Det går att hitta något intressant i nästan allt. Till och med det här urdåliga avsnittet väckte åtminstone fyra, kanske fem tankar.
- Hur ser egentligen situationen ut för singlar ombord på Enterprise. Löftet om celibat som dök upp i en av Star Trek-filmerna verkar ju numera vara avskaffat, men samtidigt är det en väldigt oerotisk stämning på skeppet. Riker och Troi har gått runt och glott på varandra i mer än en säsong, men verkar aldrig komma till skott. Detsamma gällde för kapten Picard och Beverly Crusher. För att vara så – åtminstone i sina egna ögon – frigjorda och reflekterande individer så är stämningen ombord på skeppet i mångt och mycket som en skoldans i tredje klass. Du vet, en sån där killarna inte ens vågar dansa med tjejerna.
Å andra sidan är ju inte utbudet enormt ombord. Tänk att sitta med samma fejs år ut och år in på Tinder eller Grindr, liksom. Den ledan skulle i så fall vara den enda rimliga förklaringen till den enorma framgång som frifräsaren Okona (tänk dig en fattigmansversion av Han Solo) har ombord. Han börjar praktiskt taget ragga redan innan han ens materialiserats i transportören, och besättningens kvinnor verkar falla pladask för hans självgoda och sliskiga stil. Vi kan väl säga så här, 60-talskänslan är stark i det här avsnittet. Okonoas uppenbarelse ger ungefär samma känsla som om Kirk återfötts och skaffat en hårpiska.
2. Okona spelas förresten av Billy Campbell, en sån där skådespelare som puttrat på i en rad serier och filmer, men aldrig blev det där stora namnet. Kanske för att han var ganska modig när det gällde tidiga bögroller, både i Dynastin och i tv-serien Tales of the City. Campbell var förresten också en av de som slogs om rollen som förstelöjtnant Riker, så man kanske ska se Okona som ett slags tröstpris (tydligen fick han inte rollen på grund av att han inte var butchig nog). Hans stora claim to fame är väl tv-serien Once and again, där han spelade en frånskild pappa som börjar dejta en frånskild mamma, samt science fiction-serien The 4400. Billy Har någon av er som läser bloggen sett hans nya serie, Helix?
Teri Hatcher syns också i det här avsnittet. Hon är den första kvinnan ombord på Enterprise som Okona lyckas få omkull. Hatcher är förstås mest känd som Lois Lane i tv-serien Lois och Clark, och som den desperata hemmafrun Susan Mayer. Jag har faktiskt också läst hennes självbiografi Rostat bröd och andra tankar om livet, men minns verkligen inget av den mer än att jag tyckte att den var fruktansvärd.
3. Jag är jätteförvirrad över hur externkommunikationen går till från bryggan till andra planeter och skepp. Det ges ju noggranna instruktioner om man ska sända med bild eller bara ljud, men hur vet man egentligen när mikrofonen är på? I det här avsnittet mutar de faktiskt samtalet så de kan konferera sinsemellan innan de ger ett svar, men det hör till ovanligheterna att man genom repliker markerar att micken är avstängd. Detta har irriterat mig länge, att man liksom mitt ett samtal med en eventuellt fientlig motpart börjar diskutera hen och hur man ska göra. Sedan är helt plötsligt samtalet via monitorn igång igen.
4. Den egentliga handlingen i det här avsnittet – en sorts interplanetär Romeo och Julia-historia, har bara en intressant detalj. Att Romeo faktiskt gjort Julia på smällen. Men det är också i stort sett vad uppdateringen går ut på. Resten är mest trams.
Överhuvudtaget känns det mycket av The Outrageous Okona som hämtat från 60-talet. Omodernt, grabbigt och fjantigt. Visst har man lagt till en replik om “uråldriga moralkoder kring fortplantning” för att visa hur upplyst Enterprise besättning är jämfört med de arga representanterna för planeterna man får besök av. Men jag tycker att den beskrivningen faktiskt passar in på hela det här avsnittet. Och, ursäkta att jag drar upp det här igen, det faktum att allt som händer ombord ska filtreras genom Wesley Crushers uppspärrade naiva blick – en sån himla dålig idé. Fortfarande.
Bihandlingen, där Data ska lära sig att förstå vad humor är förbigås kanske bäst med tystnad. Jäklar vad kackigt och pinsamt det här var. Inte ens Whoopi Goldberg kunde rädda det magplasket.
Betyg: 2/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 4/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 132 tv-avsnitt.
Tror att detta var ett försök att introducera en Harry Mudd-liknande figur till serien. Det gick sådär. Minns ändå avsnittet som att det gav viss underhållning, så jag hade kanske gett det en fyra. Tycker helt klart det är bättre än många bottennapp i säsong ett som fick treor här 😛
Du får hålla ut. Du börjar ändå närma dig ett av seriens första toppavsnitt 🙂
Hmmm, med tanke på ambitionen att inte upprepa sig från originalserien så kanske man skulle ha aktat sig. Jag gillade Unnatural selection, men ännu mer A matter of honour och The measure of a man. Så skönt att de skärpte till sig efter ett tag.
The Measure of a Man är avsnittet jag tänkte på som nog kan anses som seriens första toppavsnitt 🙂
Det här avsnittet äter sig igenom mitt tålamod väldigt snabbt, det har det alltid gjort. Det slutar bara med att jag blir lite sur på det.
