/10 – The Icarus Factor (2×14)

Sämsta avsnitten i TNG S02:

tng orkona 4
2/10 – The Outrageous Okona (2×04)
2/10 – Shades of Gray (2×22)
3/10 – The Child (2×01)
3/10 – Where Silence Has Lease (2×02)
3/10 – Loud as a Whisper (2×05)
3/10 – The Royale (2×12)
3/10 – Up the Long Ladder (2×18)

Star Trek V: The Final Frontier. Den där Kirk går i clinch med Gud. Typ.

st the final frontierDet börjar precis så pinsamt som jag föreställt mig en Star Trek-film regisserad och delvis manusutvecklad av William Shatner skulle vara. The Final Frontier inleds nämligen med svindelframkallande bilder av en stark och skicklig bergsklättrare på väg uppför en ogästvänlig klippvägg. Vi ser bara hen på avstånd, eller närbilder på en hand eller en fot, men vi förstår ju att det är någon oerhört fit person som vågar sig på att klättra på den där bergväggen utan säkerhetslina. Efter ett antal dramatiska och snygga bilder får vi till sist se ansiktet på den nästan orimligt uthållige och skicklige klättraren – den medelålders upplagan av kapten Kirk, komplett med ett antal trivselkilo såväl runt magen som i det lite klotformade ansiktet. Att använda en stand in för att utmåla sig själv som en osannolikt skicklig bergsatlet, trots att man får svindel av att stå på en stol är liksom exakt vad man kan vänta sig av den omvittnat självgode Shatner (det där med svindel och stolen hittade jag på själv, men ni förstår vad jag menar, ungefär). Det var med viss bävan jag fortsatte att titta. Var det här filmen då Kirk skulle bli en renodlad actionhjälte? En federationens Schwarzenegger? Skulle The Final Frontier visa sig vara en enda stor egotripp där Shatner en gång för alla förverkligade alla de ouppfyllda drömmar kring Kirks äventyr och förmågor som han gått och burit på genom åren?

Lyckligtvis blir det aldrig riktigt så illa. Visst, den gode kapten Kirk råkar visst vara smartare och skarpare än alla andra i filmen, han luras varken av falska profeter eller imponerande gudaliknande hologram. Det finns också en hel del överspel här och där från Shatners sida som kunde tagits ner något. Men i stort får jag intrycket av att Shatner velat göra en film om vänskap. Om Kirk, Spock och McCoy som tre äldre män som är som familj för varandra. Och vars tillit och gemenskap utgör det starkaste vapnet i hela galaxen. Sen gör jag min hemläxa, läser på om filmens tillblivande och inser att Shatner faktiskt hade tänkt göra en film där han ensam räddar världen, sviken till och med av sina närmsta vänner – men att Leonard Nimoy (Spock), DeForest Kelley (McCoy) och Gene Roddenberry (seriens skapare) stoppade honom och tvingade fram en omarbetning av manuset. Ridå!

st the final frontier 3The Final Frontier har beskrivits som filmen som höll på att bli slutet på hela Star Trek-filmfranchisen. Visserligen tjänade den in mer pengar än någon annan Star Trek-film under sin premiärhelg, men dog sedan snabbt på biograferna. Men kanske har allt negativt jag läst om filmen gjort att jag väntade mig något osedvanligt uselt, för jag tycker inte att den är så pjåkig ändå. Star Trek-filmerna har ju alltid varit lite dodgy. Det kan eventuellt också vara så att alla mina referenspunkter numera är uträknade, efter att jag mer eller mindre har lidit mig igenom två bitvis urusla säsonger av The Next Generation. Allt känns snart okej, numera.

