Up the long ladder och Manhunt. De där två som blev lite mer Jubel i busken än vanligt.

tng manhuntBuskis och fars har ju varit ett viktigt inslag i Star Trek-universumet sedan ungefär andra säsongen av originalserien, om jag minns rätt. Och efter ett antal avsnitt där det som mest förekommit ett eller två smålustiga skämt så går vi här in i en duo av avsnitt där det är de buskisartade inslagen som driver avsnitten framåt.

tng ladder 3I Up the long ladder ska befolkningen i en sedan länge bortglömd koloni räddas. De visar sig vara en del av den interstellära motsvarigheten till gröna vågen – bland annat vägrar de att transporteras upp till Enterprise utan sina grisar och höns. Och från den händelsen och framåt tar bonnlurkshumorn sin start. Från den keltiskinspirerade folkmusiken i soundtracket till brandlarmet som går när de försöker laga mat över öppen eld i ett av lastrummen. Givetvis är det först när skeppets brandförbud förhindrar produktionen av hembränt som männen i gruppen får panik.

tng up the long ladderMed farsen verkar också ett visst mått av gubbighet följa med på köpet. Männens förstummade uppsyn när de ser den unga bondbruden Brenna Odell, som trots Rikers längtande blickar förnedrande nog måste jaga ifatt honom och praktiskt taget börja strippa för att få ligga lite med honom. Eventuellt är det hennes isolerade tillvaro i bondkolonin som gör att hon tror att ett samtal om fotbad automatiskt är en sexuell invit. Mot slutet av avsnittet visar det sig förstås att Odell är betydligt mer beräknande än man tror, sex verkar för henne vara ett sätt att förflytta sig uppåt i den sociala näringskedjan.

Mindre farsartad är intrigen kring en annan bortglömd koloni, dit bara fem personer lyckades ta sig levande. Den har överlevt genom kloning, men nu har invånarna replikerats så många gånger att genuppsättningen börjar förlora i kvalitet. De är såpass desperata på sin jakt efter nya gendonatorer att de söver ner Riker och doktor Pulaski för att sno lite dna från dem. Till sist kommer man förstås fram till slutsatsen att det bästa vore att slå samman de två kolonierna för att få in nytt blod i bägge grupperna. Pulaskis mycket schemaartade prat om genetik känns väldigt kyligt och logiskt – som om hon plötsligt vore Spock. Bland annat måste varje kvinna ha barn med tre olika män för att garantera den genetiska mångfalden inom gruppen. Ett minst sagt intrikat dilemma som inte utforskas närmare.Det är ju ändå bonnlurkar och kloner det handlar om. Inte fina personer som Riker och Pulasko, som förskräckt ryggar tillbaka vid tanken på att donera DNA till en isolerad rymdkoloni med genhunger.
tng manhunt lwaxana 2Nästa avsnitt, Manhunt, är en smula mer underhållande. Framför allt eftersom det telepatiska yrvädret Lwaxana Troi gör comeback här. Om än tossigare än tidigare. Hon har uppnått den fas i livet då Betazoidkvinnor är som mest sexuellt aktiva, vilket i praktiken innebär att hon med stor gränslöshet och frenesi jagar efter i stort sett varenda karl hon råkar på. För ett ögonblick verkar hon till och med överväga att inleda ett seriöst förhållande med unge herr Wesley Crusher. Han undkommer med blotta förskräckelsen. Även om i stort sett alla skämt görs på Lwaxanas bekostnad, så lyckas Star Trek-veteranen Majel Barrett ändå på något sätt rädda det här avsnittet. Det hade kunnat bli förfärligt, nu är det bara bitvis obehagligt. Dock undrar jag fortfarande lite över varför Lwaxana är besatt av att gifta sig när hon går in i sin sexuella peak. Det låter på något vis kontraproduktivt.

tng manhunt 3Picard försöker gömma sig från Lwaxanas uppvaktning i samma holodäcksäventyr som i The Big Goodbye, men hon spårar förstås upp honom ganska snart. Holodäcksmiljön visar sig dessutom vara långt ifrån ett gömställe, det är betydlig mer farligt än han hade förväntat sig. Hårdkokta deckare kanske är för tuffa för Picard, även om de utspelas på ett holodäck. Lwaxana trivs däremot som en fisk i vattnet. Framför allt innan hon inser att mannen i hennes drömmar som hon träffar på holodäck just är mannen i hennes drömmar – och inte finns i verkligheten.

star trek manhunt 4 tngI en annan sidohandling möter vi för första gången antedier, fiskliknande varelser som transporteras ombord på Enterprise för att åka till en stor konferens. Att Mick Fleetwood från Fleetwod Mac gömmer sig bakom en av fiskmaskerna här är nog det märkligaste med bägge de här avsnitten. Han är förstås helt oigenkännlig bakom det där fiskfejset, så det är inget som någon skulle kunnna upptäcka utan att ha bakgrundsinfo. Ja, jag tror faktiskt att hans cameo är det konstigaste som hänt under hela den här resan med Star Trek. Åtminstone så här långt…

Star Trek är som bäst när det kan pendla mellan det yttersta allvar och självironisk humor. Men fars och buskis är alltid en svår balansakt. Utan Majel Barrett går det nästan inte att komma undan med det. .

