Om förra avsnittet fick mig att utbrista i ett “äntligen!”, så är känslan efter The Measure of a Man en stor lättnad. Det tog 35 försök innan man hittade rätt, men nu lyckades man faktiskt producera ett avsnitt av The Next Generation som var riktigt, riktigt bra. Och plötsligt blev det lättare för mig att andas – det är ju trots allt ganska många säsonger av TNG som jag har framför mig och efter det här har jag ett visst hopp om att klara mig igenom det här med förståndet i behåll.
Att riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens var ett av Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys favoritämnen kan ju inte någon läsare av den här bloggen missat (jo, jag är medveten om att jag har tjatat om saken, men det här kanske blir sista gången? Kanske?). Gång på gång återvände man i originalserien till intriger om datorsystem och maskiner som tagit sina instruktioner för bokstavligt och flippat ut.
I och med skapandet av rollfiguren Data, androiden som vill vara människa, i The Next Generation så gick Star Trek in i en ny fas i frågan. Nu var inte längre den artificiella intelligensen enfaldig och skrämmande. Snarare är Data seriens mest sympatiska figur, och blir – som jag även nämnt tidigare – allt oftare huvudpersonen i enskilda avsnitt. Som till exempel det här. Men den här gången är det fråga om en intrig där hela Datas existens står på spel. Är han en android med mänskliga rättigheter, eller ett föremål som Federationen kan göra vad de vill med?
Frågan utlöses av att en forskare, Bruce Maddox, vill ha ta Data i förvar och plocka isär honom. Målet är att i slutändan göra en armé av Data-kopior som kan bemanna Federationens skepp. Data känner sig inte helt trygg med Maddox, och ifrågasätter hans tekniska kompetens. Eftersom Maddox trots Datas invändningarn inte ger sig så måste hela frågan avgöras i domstol. För att ytterligare komplicera allting så blir Riker beordrad att vara åklagare av domaren, Philippa Louvois, som i sin tur har ett förflutet med Picard. Hon var åklagare när Picard stod i samband med haveriet på rymdskeppet Stargazer. Hon och Picard verkar dessutom ha en ofullbordad fling, vilket ger en oväntad och lite opassande erotisk underton genom hela avsnittet.
Med tanke på allt ältande kring AI tidigare i serien, så ser jag ändå det här avsnittet som ett positivt paradigmskifte. En symbolisk rättegång där Roddenberrys gamla AI-rädsla möter en mer framåtblickande och visionär syn på vad en existens egentligen kan vara. Och det är intressant, de filosofiska resonemangen bottnar dessutom på allvar i seriens innehåll. Istället för, som så ofta förr, en abstrakt diskussion med många onödiga ord, så får principerna i det här fallet konkreta följder för Data – som till och med jag lärt mig tycka om vid det här laget.
Ämnet för rättegången handlar alltså kring huruvida Data själv har rätt att säga nej till att bli isärskruvad på ett laboratorium, eller om Federationen kan tvinga honom, som om han faktiskt vore vilken gammal brödrost som helst? Slutligen hamnar man i grundfrågan, det som det egentligen går ut på – har Data en själ?
De adekvata referenserna till slaveriet dras, förstås. Men ämnet kring AI och robotar känns också extremt aktuellt i sig idag, när farhågorna kring en allt mer automatiserat arbetsmarknad debatteras allt oftare. Ytterst handlar det ju kring vad människan har för ansvar kring livsformer som man själv skapat. Vad händer när de blir intelligentare än människan själv? Vad kännetecknar en självständig existens? Det här avsnittet öppnar på ett pedagogiskt sätt upp för en rad intressanta frågor. Jag tycker dessutom att man lyckats skapa ett komplext och tajt manus, och för en gångs skull en rättegångsintrig som fungerar.
Nu återstår bara för mig att se om The Measure of a Man är ett briljant undantag från de övriga avsnitten, eller en försmak av vad som komma skall.
Jag gillade bäst: att man faktiskt drog upp det här med Datas sexuella erfarenheter tillsammans med säkerhetsofficer Tasha Yar. Dels för att det så sällan görs referenser mellan avsnitten, men också för att det är tydligt i det här avsnittet att Data aldrig riktigt kunde komma över det som hände. Och hon som var så elak mot honom efteråt!
