Doktor Pulaski är inte direkt någon av mina favoriter i The Next Generation. Hon är sur, envis och lite kolerisk. Dessutom verkar hon förakta både androider och funktionsnedsättningar. Men i Unnatural Selection får hon äntligen chansen att vara the good guy. Den som tar stora personliga risker för att rädda liv, och är beredd att betala ett högt pris om hennes teorier inte stämmer.
Precis som i originalserieavsnittet The Deadly Years så är det ett ett extremt påskyndat åldrande som är problemet och mysteriet i Unnatural selection. Avsnittet inleds med att Enterprise tar emot ett nödrop från skeppet USS Lantree, men när man anländer till farkosten visar det sig att hela dess besättning dött av hög ålder – trots att de egentligen bara är medelålders. Kort därefter står det klart att hela personalen på genetiklaboratoriet Darwin drabbats av samma hyperåldrande. De enda som verkar ha klarat sig undan farsoten är juvelerna i Darwins labb – ett gäng genetiskt modifierade ungdomar som avlats fram i labbet och som tydligen utgör skapelsens krona.
Jag blir faktiskt lite uppbragd över att federationen sysslar med forskning kring genetiskt förbättrade människor. Sist man pysslade med sånt här höll civilisationen på Jorden på att gå under i ett våldsamt världskrig. Den här gången är det dock inte övermänniskor med storhetsvansinne som är de oönskade följderna av genmanipulationen. Istället är det de unga genkidsens immunförsvar som ställer till med problem. Det nya och förbättrade immunförsvaret nöjer sig nämligen inte med att bekämpa farliga virus och infektioner när de nått kroppen, utan söker upp faror utanför personen som de ska skydda. Dessvärre identifierar det även “vanliga” människor som potentiella smitthärdar, och försätter dem i ett tillstånd av hyperåldrande för att röja dem ur vägen. Allt det här inser doktor Pulaski på ett extremt plågsamt sätt. Hon hinner bara vara några minuter med en genmanipulerad ung man innan hon själv börjar förvandlas till en gammal gumma.
Ungefär så här långt tänker jag att det här skulle kunna vara det bästa TNG-avsnittet hittills. Allt verkar nämligen vara kört för Pulaski. Det finns inget botemedel mot åldrandet och inget sätt som hon kan transporteras tillbaka till Enterprise på utan att resten av besättningen smittas. Någonstans hinner jag tänka tanken att seriens skapare tröttnat på allt gulleri och heoriska räddningar och att Pulaski helt enkelt skrivs ut från serien i det här avsnittet. Det vill säga, att hennes rollfigur dör. Rollfiguren verkar på ett tappert sätt inställd på det själv. Äntligen, tänker jag, är Star Trek på riktigt. Och dessutom knyter man fint ihop det där med de katastrofala följderna av genetisk manipulation förr med seriens nutid. Snyggt.
Men så blir det förstås inte. Istället bestämmer manusförfattaren sig för att recykla transportör-tricket, känt från den animerade serien. I den här versionen räcker det med ett av doktorns hårstrå i en använd borste för att man på Enterprise ska kunna “rensa” hennes dna via transportören,och på det sättet både eliminera hyperåldrandet och samtidigt återställa hennes fysiska ålder till det den var vid avsnittets början. Allt nollställs, förutom hjärnan då. För alla minnen finns kvar.
Det kanske känns lite skenheligt att sitta och kräva trovärdighet av en tv-serie som Star Trek, men den här typen av lösningar, som går ut på att transportören är någon form av magiskt redskap som kan uträtta nästan vad som helst, känns alltid lite extra fjantiga tycker jag. Jag menar, till och med Spocks serum i The Deadly Years känns ju aningen mer rimligt.
Så synd på så rara ärtor.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 7/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 135 tv-avsnitt.
Genmanipulationen de håller på med i det här avsnittet för nog anses okonsekvent med ST-universumet både före och efter detta. Riktigt än har inte ST-världen här mognat till en konsekvent skådeplats, men jag skulle vilja säga att det kommer, även om det väl förekommer vissa snedsteg även senare. Kan tänka mig att datorer gjorde susen för tv-seriers förutsättningar för att se till att ha en mer “stabil” värld.
Men då blev väl Star Trek på riktigt i.o.m. Tasha Yars död? 😀
Det hade varit väl tänkt om de hade gjort som du hade förväntade dig, iaf utan Pulaskis dödsfall (jag är inte helt såld på den moderna TV-hetsen med att mörda huvudfigurer stup i kvarten), men det hade varit svårt. Det blir ju så när man skriver så pass episodisk TV som de gör här, det är sällan avsnitten avslutas med några större förändringar. Det tar ofta ifrån bra avsnitt som kommer få långtgående konsekvenser, för det bör ju egentligen avslutas ungefär som det började så de får ofta ganska billiga avslut för att åstadkomma det.
Jag håller med om att tricket med transportören var ganska långsökt, om än inte helt omöjligt. Ingen verkar dock ha noterat att om det här funkar så är åldrande irrelevant från och med nu. Folk skulle kunna leva för alltid. Det är en ganska stor konsekvens…
En annan sak som ingen verkar nämna angående genmanipulationen är att det tydligen är okej att skapa de här barnen och låta de växa upp som försöksdjur i burar. Hmm…jag vet inte om de tänkte igenom den detaljen ordentligt. Minst sagt inkonsekvent, rent allmänt.
Kul iaf att du tyckte om det här avsnittet, men lite synd att slutet drog ner betyget. Det var det första positiva betyget den här säsongen och med tanke på hur det har börjat så behövdes det. 😛
Ps. Eftersom jag börjat nämna vissa skådespelare eller författare som blir framstående namn inom Star Trek-kretsar så är det väl inte mer än rätt att jag nämner Colm Meaney som spelar Transporter Chief Miles O’Brien. Han har egentligen redan synts till flera gånger i serien i minimala roller – redan i första avsnittet faktiskt – men det här var första avsnittet där han nämndes vid sitt efternamn. Det var också här som hans position och titel på skeppet spikades.
O’Brien skulle komma att bli en av de här få rollfigurerna som börjar nästan på noll för att sakta men säkert växa och ta mer plats ju längre serien går, för att bli en relativt populär återkommande rollfigur. Som om inte det räckte så går han sen även och blir en av de främsta rollfigurerna på DS9. Inte illa! 🙂
På tal om O’Brien; hans position som Transporter Chief är ganska intressant, då han bara verkar stå i transportörrummet och vänta ifall någon behöver hans transportera något. Det finns inte ens en sittplats. Trots det verkar han alltid vara på plats när någon kallar på hans tjänster eller kommer gående utan förvarning. Det har t.ex. lett till den här lite tragikomiska tecknade serien om honom och hans jobb: http://chiefobrienatwork.com/post/106684455801/episode-1-r%C3%A9sum%C3%A9-builder-read-the-next-episode . 😛