Betyg: Up the long ladder 3/10

Manhunt 5/10 (men det är bara tack vare att jag gillar Lwaxana. Och fiskvarelser.)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 18 & 19/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 147 tv-avsnitt.

Samaritan Snare. Det med gisslandramat och hjärtoperationen.

tng samaritan 5Om Enterprise besättning hade varit ute och tågluffat när de var tonåringar hade de troligtvis blivit rånade på hela alla sina pengar cirka två timmar in på resan. Lite så känner jag inför säkerhetstänket ombord när Riker stng samaritankickar en ensam La Forge över till ett paklediskt skepp utan några tankar på hotbild, och utan att lyssna på Trois varningar om hotbild. Efter bara några minuters konversation med besättningen ombord det paklediska skeppet så är han redan helt övertygad om att de är långsamma och svagsinta. Men bakom den tröga ytan finns en hjärna fullt kapabel till onda ränker. La Forge tas som gisslan, de vapensystem som framstått som primitiva ombord det paklediska skeppet är i själva verket avancerade och dödliga. I utbyte mot La Forge kräver paklederna att få tillgång till all information på Enterprise datorsystem. Riker & co sitter i skiten, helt enkelt.

tng samaritan 4Samtidigt är kapten Picard på väg till Stjärnbas 515 för en hjärtoperation. Det blir en hyperdramatisk operation, och det visar sig att den enda kompetenta hjärtkirurgen som kan lösa problemet är Pulaski, som ju är ombord på Enterprise, som ju befinner sig mitt uppe i ett gisslandrama. Ska man hinna lösa gisslandramat innan Picard dör på operationsbordet? Ska man välja bort La Forge till förmån för en överordnad? Drama!

Det här är ett manus som lyckas vaska fram suspense och dödliga deadlines genom två inte helt originella historier. Men genom att väva ihop handlingarna så blir det till slut ett riktigt hyfsat rafflande avsnitt. Jag kan inte låta bli att med en rysning tänka tillbaka på i jämförelse ofta primitivt sammansatta manusbyggena i TNG:s första säsong.

tng samaritan 3Sen tycker jag ju verkligen att paklederna är otäcka. De är som något slags paddor i människoform. Deras begränsade ordförråd, några få fraser om upprepas gång på gång, gör att de snarare framstår som obehagligt nollställda inför omvärlden än korkade. Paklederna fick tydligen vänta till Deep Space Nine innan de fick screen time igen i Star Trek-universumet, men för mig kommer de alltid att vara favoritskurkar. På riktigt. Jag tyckte att deras lofi-obehaglighet var mycket värre än klingonernas mer operamässiga ondska.

tng samaritan 6Den egentliga höjdpunkten i det här avsnittet är väl egentligen Wesley Crusher och Picards färd till stjärnbasen. Kaptenen är nervös inför sin kommande operation, och unge herr Crusher spänd inför tanken att sitta inträngd i en liten skyttel ihop med sin lätt folkilskne chef i sex timmar. Och visst går det lite knöligt till en början. Vem ska lära Wesley att inte prata med en barnlös person om att hen skulle bli en bra förälder? Eller fråga en ogift person om hen inte känner sig ensam? Men på många sätt får vi reda på mer om vad som döljer sig bakom Picards reserverade yta i det här avsnittet än vi fått tidigare. Och kanske en gnutta av samma sorg som skymtats i vissa av originalseriens avsnitt hos kapten Kirk. Mitt-i-livet-krisen när man eventuellt ångrar att man vigt sitt liv åt federationen.

Betyg: 6/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 17/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 145 tv-avsnitt.

Q Who. Det där borgerna dyker upp för första gången!

tng q who
Resten av avsnitten i den här säsongen av The Next Generation bleknar i jämförelse med Q Who. Men inte på grund av att den enerverande Q dyker upp på nytt, vilket ju uppmärksammas i avsnittstitetng q who 4ln. Han är precis lika jobbig som vanligt – den här gången söker han jobb på Enterprise, uppenbarligen fortfarande persona non grata inom det Q-kollektiv han tidigare var en del av (eller ska man kalla det enitet non grata?). När Picard tackar nej till hans erbjudande blir han förbannad, och på ett ögonblick kastas Enterprise två års restid bort i galaxen. Och det är där det händer. Första mötet med borgerna – de ultimata maskinmänniskorna.