Men visst har jag invändningar. Som att det bitvis kändes som om Shatner sneglat lite väl mycket på konkurrenten Star Wars. Påminner inte baren i Paradise City på Nimbus III hemskt mycket om den i Mos Eisley i första Star Wars-filmen, till exempel?  Samtidigt tror jag faktiskt att Shatner gör den första riktiga, renodlade och lite storslagna actionscenen i Star Trek någonsin, när Enterprises besättning attackerar Paradise City på hästar och allt! Den oftast så resonable Kirk verkar för övrigt betydligt mer mordisk och skoningslös här än tidigare i serien, och jag är inte helt bekväm med scenen där han lämnar en kvinna medvetslös med ansiktet neråt i ett vattenkar efter ett slagsmål.

st the final frontier 2Huvudintrigen är dock betydligt mer existentiell. Den handlar faktiskt om sökandet efter Gud. På Nimbus III dyker vulcanen Sybok upp. Han fungerar som ett slags profet, där han lovar de han möter att de snart ska få komma i kontakt med Gud. I väntan på det ger han dem mod att konfrontera sin största rädsla i livet – något som skapar en entusiastisk och lojal skara troende kring Sybok – även när han tar sig ombord på Enterprise. Sybok har blivit kontaktad av Gud, berättar han, som väntar på honom och hans följe på en otillgänglig planet mitt i galaxens kärna. Kirk är extremt skeptisk, precis som Spock (Sybok är hans halvbror), medan endast lojaliteten till hans gamla vänner får McCoy att hålla sig ifrån att bli en i Syboks fan club. Efter att Sybok tagit kontrollen över Enterprise bestämmer sig Kirk för att samarbeta – om Gud verkligen finns där ute så faller det givetvis under hans yrkesbeskrivning att ta kontakt med henom.

The Final Frontier hade premiär i början av juni 1989. Mitt under den pågående andra säsongen av Star Trek: The Next Generation. Att hoppa från TNG- till TOS-universumet kändes trots allt inte så svårt. Den stora kulturchocken består egentligen av att gå från den lätt klaustrofobiska känslan hos en tv-serie som nästan helt spelas in i en studio, till långfilmens generösare budget som tillåter inspelningsdagar i Yosemites nationalpark och Mojaveöknen. I de tidigare filmerna hade man ju också kompletterat den allt äldre originalbesättningen med unga skådespelare i biroller. Men inte här. Här gav man sig ut på jakt efter Gud, och trodde att det skulle sälja biobiljetter.

Det är svårt att förstå hur scener som den där Uhura ska distrahera några sexuellt utsvultna ökenskurkar genom att dansa naken i månskenet överhuvudtaget tog sig igenom manusprocessen. Filmen börjar ganska lovande, men fastnar när det är dags för intrigen att fördjupas. Och sen blir det bara värre. Det stora problemet är ändå slutet. Ett fett antiklimax med rätt kackiga effekter och en känsla av att hela filmens intrig och speltid bara slutar i ett rätt tomt “jaså”.

st final frontier 4Den enda egentliga behållningen av flimen för mig var att Laurence Luckinbill är rätt het i skägg och spetsiga öron när han spelar Spocks halvbror Sybok. En sorts fattigmansversion av Sean Connery (som var den man ville ha i rollen från början). Jag undrade var jag kände igen Luckinbill från, och insåg först efter en koll på IMDB att han ju är med i en av mina favoritbögfilmer, The Boys in the Band. Han är också så nära Hollywood-adel man kan komma – både historisk och samtida – eftersom han är gift med dottern till Lucille Ball och Desi Arnaz, som ju dessutom drev studion Desilu som producerade Star Treks originalserie. Dessutom är han morbror till syskonen Wachowski – odödliga efter Matrix.

Det märkligaste med hela The Final Frontier är ju ändå det faktum att det är rivaliteten mellan Nimoy och Shatner på 60-talet som bestämde hur den skulle bli till. Tack vare ett kontrakt där de två ständigt skulle ha samma förmåner så lyckades Shatner tvinga sig till regiuppdraget för The Final Frontier – Nimoy hade ju redan fått regissera två filmer. Det misstaget gjorde inte Star Trek-producenterna om.

Betyg: 3/10.

Det här är den femte Star Trek-långfilmen i ordningen. Dessutom har jag sett 150 tv-avsnitt så här långt i min Startrekathon