Men inte helt förtjust i att: Picard och domare Louvois ska gå och käka något slags romantisk middag direkt efter rättegången. Rättssäkerheten känns sådär inom Federationen. Och så hade jag nog gärna sluppit den där pokerscenen.
Betyg: 9/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 137 tv-avsnitt.
Det är fortfarande en hel del kassa avsnitt kvar i säsong två (bland annat avslutas den med ett avsnitt som inte ens förtjänar ett betyg), men några fler höjdpunkter hinns också med! Du får hålla ut. 😛 I nästa säsong tror jag att du kommer att känna av en allmän nivåhöjning. Fler höjdpunkter och bättre “medelavsnitt”.
Du får nog lära dig att gilla pokerscener… detta avsnittet innehåller nämligen den första av många. Pokerspelandet blir något av ett återkommande tema under seriens gång.
Med tanke på att du väl nu ser serien på blu-ray så undrar jag om du såg sändningsversionen eller den förlängda (med ca 15 min) versionen av avsnittet som finns med? Vad jag vet är detta (hittills) det enda avsnittet av någon ST-serie som finns i en förlängd version. Finns dock bortklippta scener att tillgå till ganska många avsnitt.
Då var vi äntligen här! Det första riktigt bra avsnittet i serien och ett avsnitt som ofta dyker upp i diverse topplistor när folk listar höjdpunkter från TNG. Avsnittet är det första som verkligen visar hur bra serien kan bli och att det faktiskt går att ta TNGs ton och atmosfär, med dess mer filosofiska fokus och allvarliga diskussioner och göra det riktigt bra och intressant. Det skadar heller inte att vi vid det här laget, som du själv säger, har börjat att tycka om och bry oss om Data, samt att Picard och Riker ställs emot varandra under rättegången.
Manuset skrevs av Melinda Snodgrass och hade skickats in och varit tillgängligt ett tag innan de till slut insåg juvelen de hade liggandes. Det var det första manuset av den typen som användes inom serien. Det var förmodligen en av de få positiva konsekvenserna av författarstrejken att manuset upptäcktes, eftersom det var strejken som ledde till att de tittade på redan tillgängliga manus. Snodgrass hade förövrigt juridisk erfarenhet, då hon lämnade en position som advokat/jurist för att jobba på TNG som “story editor” efter att de köpte det här avsnittet. Förmodligen hjälpte det henne att skriva ett intressant och tajt manus.
Pokerscenerna får du som nog vänja dig vid, som sagt, för de blir en återkommande grej som kommer att symbolisera besättningens vänskap och sammanhållning. Nåja, de flesta av de främsta i besättningen iaf. De vi följer i serien. Det är dock inga längre scener vi pratar om, bara något litet här och där. 😉
De här romanserna som de försöker övertyga oss är viktiga ger jag inte mycket för å andra sidan. Till att börja med så är jag inte mycket för den typen av handlingar, men i.o.m. seriens episodiska natur så blir det mest bara löjligt. Det är ju 45-minuters romanser. Nej tack.
Var romansen det som sänkte betyget från en 10a, eller fattades det mer för att nå upp till det översta steget på betygsskalan?
Som vi har sagt förr – och Mr_Trek säger i sin kommentar – så innehåller inte den här säsongen speciellt mycket som kommer i närheten av det här avsnittet, ärligt talat. Men redan nästa säsong kommer det bli ett stort hopp i kvalitet. I nuvarande säsong så ser jag ett par avsnitt som jag skulle påstå är bra, och möjligtvis ett som kommer i närheten av detta. Men det är inte säkert, det är ett väldigt annorlunda avsnitt jämfört med detta, så vi får se vad du tycker om det när du kommer dit. 🙂
Exakt, romansen och pokerspelandet drog ner betyget!