tng q who 5Borgerna verkar gå genom galaxen som en gräshoppssvärm, där de assimilerar både livsformer och teknik och bara lämnar rester av krossade civilisationer efter sig. Genom att kombinera teknik och biologia, och genom att använda sig av kollektivt tänkande är de en helt annan typ av fiende än vi sett tidigare i Star Trek. Mäktigare, farligare och med mycket mer stilrena estetiska preferenser än tidigare motståndare (tänk lite De förlorade barnens stad och en uppsjö av andra cyberestetiska upplevelser). I det här avsnittet får vi bland annat se den serverhall-liknande insidan av deras skepp, och deras barnkammare – där bebisarna föds helt mänskliga, men mycket tidigt får implantat inopererade.

tng q who 2Borgerna är coola, men i det här avsnittet får vi också en helt ny bakgrund kring vem Whoopi Goldbergs rollfigur Guinan egentligen är. Hon går från att i stort sett ha varit en mysig bartender, till att nu framstå som en uråldrig och mystisk person med en extremt intressant historia – hon och Q känner varandra sedan 200 år tillbaka, och ett tag ser det till och med ut som om de två ska mäta sina krafter i något slags uppgörelse. Här finns alltså mer än bara schyssta drinkrecept att hämta. Eftersom Guinan är den enda som har någon tidigare erfarenhet av borgerna, hennes folk fördrevs från sin hemplanet av dem, så avancerar hon snabbt i graderna – från barchef till rådgivare i Enterprise verkställande utskott. Delaktig i besluten när man försöker välja taktik mot borgernas och deras kubformade rymdskepp. Men några egentliga förklaringar till hur hon hamnat på skeppet, om Picard och de andra var underrättade om hennes historia på anställningsintervjun och varför hon egentligen jobbar som bartender ges egentligen inte.

tng q who 3Det känns verkligen som om Star Trek: The Next Generation tar ett jättekliv framåt i och med det här avsnittet. Men visst finns det anmärkningar i marginalen. Q är till exempel ännu mer irrationell och neurotisk än någonsin tidigare Samtidigt är jag ändå tvingad att erkänna att hans närvaro tillför något som gör Q Who till mer än bara “Enterprise stöter på en mäktig fiende”-avsnitt. Hans kall är att på något sätt kuva mänskligheten. Få dem att inse att de mitt uppe i all sin självgoda upptäckarglädje kan stöta på faror som de inte ens är beredda på. Och den här gången visar han konkret vad det är han menar. Visst har Enterprise stött på mäktiga varelser tidigare, men de har främst varit välvilligt inställda. Verkar ha sett på människorna och federationen som en trevlig insekt med utvecklingspotential –harmlösa, och inte värd att lägga någon energi på. Borgerna, däremot, spelar på samma spelplan, och extremt intresserade av att assimilera även mänskligheten in i sin bikupa av hjärnor.

Och om vi ska dra några slutsatser efter första mötet mellan federationen och borgerna så ser det rätt mörkt ut för mänskligheten, klingonerna och de andra i framtiden.

Betyg: 9/10 (Jag gav först det här avsnittet en åtta, men sen ändrade jag mig. Det känns trots allt legendariskt med borgernas inträde i serien. Jag kan inte ens skylla på att Q ska dra ner avsnittens betyg. Även om grundplotten är något i stil med “Q söker jobb på Enterprise”. Vad ska Picard säga? “Jag ser fram emot att anställa en ny besättningsman som har större makt och styrka än allt som finns på Enterprise och inom federationen”. De kunde väl ha filat lite mer på de där första minuterna av avsnittet?).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 16/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 144 tv-avsnitt.     

Pen Pals. Det där Data bryter så många regler att han räddar en hel planet.

tng pen palsHär har jag suttit och skrivit och tyckt till kring Picards medvetna och hårda inställning till The Prime Directive – generalorder ett. Hur Picard inte hänger sig åt känslomässigt tjafs som sin föregångare Kirk, utan verkar tycka att en regel är till för att följas. Inte något som man bara hittar ett kreativt sätt att kringgå. Så kommer det här avsnittet. Och hela federationens stränga regelverk kastas överbord på grund av att Data har en ny kompis som han pratar med på radio. Ingen annan på Enterprise hade kommit undan med det här, förutom Data. För det var ju så här jag trodde att Picard skulle vara:

tng prime

Jo, jag vet att de flesta av er TNG-veteraner småler lite nu och tycker att jag är rar i min indignation. “Vänta bara…” är väl de kommentarer som jag fått av de Trekkers jag dryftat det här med i veckan. Men i vilket fall så tycker jag att det hela sker lite väl enkelt. Å andra sidan, ju längre bort från federationens rymdbaser man befinner sig, desto svagare blir kanske viljan att följa regelverket till punkt och pricka.

tng pen pals 3För bara Datas radiokontakt med en varelse på en planet med primitiv teknik är i sig ett brott mot generalordern. Men det slutar inte där. Eftersom Datas radiokompis är en liten flicka som bor på en planet som står i begrepp att slitas sönder från insidan så sätts ett gigantisk räddningsprojekt igång ombord på Enterprise. Och efter lite velande lyckas man skicka sonder som “lugnar ner” planetens innanmäte (förstod aldrig exakt hur).