Avsnittet gör nämligen någonting som stör mig väldigt mycket och som jag tror att andra människor förmodligen också stör sig på. Nämligen, att insistera att något är på ett visst sätt och trycka på det i manuset, samt genom skådespelarna, trots att vi som tittare inte ser något av det alls. Om något så är det ju tvärtom!
I det här avsnittet så säger titeln att Okona är “outrageous”, rollfigurerna säger att han är extrem även för deras futuristiska öppenhet, de ger oss en scen där vi får veta hur outrageous han är genom Wesleys naiva ögon, kvinnorna faller pladask för honom, och så vidare. Men varför är han så outrageous då? Jag förstår verkligen inte. Han gör ju verkligen ingenting. Om något så är han ofantligt tråkig. Visst, de trodde att han hade gjort någon gravid, men ärligt talat så som folk håller på ute i världsrymden så måste det hända en hel del. Inte ens gentemot kvinnorna har han….någonting alls. De bara faller omedelbart för honom utan någon förklaring.
Därmed så har redan hela avsnittet fallit platt för mig, för han är ju avsnittet. Det är inte så att det är någon intressant handling, något intressant koncept eller en diskussion om något som pågår. Hela avsnittet handlar om honom. En tråkig oinspirerad rollfigur som alla av någon anledning insisterar är radikal…
Tyvärr för Billy Campbell så kan jag inte låta bli att bli väldigt trött så fort jag ser honom i andra saker nu. Jag har fortfarande inte lyckats arbeta mig igenom frustrationen från det här avsnittet. 😛
3. Precis som när man ska beamas till någon potentiellt livsfarlig plats, så finns det möjliga förklaringar. Däremot så finns det lägen då de ger order om det. Kanske är det upp till t.ex. Data eller Worf att aktivera eller avaktivera mute på samtalen, kanske är skeppsdatorn kapabel att analysera och komma till den slutsatsen själv och agera på det. Hmm, jag tror inte riktigt att du köper det här. Men låt mig påminna om att datorn skapade en ny självmedveten holografisk livsform bara så där för inte så länge sen. Sanningen är väl att det inte finns någon förklaring, det är en sån där sak som man helt enkelt får köpa. 😛
“ursäkta att jag drar upp det här igen, det faktum att allt som händer ombord ska filtreras genom Wesley Crushers uppspärrade naiva blick – en sån himla dålig idé. ”
Den här gången håller jag med, det finns ingen anledning för Wesley att vara så naiv. Återigen så skriver de honom som om han vore 6 år gammal, snarare än den åldern han ser ut att vara. Sen hjälper det inte att jag inte köper att Okona är “outrageous” heller.
“Bihandlingen, där Data ska lära sig att förstå vad humor är förbigås kanske bäst med tystnad.”
Exakt, den var bara pinsamt dålig och det hela kändes dessutom väldigt gammalt. Med det sagt så är Spiner ganska bra på att vara komisk, så det är trist att de inte kan ge honom bättre material att jobba med än så här.
HÅller med dig. Stackars Billy Campbell, jag som trodde att det var de tidiga bögrollerna som ställde till det för honom och så var det att han spelade Okona! Och att alla hatade honom efter det!
“Hur ser egentligen situationen ut för singlar ombord på Enterprise” ett ord holodeck 🙂
snuskhummer!
Nä nu, vi håller just på att titta igenom det TNG och har precis kommit hit och nu fick jag nog. Det här var det sämsta jävla avsnittet hittills (trotts konkurrensen) . Om det är något som retar gallfeber på mig så är det när någon kommer in, beter sig som en skitstövel och kvinnorna faller pladask när det rimliga hade varit ett leverera en fet diss och kanske en örfil. Okona känns som en Marty Stu för en gubbsjuk manusförfattare. Det som verkligen provocerar mig här att aldrig under avsnittet är det någon som sätter Okona på plats och gör klart för honom att han är just en skitstövel med uppblåst ego.
Ni är nästan igenom det allra värsta! Håll ut! Bara lite till och det blir en märkbar förbättring i kvalitet.
Under tiden kan sägas att ni bara är några enstaka avsnitt bort från det första riktigt bra avsnittet i serien. 😉
Blir lite rädd nu, pga har tittat lite framåt. Hoppas du inte menar captain’s Holiday
Haha. Vet inte om det var sarkastiskt eller om du missade att det var ett svar till Hoffas kommentar. I början av säsong 2 så får man väl ändå säga att det första väldigt bra avsnittet är nära? 😀
Min åsikt om det avsnittet får vänta tills den recensionen är uppe. Inga spoilers. 😉
Haha. Men varför dök den upp i mitt flöde nu? Weird!
Ah, det tog ett par dagar för min kommentar att bli synlig, gissar att de är modererade. Jag har sett delar av serien tidigare så jag vet att det blir bättre men starten av säsong två är den svagaste sekvensen av avsnitt så här långt. Tack och lov har vi just sett code of honor hemma som är ett av mina favoritavsnitt alla säsonger (Jag hjärta Klingoner). Faktiskt det första riktigt bra avsnittet av TNG. (jag irriterar mig rätt mycket på Laxwana Troi så mitt betyg på säsong 1 blir ännu lägre än Rogers) Måste säga att jag mindes fel topparna på säsong två är högre än topparna på säsong ett men överlag är det den rätt slätstruken den med, det är först i säsong tre serien hittar formen. (jag har tjuvkikat på betygen och säsong tre ser ut att vara på väg mot ett mycket högre snitt än de första två).
Så är det nog, jag trodde också att jag gillade klingoner – men så kom sins of the father….och jag blev skittrött på dom!