Riker blir erbjuden ett nytt jobb, som kapten ombord på ett eget rymdskepp. Dessvärre är den som ska briefa honom om den nya tjänsten hans pappa, skitstöveln som inte hört av sig till honom på 15 år men som plötsligt släntrar ombord på Enterprise och vill att allt ska vara skönt och avslappnat och härligt. Samtidigt går Worf runt och mår dåligt. Ingen vet om att hans födelsedag snart inträffar, och att han då måste genomgå en komplicerad och plågsam upphöjelserit. Hur nu det ska gå till på ett skepp där han är den enda klingonen? Mycket privat trubbel i The Icarus Factor. Ja, man skulle nästan kunna säga att det är ett avsnitt med två b-handlingar. Här finns inget stort äventyr, märkliga aliens eller livsfarligt interstellärt slukhål. Det behövs inte heller. Jag är nämligen så pass svältfödd på karaktärsutveckling i den här serien att allt som är lite privat känns hyperintressant.
Eftersom jag dessutom är utsvulten på kontinuitet och trådar som löper mellan olika avsnitt så blev jag ENORMT imponerad över att Rikers pappa dyker upp i The Icarus Factor. Han nämndes nämligen i förbifarten så sent som i förra avsnittet, i scenen där Riker gjorde omelett. En löjligt enkel plantering i vilken annan tv-serie som helst, men ytterst sällsynt i Star Trek (därav min opropertioneliga entusiasm). En mycket stor del av The Icarus Factor ägnas också åt Rikers daddy issues. Relationen mellan far och son är riktigt rutten, och Riker varken vill eller kan förlåta pappan för att han dels varit en tävlingsinriktad översittare när de bodde ihop, och efter det en frånvarande och distanserad pappa. Saker och ting blir inte bättre när det kommer fram att Pulaski, skeppsläkaren, haft ett förhållande med Riker Sr, men visst aldrig tyckt att rätt tillfälle att berätta om det för hans son infunnit sig – trots att de jobbar på samma rymdskepp och rimligtvis borde haft massor av timmar att berätta allt personligt för varandra. Pulaski, alltså. Ständigt så svår att känna sympati för.
Eftersom det inte går att tala ut om saker och ting så bestämmer sig far och son Riker för att slåss om saken istället. De ska gå en match mot varandra i den märkliga kamsportsgrenen anbo-jyutsu där man slåss med synen blockerad. Istället använder man sig av långa pinnar för att lokalisera och slå på sin motståndare med. Pappa Ryker brukade alltid spöa sin son i den här grenen när de fortfarande levde tillsammans. Hur det slutar den här gången? Ja, efter några rallarsvingar inser Ryker Jr att Ryker Sr alltid fuskade när de tävlade mot varandra. Och efter den insikten blir de av någon outgrundlig anledning sams.
Samtidigt löser unge herr Crusher Worfs våndor genom att programmera ett holodäck med all nödvändig fakta kring upphöjelseceremonin. När Worf fått ta emot ett dussin plågsamma stötar från så kallade painstiks av en rad hologramklingoner faller han slutligen till marken med ett förnöjt leende. Bästa! Födelsedagsfesten! Ever!, verkar han tänka när han håller på att svimma av smärta.
Jag gillade verkligen det här avsnittet. Tyckte om att få backstory på Riker. Gillade pappa-son-problematiken. Tyckte avsnittet som helhet var tajt berättat, man utnyttjade de olika berättarspåren optimalt. Dessutom blir jag ju alltid extra glad när jag får se nya rum ombord på Enterprise, i det är fallet stället där man kan fajtas mot varandra i Anbo-jyutsu. Ett nytt rum med en ny funktion ombord innebär alltid ett snäpp upp i betyg.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 142 tv-avsnitt.
Avsnittet i sig tycker jag är acceptabelt och det finns en del att ta med sig från det, framför allt karaktärsutvecklingen, men det är inte något speciellt avsnitt. Trots att jag håller med dig om i stort sett allt så hade jag nog gett avsnittet snäppet sämre betyg. Att ha två halvintressanta b-handlingar räcker inte för mig. Det är räcker bara till ett okej avsnitt.
Framför allt är det handlingen kring Riker Jr. och Sr. som jag tycker är mindre intressant faktiskt, om inte annat p.g.a. sättet som dramat löses på (eller inte). Som du själv sa, det finns ju ingen egentlig anledning till varför de helt plötsligt skulle komma överens igen efter så många bittra år och minnen. Men det är väl ganska förutsägbart, då den utopiska framtiden i Gene Roddenberrys vision inte kan ha en far och son med ett problematiskt förhållande. Jag är lite förvånad att de ens tilläts som en premiss för avsnittet.
När det kommer till Anbo-jyutsu så reagerade alla som om det vore något extremt eller farligt, men när vi fick se det så var det tvärtom. Det såg ju ganska säkert ut med alla skydden och så, och jag tyckte bara att det såg lite löjligt ut i allmänhet. Det är ganska stereotypiskt det här med att män kan bara prata ut om känslor via fysisk aktivitet och/eller våld. Det ligger förmodligen någonting i att folk rent allmänt har lättare att ge utlopp för såna saker när de redan anstränger sig och ger utlopp för sina aggressioner, men det är ändå en stereotyp som jag hellre sluppit.
Jag tror inte att jag hade velat gå till någon fest eller ceremoni som blivit anordnad av Worf. 😀
Hmm, fast jag vet inte om de här rummen faktiskt existerar rent fysiskt på skeppet. Jag har alltid utgått från att den här typen av rum oftast är skapade tillfälligt på holodeck. Varför ta upp plats på ett rymdskepp med så många olika rum för väldigt specifika aktiviteter? Lättare att bara programmera in det i holodeck. Det finns ju ändå ett antal holodecks på skeppet.
Bakom kulisserna så var Gene Roddenberry aktiv även i det här avsnittet. Regissören för avsnittet, Robert Iscove, tyckte att det borde varit mer känslor och drama rent allmänt i hur scenerna spelades, vilket han också lyckades övertyga Rick Berman om. Däremot lyckades han aldrig övertyga Gene Roddenberry som därmed använde sin vetorätt återigen och gjorde att allting tonades ner istället. Detta gjorde att Iscove blev ganska missnöjd och valde att aldrig komma tillbaka till serien, trots att han fick förfrågningar.
Jag är inte helt säker på var det här kommer ifrån, att man måste tona ner känsloutspelen. Jag misstänker att det var något som Gene Roddenberry själv hade bestämt i början på TNG. Det hade förmodligen att göra med Genes utopiska vision och hur människor skulle ha utvecklats och lämnat sånt bakom sig. Jag har hört om att även Rick Berman längre fram i Star Treks historia ska ha insisterat på att de mänskliga rollfigurerna (eller folk på skeppen rent allmänt) skulle tona ner känslorna för att få utomjordingarna att stå ut mer. Men förmodligen kom detta redan från Roddenberry, då Berman försökte hålla fast vid Roddenberrys vision så mycket som möjligt.
Själv tycker jag att allt det här är lite konstigt resonerat, minst sagt.
Intressanta tankar. Jag tyckte ändå att avsnittet var så pass effektivt berättat att det var värt sitt betyg. Plus att jag gillade kampsportscenen. Den kändes nästan lite Tron-retro. Nästa avsnitt däremot…
Jag gillar nästa avsnitt…
Haha! Ser fram emot stort bråk här!
Håll modet uppe Roger! Snart är det jul och då kan du spela den här härliga julsången. http://youtu.be/KeaehxEdpgo
Briljant! 😀