Men det slutar inte där heller. Data åker dessutom ner till planeten och tar med sig den lilla flickan tillbaka till Enterprise, och låter henne hänga på skeppets brygga. Data må ha förklarats var en tänkande och självmedveten varelse genom en rättegång, men han behandlas fortfarande som en jättebebis av de flesta av sina kollegor.

tng pen pals 2I övrigt i det här avsnittet: Wesley Crusher får sitt första arbetsledaruppdrag ombord på Enterprise. Efter att lite klädsamt tvivlat på sig själv och ställt några naiva frågor till Riker om ledarskapets natur så gör han givetvis ett helt FANTASTISKT jobb. Vi får också reda på att Picard gillar att rida, och att betazoider blir förvirrade när de rider på hästar – de tar in för mycket av hästens tankar.

Det här är ett helt försumbart avsnitt, tycker jag. Men ytterligare ett som bekräftar trenden att besättningens inre angelägenheter gradvis får stå allt mer i fokus i serien. Det vill säga, de externa elementen i avsnitten hamnar bitvis allt mer i bakgrunden, medan relationerna mellan de olika medlemmarna av besättningen på Enterprise allt oftare placeras i förgrunden. I ett avsnitt som det här köper jag nästan den ganska meningslösa intrigen eftersom tempot och berättandet flyter på så bra. (Börjar nu misstänka att jag är lite skadad efter första halvan av den här säsongen, eftersom jag blir tacksam över att det grundläggande dramatiska berättandet fungerar i ett avsnitt).

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 15/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 143 tv-avsnitt.

The Icarus Factor. Det med Rikers daddy-issues.

tng icarus 4Riker blir erbjuden ett nytt jobb, som kapten ombord på ett eget rymdskepp. Dessvärre är den som ska briefa honom om den nya tjänsten hans pappa, skitstöveln som inte hört av sig till honom på 15 år men som plötsligt släntrar ombord på Enterprise och vill att allt ska vara skönt och avslappnat och härligt. Samtidigt går Worf runt och mår dåligt. Ingen vet om att hans födelsedag snart inträffar, och att han då måste genomgå en komplicerad och plågsam upphöjelserit. Hur nu det ska gå till på ett skepp där han är den enda klingonen? Mycket privat trubbel i The Icarus Factor. Ja, man skulle nästan kunna säga att det är ett avsnitt med två b-handlingar. Här finns inget stort äventyr, märkliga aliens eller livsfarligt interstellärt slukhål. Det behövs inte heller. Jag är nämligen så pass svältfödd på karaktärsutveckling i den här serien att allt som är lite privat känns hyperintressant.

tng icarus 3Eftersom jag dessutom är utsvulten på kontinuitet och trådar som löper mellan olika avsnitt så blev jag ENORMT imponerad över att Rikers pappa dyker upp i The Icarus Factor. Han nämndes nämligen i förbifarten så sent som i förra avsnittet, i scenen där Riker gjorde omelett. En löjligt enkel plantering i vilken annan tv-serie som helst, men ytterst sällsynt i Star Trek (därav min opropertioneliga entusiasm). En mycket stor del av The Icarus Factor ägnas också åt Rikers daddy issues. Relationen mellan far och son är riktigt rutten, och Riker varken vill eller kan förlåta pappan för att han dels varit en tävlingsinriktad översittare när de bodde ihop, och efter det en frånvarande och distanserad pappa. Saker och ting blir inte bättre när det kommer fram att Pulaski, skeppsläkaren, haft ett förhållande med Riker Sr, men visst aldrig tyckt att rätt tillfälle att berätta om det för hans son infunnit sig – trots att de jobbar på samma rymdskepp och rimligtvis borde haft massor av timmar att berätta allt personligt för varandra. Pulaski, alltså. Ständigt så svår att känna sympati för.

tng icarusEftersom det inte går att tala ut om saker och ting så bestämmer sig far och son Riker för att slåss om saken istället. De ska gå en match mot varandra i den märkliga kamsportsgrenen anbo-jyutsu där man slåss med synen blockerad. Istället använder man sig av långa pinnar för att lokalisera och slå på sin motståndare med. Pappa Ryker brukade alltid spöa sin son i den här grenen när de fortfarande levde tillsammans. Hur det slutar den här gången? Ja, efter några rallarsvingar inser Ryker Jr att Ryker Sr alltid fuskade när de tävlade mot varandra. Och efter den insikten blir de av någon outgrundlig anledning sams.

tng icarus 2Samtidigt löser unge herr Crusher Worfs våndor genom att programmera ett holodäck med all nödvändig fakta kring upphöjelseceremonin. När Worf fått ta emot ett dussin plågsamma stötar från så kallade painstiks av en rad hologramklingoner faller han slutligen till marken med ett förnöjt leende. Bästa! Födelsedagsfesten! Ever!, verkar han tänka när han håller på att svimma av smärta.