I mitt favoritavsnitt i TNG blir det mycket poker. Fast med en rejäl twist. Det dyker inte upp förrän i säsong 5 om jag inte missminner mig och du har mycket bra att se fram emot innan dess. 🙂
Hmm, verkar som om det där med poker var det mest kontroversiella jag skrivit på länge! 😉
TNG är en av mina favoritprogram på TV någonsin (jag började kolla för två år sen, och blev helt tagen av hur de kunde föra så djupa filosofiska resonemang som underhållning och göra det så bra). Trots det har jag inte lyckats se de första två säsongerna. Efter att ha läst det här inlägget tänkte jag att kanske det här avsnittet är värt en chans, så jag såg det.
Och det var… ju inte osebart. Fast bra? Näe… Senare i serien behandlar de liknande teman och gör det oerhört mycket bättre. Håll ut!
Men, hoppade du bara över de två första säsongerna? Frågar jag lite upprört som måste se ALLA serier från första avsnittet 😉
Javisst! En trekkie-vän gav mig sin top 10 bästa-avsnitt-lista, så jag började med dem, och sen, på hans rekommendation såg jag bara s01e01-02, och gick sen in direkt i tredje säsongen. Fast det blir ju inte lysande riktigt där heller… Har försökt se de första två säsongerna ett par gånger, men har inte ens klarat av ett helt avsnitt. Förns nu, förståss!
Jag blir lite förundrad över att du inte tyckte bättre om det här avsnittet efter den typen av saker som du nämner som positiva om TNG. Detta avsnittet är ju just av den typen (och säsong 3 är ju ett jättesteg upp mot kvaliteten som serien sen skulle uppnå)! 😛
Det är ju ett avsnitt som allt som oftast nämns som det bästa i de första två säsongerna och ett väldigt bra avsnitt sett över hela serien. Jag kan väl komma på ett par framtida TNG avsnitt som snuddar något på det här temat, men jag har svårt att se att de skulle vara klart bättre. Du får givetvis tycka det ändå, så klart, jag blev bara lite förundrad. 🙂
Förövrigt finns det ett till avsnitt i säsong 2 som förmodligen vore värt att kolla på då jag skulle säga att det är ganska bra och kommer få rejäla konsekvenser. Jag vill inte riktigt säga vilket det är just nu, då Roger inte kommit dit än och jag vill inte riskera att påverka hans åsikter. Men om din vän tipsade dig att se något av de återstående avsnitten i den här säsongen bör det ha varit det jag tänker på. 😉
Kul att du iaf hittade något längre fram som du älskade med serien, det är förmodligen min favoritserie med.
Det är nog mest att Rikers argument är så dåliga men framställs som fullständigt lysande. Alla vet att Data är en android, det är verkligen inte det det handlar om, men det är allt som Riker säger. Dramat vilar lite på Rikers briljans. Fast slutscenen blir ju ganska bra på så sätt, Rikers arrogans ställs mitt Datas tacksamhet.
Min sambo kom med en invändning ang om detta MYCKET bra avsnitt verkligen vilar på en rimlig premiss. Data har vid det här laget varit över 15 år i Star fleet I Data Lore räknas det upp att man behöver genomgå akademin, sedan flera år som ensign och löjtnant innan man kan bli lieutenant commander. Borde inte frågan om Data är självmedveten och därför har samma rättigheter som alla andra självmedvetna livsformer kommit upp under all den här tiden. Att Data är en livsform är ju tydligt etablerat, tom Androidrasisten Pulaski rättar sig ju direkt hon kommer in i serien och konstaterat att hon inte kan använda ‘it’ om Data efter som Starfleet slagit fast att Data är en livsform. Å andra sidan är det kanske för mycket att vänta sig den graden av kontinuitet och världsbyggande av en fortfarande episodisk serie. Det har ju förekommit betydligt knäppare och orimligare saker tidigare i säsong 2. Som t.ex att ingen ställer den uppenbara följdfrågan på att skeppsdatorn kan skapa ett självmedvetet hologram, Om datorn kan gör det, är inte datorn då också självmedveten? Eller hur Starfleets respekt för självmedvetna livsformers rättigheter går ihop med de genmanipulerade superbarnen vi såg för något avsnitt sedan.
Jag tänkte på det också angående syskonavsnittet i tredje avsnittet. Jag tänker att attityder kan komma och gå, beroende på vem som bestämmer inom federationen….