Det är faktiskt Rikers omelett som är det här avsnittets stora behållning för mig. Jag har alltid undrat över hur det går till när besättningen ombord på Enterprise hänger privat på fritiden, och i Time Squared får jag äntligen svaret. Hela avsnittet inleds faktiskt med att Riker håller på att göra en omele
tt, han har nämligen bjudit in sina bästa kompisar ombord på middagsbjudning (att laga mat är en mycket speciell grej på ett skepp där all mat annars kommer från replikatorer). Men när gästerna väl kommer vägrar det där rätta myset att infinna sig. Snarare känns det som ett stelt avsnitt av Halv åtta hos mig, fast utan den klämkäcka speakerrösten. Gästerna avhandlar lite pliktskyldigast några meningsutbyten om måltider och könsroller innan det är dags att smaka på maten, och jag kan väl våga mig på att avslöja att det inte är en bra idé att bjuda på omelett gjorda på ägg från Owon, förutom om dina gäster råkar vara klingoner (varför de kallar Rikers äggröra för en omelett förstod jag däremot aldrig).
Jag är tydligen inne i ett sjok av avsnitt som blivit hårt åtgångna under manusprocessen. I förra avsnittet, The Royale, ville ju inte ens manusförfattaren ha med sitt namn i eftertexterna efter att hans surrealistiska epos blivit vingklippt och mainstreamat. Det här avsnittet, Time Squared, är också lite rumphugget. Manusförfattaren Maurice Hurley ville koppla samman två fristående avsnitt med en gemensam storyline. Hans tanke verkar ha varit ungefär så här: allt som är obegripligt i Time Squared skulle i nästa avsnitt visa sig vara Q:s verk. Minns ni Q? Den där störige snubben med enorma krafter som inte gillar att människorna börjar upptäcka galaxen, och som kallar sig själv för en entitet. Av någon outgrundlig anledning ska Hurleys planer ha stoppats av Gene Roddenberry. Resultatet? Att det händer en massa obegripliga saker i det här avsnittet som aldrig får någon förklaring. Riktigt sjuka grejor, faktiskt.
Som till exempel att Enterprise bärgar en skyttel från framtiden med Picards dubbelgångare ombord – och med framtiden menas sex timmar framåt i tiden. Genom att kolla igenom skyttelns loggar får man reda på att i Enterprise ska gå under om några timmar, och att den enda som överlever är Picard. Frågan är nu om Picard och resten av besättningen kan undgå sitt öde med vetskapen om framtiden?
Det finns något gripande med de två uppsättningarna av Picard, den ene förstås djupt oroad över vad som komma skall och grubblande över varför hans dubbelgångare övergett sitt skepp när det var i nöd. Och så den andre, på gränsen till medvetslös, nästan som fortfarande vid liv i en annan dimension. Snart dyker den intergalaktiska motsvarighet till ett slukhål upp mitt i rymden, och Picard måste försöka komma på vad han ska göra för att inte de dystra visionerna från framtiden ska besannas.
Det är tack vare dynamiken mellan de två uppsättningarna av Picard som mitt intresse hålls vid liv genom hela avsnittet. En sorts känsla av maktlöshet hos de bägge, och en frustration hos “vår” Picard som inte kan få kontakt med en person som ju faktiskt är han själv. Men avsnittet slutar i ett enda stort frågetecken. Var kom slukhålet ifrån? Vad ville det? Varför förflyttades Picard sex timmar bakåt i tiden? En Q hade skapat viss mening i det här. Fan. Det trodde jag aldrig. Att jag skulle längta efter Q. Först accepterar jag Wesley Crusher, nu längtar jag efter Q. Vad är det som håller på att hända med mig? Det enda jag vet säkert är att det blir omelett till kvällsmat.
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 13/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 141 tv-avsnitt.
Det här var ett avsnitt som jag i förväg anade att du skulle ha lite svårt för. Om jag inte missminner mig så har du sagt tidigare att det här med tidsparadoxer inte riktigt är för dig. Vilket i så fall vore lite synd för det kommer ett antal avsnitt i TNG som kan klassas som det och de är för det mesta ganska bra dessutom. Det är en sak som TNG förmodligen gör bäst av alla ST-serierna, att ta SciFi-koncept och göra intressanta och underhållande avsnitt av dem. Precis som det brukar vara rent generellt med första försök så är detta inte något av de bättre, men det är ändå acceptabelt. Det har fortfarande ganska stora problem med tempot – större delen av avsnittet handlar ju om att alla sitter och inte förstår vad som händer eller vad de ska eller inte göra – och det känns rent allmänt som om vissa saker inte går ihop eller förklaras på något sätt.
Med det sagt så är jag lite positivt överraskad av betyget, jag hade nog betygsatt det ungefär likadant.
Som du nämner så använde Gene Roddenberry sin vetorätt och stoppade de där detaljerna som skulle försöka göra händelserna i avsnittet rationella, vilket gjorde Hurley ganska förbannad då han tyckte att viktiga delar av avsnittet blev oförklarliga och idiotiska. Jag visste sen tidigare att Roddenberry och Hurley kom överens ganska väl i sina visioner när Hurley gjordes till head writer i början på säsongen, men att de kolliderade allt oftare mot slutet på säsongen (som om inte Hurley hade tillräckligt med personliga fejder). Jag undrar om det inte var här som det började storma mellan dem. Jag har sedan tidigare förstått att Hurley lämnade TNG efter den här säsongen då han ville ha mer referenser och röda trådar genom serien, mer kontinuitet mellan avsnitten, vilket han inte tilläts. Det låter ju väldigt mycket som vad som hände här.
Jag vet inte säkert varför Roddenberry inte godkände de här detaljerna, men en närliggande och kanske relevant detalj i frågan är att Roddenberry slog fast redan från början av TNG att tidsresor inte fick användas. Han såg de som för typiska och förutsägbart en SciFi-serie och ville undvika det. Vad jag förstod av vad Hurley ville göra så kan detta ses som tidsresande, så det var nog därför Roddenberry sa nej till det.
Det här problemet (för författarna) gjorde att de länge inte gjorde avsnitt med tidsresande. För även när Gene Roddenberry lämnade över det dagliga arbetet allt mer till Rick Berman, så försökte Berman upprätthålla Roddenberrys vision för Star Trek. Istället fick författarna försöka hitta kryphål i regeln genom att skriva avsnittet som någon form av tidsparadox, istället för simpelt tidsresande. Kanske var det så att den här ökade ansträngningen och höjda tröskeln gjorde att de avsnitten som faktiskt kom igenom och producerades faktiskt var bra och väl genomtänkta allt som oftast?
Jag håller för övrigt med om regeln om inget tidsresande rent generellt, men av helt andra anledningar. Jag gillar att det här är ett något sammanhängande universum och tidsresande gör det svårt att ta något som händer på allvar, eller ha koll på tidslinjer, etc. Dessutom används det ofta som ett väldigt trubbigt verktyg i ogenomtänkta handlingar, när författarna är för lata för att skriva något som faktiskt hänger ihop. Det bör iaf hållas nere till undantagsfall, som inte kan upprepas när som helst.
Nu är jag sugen på äggröra…
Ja faktiskt. Det här är något så ovanligt som ett avsnitt som hade lyfts mer än ett betygssteg av Q. Jag ska inte spoila något då du inte kommit dit än (när jag skriver detta är du i säsong 3) men det här är ett avsnitt det känns som någon gjorde om och gjorde rätt längre fram i serien.
ahaaaa