Jag gillade verkligen det här avsnittet. Tyckte om att få backstory på Riker. Gillade pappa-son-problematiken. Tyckte avsnittet som helhet var tajt berättat, man utnyttjade de olika berättarspåren optimalt. Dessutom blir jag ju alltid extra glad när jag får se nya rum ombord på Enterprise, i det är fallet stället där man kan fajtas mot varandra i Anbo-jyutsu. Ett nytt rum med en ny funktion ombord    innebär alltid ett snäpp upp  i betyg.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 142 tv-avsnitt.

Time Squared. Det där Picard möter sig själv från framtiden. Typ.

tng time squared 2
Det är faktiskt Rikers omelett som är det här avsnittets stora behållning för mig. Jag har alltid undrat över hur det går till när besättningen ombord på Enterprise hänger privat på fritiden, och i Time Squared får jag äntligen svaret. Hela avsnittet inleds faktiskt med att Riker håller på att göra en omeletng royale 3tt, han har nämligen bjudit in sina bästa kompisar ombord på middagsbjudning (att laga mat är en mycket speciell grej på ett skepp där all mat annars kommer från replikatorer). Men när gästerna väl kommer vägrar det där rätta myset att infinna sig. Snarare känns det som ett stelt avsnitt av Halv åtta hos mig, fast utan den klämkäcka speakerrösten. Gästerna avhandlar lite pliktskyldigast några meningsutbyten om måltider och könsroller innan det är dags att smaka på maten, och jag kan väl våga mig på att avslöja att det inte är en bra idé att bjuda på omelett gjorda på ägg från Owon, förutom om dina gäster råkar vara klingoner (varför de kallar Rikers äggröra för en omelett förstod jag däremot aldrig).

tng time squared 4Jag är tydligen inne i ett sjok av avsnitt som blivit hårt åtgångna under manusprocessen. I förra avsnittet, The Royale, ville ju inte ens manusförfattaren ha med sitt namn i eftertexterna efter att hans surrealistiska epos blivit vingklippt och mainstreamat. Det här avsnittet, Time Squared, är också lite rumphugget. Manusförfattaren Maurice Hurley ville koppla samman två fristående avsnitt med en gemensam storyline. Hans tanke verkar ha varit ungefär så här: allt som är obegripligt i Time Squared skulle i nästa avsnitt visa sig vara Q:s verk. Minns ni Q? Den där störige snubben med enorma krafter som inte gillar att människorna börjar upptäcka galaxen, och som kallar sig själv för en entitet. Av någon outgrundlig anledning ska Hurleys planer ha stoppats av Gene Roddenberry. Resultatet? Att det händer en massa obegripliga saker i det här avsnittet som aldrig får någon förklaring. Riktigt sjuka grejor, faktiskt.

Som till exempel att Enterprise bärgar en skyttel från framtiden med Picards dubbelgångare ombord – och med framtiden menas sex timmar framåt i tiden. Genom att kolla igenom skyttelns loggar får man reda på att i Enterprise ska gå under om några timmar, och att den enda som överlever är Picard. Frågan är nu om Picard och resten av besättningen kan undgå sitt öde med vetskapen om framtiden?

tng time squared 3Det finns något gripande med de två uppsättningarna av Picard, den ene förstås djupt oroad över vad som komma skall och grubblande över varför hans dubbelgångare övergett sitt skepp när det var i nöd. Och så den andre, på gränsen till medvetslös, nästan som fortfarande vid liv i en annan dimension. Snart dyker den intergalaktiska motsvarighet till ett slukhål upp mitt i rymden, och Picard måste försöka komma på vad han ska göra för att inte de dystra visionerna från framtiden ska besannas.

Det är tack vare dynamiken mellan de två uppsättningarna av Picard som mitt intresse hålls vid liv genom hela avsnittet. En sorts känsla av maktlöshet hos de bägge, och en frustration hos “vår” Picard som inte kan få kontakt med en person som ju faktiskt är han själv. Men avsnittet slutar i ett enda stort frågetecken. Var kom slukhålet ifrån? Vad ville det? Varför förflyttades Picard sex timmar bakåt i tiden? En Q hade skapat viss mening i det här. Fan. Det trodde jag aldrig. Att jag skulle längta efter Q. Först accepterar jag Wesley Crusher, nu längtar jag efter Q. Vad är det som håller på att hända med mig? Det enda jag vet säkert är att det blir omelett till kvällsmat.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 13/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 141 tv-avsnitt.

The Royale. Det som är precis som ett holodäckavsnitt utan att vara det.

tng royale 6
Det här avsnittet må utspelas på en främmande och obebodd planet, men egentligen följer det exakt principerna för TNG-subgenren Holodäckavsnitt. Ja, till och med sub-subgenren Trubbel på Holodäck-avsnitt. Det vill säga, våra hjältar hamnar i en illusion, en konstgjord värld där personer och miljöer är fabricerade av en dator, men där Enterprisebesättningen fortfarande kan råka illa ut och skadas om saker och ting vill sig illa. Det vill säga exakt som i avsnitt som Elementary, Dear Data och The Big Goodbye. Som om jag skulle låta mig luras av en sån enkel fint som att förlägga handlingen till en annan planet!

tng royale 7Eventuellt skulle man också kunna sortera in detta avsnitt i ytterligare en kategori, Billigt med befintliga kulisser-genren, ofta använd under inspelningen av originalserien med avsnitt som utspelades i till exempel westernmiljöer eller på Jorden under 60-talet. Kanske skulle man också kunna sätta en korsreferens till den ofta förekommande kategorin Enterprise stöter på rester av en avancerad civilisation men får ingen kontakt. Fast efter att ha läst på lite i mitt exemplar av The Star Trek The Next Generation Companion inser jag att den viktigaste klassificeringen nog är Avsnitt där manusförfattaren valt att ta bort sitt riktiga namn i eftertexterna. Författaren Tracy Tormé var knäckt över hur hans surrealistiska manus förvandlats till något humorlöst med minimal budget och valde att låta sin pseudonym Keith Mills ta åt sig äran för det här avsnittet.

tng royaleDet mest innovativa med The Royale är att man strösslat in en del fakta om Jordens historia i manuset. Hela avsnittet börjar ju med att man hittar vrakdelar från ett gammalt Nasa-rymdskepp från Jorden. Vi får också reda på att  USA ska bestå av 52 stater mellan 2033 och 2079. Och att Nasa tydligen återgår till sin gamla avlagda 70-talslogga i framtiden – för hur förklarar man annars att ett skepp som lämnar Jorden en bra bit in på 2000-talet har en logga som byttes ut 1993? (Här kan du förresten läsa mer om Nasas logotypsbyten – från köttbulle till orm till köttbulle igen).

The Royale är ett anonymt mellanavsnitt (inte ens uruselt på ett intressant sätt) som inte ens manusförfattaren vill kännas vid. Inte jag heller, egentligen.

Betyg: 3/10 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 12/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 140 tv-avsnitt.

Contagion. Det där Enterprise hackas av en utdöd civilisation.

tng contagion

Det här avsnittet är både spektakulärt och utspätt samtidigt. Spektakulärt eftersom vi faktiskt får se ett Federationsskepp explodera mitt framför ögonen på kollegorna ombord på Enterprise. Utspätt och lite förvirrat eftersom jag fortfarande är ganska osäker på vad det egentligen handlade om. Men framför allt är det här ett typiskt TNG-avsnitt med tempoproblem. Med ojämna mellanrum stannar hela intrigen upp för att ge plats åt de där oändliga dialogerna som är så typiska för TNG. Oftast fyllda med bisarra (och ofta påhittade) tekniska termer, eller bara en omständlig förklaring till vad som just skedde och vad som eventuellt kommer att inträffa i nästa scen. Jag vet att de där pratavsnitten är lite av ett signum för Star Trek, men även dessa pratorgier kan ju genomföras med mer eller mindre finess. Här kändes det som att avsnittet startade och stoppade flera gånger. Det fanns liksom inget flow!

contagion 3På ett plan kan man väl kategorisera Contagion som ett avsnitt om datavirus. Tekniken ombord både Enterprise och systerskeppet  USS Yamato  (och, för en kort stund, även Data) flippar ut efter att skeppens huvuddatorer blivit smittade av en fientlig kod från den utdöda civilisationen på planeten Iconia. Å andra sidan kan man också se det här som ett avsnitt med en intrig i stil med “Faraons hämnd”. Picard och hans kaptenskollega Varley ombord på Yamoto är lite av gravskändare, när de försöker röva med sig skatter och kunskaper från det mytomspunna Iconia. Givetvis vilar en förbannelse över ruinerna – om än en väldigt högteknologisk sådan.

tng contagion 3Till den här prekära situationen läggs också ett Romulanskt skepp, Haakona, lett av kapten Taris (ytterligare ett romulanskt befäl klädd i en ursnygg outfit. Romulanerna har snyggast uniformer i unviersum!). Enterprise är inne i den neutrala zonen, och en väpnad incident hade kunnat vara ett faktum om inte även Haakonas datorsystem påverkats av viruset. Det här dödläget, med två fiendeskepp som inte kan attackera varandra, liksom även andra delar av intrigen, påminner irriterande mycket om The last outpost från första säsongen av TNG. Att kopiera från originalserien är väl en sak, en annan att börja göra remakes på avsnitt som hade premiär förra året!

tng contagion 4Det är lite symptomatiskt att den scen jag minns bäst från Contagion är “comic relief”-avsnittet där skeppets hiss går helt bonkers och kastar stackars Geordi upp och ner och hit och dit innan han äntligen kommer dit han ska. Den scenen kan man trösta sig med när man senare kommer fram till den egentligen ganska deprimerande upplösningen. För även om Picard och hans besättning som vanligt framstår som hjältar, så är det här ytterligare en berättelse om hur Enterprise kommer i kontakt med en civilisation som är vida överlägsen deras egen, men inte lär sig något alls om och av den. Eftersom den i det här fallet är utdöd och inte ens går att kommunicera med, så tvingas man till och med att spränga resterna av den iconiska kulturen i bitar, för att på det sättet undkomma deras automatiserade försvarssystem.

Sett utifrån är Enterprise resa genom galaxen fylld av den här typen av rätt så allvarliga misslyckanden. Man kan se det som ytterligare en påminnelse om människans litenhet i universum – ett favorittema i Star Trek. Men jag börjar mer och mer misstänka att besättningen ombord på Enterprise kanske utgörs av ett gäng klåpare. Eventuellt borde man skriva om den där texten som inleder alla avsnitt till något mer korrekt för seriens innehåll. I stället för “to boldly go where no one has gone before” kanske man borde säga “to boldly fail where no one has failed before”? Så känns det i varje fall när pyrrhussegrarna börjar rada upp sig, som i det här avsnittet.

Betyg: 5/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 11/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 139 tv-avsnitt.

The Dauphin. Det där Wesley blir kär i en shapeshifter.

dauphin

“Du har så himla konventionella åsikter om Star Trek”, sa min kompis Johannes och himlade med ögonen. Okej, han är för straight acting för att himla med ögonen, men jag uppfattade hans mentala himlande i rösten. Han hade kommit hem till mig för att agera stödperson och få fart på den här bloggen igen. Som sitt hemliga vapen hade han med sig två pizzor och en ordentlig portion TNG-entusiasm. Men när jag började basha Wesley Crusher var det slut på positivismen. Det var för förutsägbart, tydligen (jag har ju ingen riktig aning, jag känner ju inga andra trekkers än de som skriver kommentarer här). Så under hela det här avsnittet, som till stor del kretsar kring den unge herr Crusher, så satt liksom Johannes och smygpeppade. “Men det här var väl inte så farligt?”, “det här var ju ganska fint?”, “Visst var det här ganska bra?”.

the dauphin 8Jag är just nu lite osäker på om jag bara är är väldigt jag-svag och känslig för den här formen av påtryckningar, eller om skådisen som spelar Wesley, Wil Wheaton, gjorde en ovanligt stark insats här. För i och med det här avsnittet så accepterar jag faktiskt Crushers närvaro i serien. Helt och fullt. Var ska det här sluta? En orsak till att det går att acceptera Crusher i The Daupin är kanske att han inte behöver vara ett überpräktigt underbarn här. I det här avsnittet är han tvärtom slav under hormonerna precis som vilken tonårsslyngel som helst. Det räcker med en blick för att han ska falla hejdlöst för Salia, prinsessan som ska transporteras av Enterprise till planeten Daled IV.

the dauphin 4Det han inte vet är att Salia är en shapeshifter, den söta tonårstjejen han blir kär i kan också se ut som ett stort lurvigt monster och en skimrande astralkropp, vilket i sig skulle kunna vara en analogi för tonårens humörsvängningar om det inte varit för att den gamla gumman som också är med ombord på Enterprise har samma förmågor. Eller, gamla gumman….ska jag vara helt ärlig så är det Paddi Edwards i rollen som guvernanten Anya som äger det här avsnittet. Edwards hade sina största framgångar som röstskådespelare i animerade filmer och tv-serier, men här tycker jag att hon är helt grymt bra. På bilderna här intill ser ni hennes fyra inkarnationer. Bland annat ser hon då och då ut som Mädchen Amick, praktiskt, va?

Trenden med fantastiska avsnitt fortsatte alltså inte, The Daupin är ett ganska ordinärt avsnitt, men långt över den genomsnittliga standarden i resten av denna hiskeligt ojämna säsong.

the dauphin 2

Jag tyckte mycket om att: Star Trek fortsätter med sina kackiga utklädnader. När Anya och Salia förvandlas till monster så ser deras kostymer så härligt malätna och icke-skräckinjagande ut. Gulligt, även om det nog inte var menat så.

Jag var inte så förtjust i att: det här bitvis känns som en upphottad version av Elaan of Troyius. Fast Salia ska inte gifta sig med någon främmande regent, hon är bara bortlovad med sin hemplanet (där förresten halva planeten och dess befolkning lever i ständig natt. Så synd att vi aldrig fick följa med ner dit).

Betyg: 6/10 (vilket är ett högt betyg från mig för ett Wesley Crusher-dominerat avsnitt).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 10/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 138 tv-avsnitt.

The Measure of a Man. Det där man bestämmer sig för om Data är en maskin eller inte.

tng measureOm förra avsnittet fick mig att utbrista i ett “äntligen!”, så är känslan efter The Measure of a Man en stor lättnad. Det tog 35 försök innan man hittade rätt, men nu lyckades man faktiskt producera ett avsnitt av The Next Generation som var riktigt, riktigt bra. Och plötsligt blev det lättare för mig att andas – det är ju trots allt ganska många säsonger av TNG som jag har framför mig och efter det här har jag ett visst hopp om att klara mig igenom det här med förståndet i behåll.

Att riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens var ett av Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys favoritämnen kan ju inte någon läsare av den här bloggen missat (jo, jag är medveten om att jag har tjatat om saken, men det här kanske blir sista gången? Kanske?). Gång på gång återvände man i originalserien till intriger om datorsystem och maskiner som tagit sina instruktioner för bokstavligt och flippat ut.

tng measure 4I och med skapandet av rollfiguren Data, androiden som vill vara människa, i The Next Generation så gick Star Trek in i en ny fas i frågan. Nu var inte längre den artificiella intelligensen enfaldig och skrämmande. Snarare är Data seriens mest sympatiska figur, och blir – som jag även nämnt tidigare – allt oftare huvudpersonen i enskilda avsnitt. Som till exempel det här. Men den här gången är det fråga om en intrig där hela Datas existens står på spel. Är han en android med mänskliga rättigheter, eller ett föremål som Federationen kan göra vad de vill med?

tng measure 2Frågan utlöses av att en forskare, Bruce Maddox, vill ha ta Data i förvar och plocka isär honom. Målet är att i slutändan göra en armé av Data-kopior som kan bemanna Federationens skepp. Data känner sig inte helt trygg med Maddox, och ifrågasätter hans tekniska kompetens. Eftersom Maddox trots Datas invändningarn inte ger sig så måste hela frågan avgöras i domstol. För att ytterligare komplicera allting så blir Riker beordrad att vara åklagare av  domaren, Philippa Louvois, som i sin tur har ett förflutet med Picard. Hon var åklagare när Picard stod i samband med haveriet på rymdskeppet Stargazer. Hon och Picard verkar dessutom ha en ofullbordad fling, vilket ger en oväntad och lite opassande erotisk underton genom hela avsnittet.
tng measure 3Med tanke på allt ältande kring AI tidigare i serien, så ser jag ändå det här avsnittet som ett positivt paradigmskifte. En symbolisk rättegång där Roddenberrys gamla AI-rädsla möter en mer framåtblickande och visionär syn på vad en existens egentligen kan vara. Och det är intressant, de filosofiska resonemangen bottnar dessutom på allvar i seriens innehåll. Istället för, som så ofta förr, en abstrakt diskussion med många onödiga ord, så får principerna i det här fallet konkreta följder för Data – som till och med jag lärt mig tycka om vid det här laget.

Ämnet för rättegången handlar alltså kring huruvida Data själv har rätt att säga nej till att bli isärskruvad på ett laboratorium, eller om Federationen kan tvinga honom, som om han faktiskt vore vilken gammal brödrost som helst? Slutligen hamnar man i grundfrågan, det som det egentligen går ut på – har Data en själ?

De adekvata referenserna till slaveriet dras, förstås. Men ämnet kring AI och robotar känns också extremt aktuellt i sig idag, när farhågorna kring en allt mer automatiserat arbetsmarknad debatteras allt oftare. Ytterst handlar det ju kring vad människan har för ansvar kring livsformer som man själv skapat. Vad händer när de blir intelligentare än människan själv? Vad kännetecknar en självständig existens? Det här avsnittet öppnar på ett pedagogiskt sätt upp för en rad intressanta frågor. Jag tycker dessutom att man lyckats skapa ett komplext och tajt manus, och för en gångs skull en rättegångsintrig som fungerar.

Nu återstår bara för mig att se om The Measure of a Man är ett briljant undantag från de övriga avsnitten, eller en försmak av vad som komma skall.

Jag gillade bäst: att man faktiskt drog upp det här med Datas sexuella erfarenheter tillsammans med säkerhetsofficer Tasha Yar. Dels för att det så sällan görs referenser mellan avsnitten, men också för att det är tydligt i det här avsnittet att Data aldrig riktigt kunde komma över det som hände. Och hon som var så elak mot honom efteråt!

Men inte helt förtjust i att: Picard och domare Louvois ska gå och käka något slags romantisk middag direkt efter rättegången. Rättssäkerheten känns sådär inom Federationen. Och så hade jag nog gärna sluppit den där pokerscenen.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 137 tv-avsnitt.