Jo, men det påminner lite om Tingeling. Ni vet när hon flyger och ser ut som ett tomtebloss på himlen? Fast det här lilla irrblosset är ute och flyger i världsrymden när det råkar på Enterprise. Det finns heller inget oskuldsfullt över hur den lilla stjärnan flyger rakt in under täcket när Deanna Troi ligger och sover. Rakt in under täcket och rakt upp i hennes livmoder!
Jag var onekligen lite imponerad över inledningen av det här avsnittet. Det kändes lite tuffare, liksom. Lite vuxnare. Framför allt när det visade sig att Troi hade ett snabbväxande foster i magen, och någon hade skrivit in hennes förlossning i manuset. Visserligen den mest smärtfria förlossningen i tv-historien, men ändå.
Babyn fortsätter att växa supersnabbt även utanför mammas mage, och jag tänkte mig nog att handlingen skulle sluta med att Troi skulle få sitta vid sitt barns dödsbädd inom några veckor, när han blivit gammal och grå. Alternativt att det skulle urarta i en skräckhistoria, som i von Triers Riget. Ni minns väl Udo Kiers skitläskiga Lillebror som också växte alldeles för snabbt?
Fullt så spännande blir det inte här. Istället vävs hela storyn om Trois jungfrufödsel ihop med en skittrist bihandling om pestsmittad plasma, och slutar sen med att det lilla barnet, likt en interstellär Jesus, offrar sig för allas överlevnad. Och när det sedan toppas med att Wesley Crusher bestämmer sig för att stanna kvar på Enterprise trots att man hela avsnittet teasat om att han kanske ska bli utskriven ur serien, ja då är det väl inte konstigt om en tappar humöret lite.
Det här är ytterligare ett avsnitt som existerar på grund av den där manusförfattarstrejken som jag skrev om tidigare. Det här är ett manus från den nedlagda Phase II-serien som snabbt omarbetades för att passa TNG när det var brist på manus. Det är också ett avsnitt med en intrig som hade kunnat bli betydligt starkare om serien hade haft längre dramaturgiska bågar. Tänk om Trois barn hade offrat sig efter att vi fått följa honom i några avsnitt åtminstone. Det hade rentav kunnat locka fram lite tårar igen.
Bästa scenen: När Trois märkliga graviditet först blir känd i ledningsgruppen ombord på Enterprise sitter alla männen och är ense om att hon måste göra abort. Utan att fråga henne. Till sist ryter hon till och förklarar att hon tänker föda barnet. Äntligen lite friktion och feminism ombord det där skeppet. Samtidigt har en del hävdat att Troi i praktiken blir våldtagen i det här avsnittet, och kritiserat att ingen omkring henne reagerar på det. Själv tänker jag att likheterna med jungfru Maria är för uppenbara för att någon ens skulle våga skriva in våldtäktsargumenten i manuset.
Ambivalent till: att den nya skeppsläkaren både är ett rivjärn (bra) och har en uppenbar androidfobi (rasist!). Hon vägrar helt enkelt att ta Data på allvar. Riker, vars skägg förresten introduceras i det här avsnittet, gör dessutom den där grejen med stolarna igen. Bestiger dem! Vidrigt. Även om det beror på ryggproblem som en av er har skrivit här.
Värst: Är det när stackars Whoopi tvingas göra gulliga scener med Wesley Crusher. Slöseri med talang! Vänta, det är också vidrigt när Riker tar på sig att utbilda unge herr Crusher i kärlekens konst. Ew! Jag avskyr fortfarande Wesley Crusher.
Betyg: 3/10 (efter en minst sagt originell första halva på avsnittet urartar allt i ett enormt förutsägbart slut. Att man ens vågade köra ut det här som säsongsstart?)
Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 1/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 129 tv-avsnitt.
Lite intressant är att fanserien Phase II också gjort det här avsnittet, fast då mer efter originalmanuset och satt i den miljön 🙂
Men orkar man titta på deras grejor, tycker att det alldeles för ofta varit alldeles för plågsamt!
Jag minns från alla gånger jag sett det här avsnittet att det är en sak som inte fungerar för mig. Inte för att avsnittet och handlingen rent konceptuellt känns speciellt intressanta heller, men ändå. Den saken är atmosfären i avsnittet, hur vissa saker spelas.
Som du mycket riktigt säger så känns början på det här avsnittet, och till viss del diskussionen som förs mellan raderna baserat på det som händer Troi, mycket vuxnare än vad vi vant oss vid från första säsongen. Och det är ju inte mer än rätt, i.o.m. att från ett modernt svenskt perspektiv så är väl detta att klassificera som en form av våldtäkt. Det är där skon klämmer för mig när det kommer till det här avsnittet. Atmosfären på skeppet och mellan övriga rollfigurer är alldeles för lättsamt, många scener som handlar om Troi spelas för lite lätt komedi. Personligen känner jag att allt det är väldigt konstigt, någonting är helt enkelt “off”.
Sen så blir det väl ett avslut på avsnitt där klockan mer eller mindre vrids tillbaka, så att inget förändras. Vilket också är ganska trist.
Precis som du skriver så är det här alltså ett omarbetat gammalt Phase II-manus, p.g.a. strejken som pågick, och det märks. Det är väl kanske inte så som fansen, och du själv, hade hoppats att den här säsongen skulle börja.
Som jag har sagt tidigare är Säsong 2 verkligen inte en av de bättre säsongerna av serien. Det är fortfarande mycket dödvikt, samt många medelmåttiga avsnitt. Däremot så är det kanske den generella kvaliteten något bättre än i förra säsongen, och lite här och där finns några riktigt bra avsnitt. Jag lovar, det är inte Säsong 1 ännu en gång. 😀
Jag återkommer med lite bakgrundsinformation om Säsong 2.
Jag är mycket sammanbiten efter att ha sett fyra avsnitt på säsong två, kan jag berätta 😉
Ny säsong, ny bakgrundsinformation.
Gene hade ju en del hälsoproblem och hans hälsa började försämras redan under första säsongen. Därav fick Rick Berman (som studion hade placerat på serien för att hålla koll på Roddenberry och serien) börja ta mer ansvar i Genes administrativa funktioner och Maurice Hurley bland författarna.
Inför säsong 2 fick Gene Roddenberry lämna ifrån sig ännu mer kontroll av det dagliga arbetet och fungerade mer som en konsult vid tillfällen, beroende på hans hälsostatus. Detta har jag för mig hölls hemligt utåt, då serien hade fått en lite tuff start och man var orolig över hur fansen skulle reagera om det inte längre var Roddenberry bakom serien heller. Ju sämre hans hälsa blev, desto mindre kunde han vara med i det dagliga arbetet bakom serien, utan ansvaret föll framför allt på Berman och på Hurley som inför säsong 2 officiellt blev “head writer”.
Att Hurley fick mer makt bakom scenen var dock inte helt problemfritt. I den första säsongen stormade det ju ganska rejält, och det fortsatte under säsong 2. Roddenberry och Hurley brakade ihop allt mer mot slutet av säsongen, då Hurley allt mer började betrakta Roddenberrys visioner som allvarliga begränsningar. Även bland författarna var det problem, där två av de som lämnade serien inför eller kring säsong 2 gjorde det p.g.a. att de inte kunde arbeta med Hurley. Hannah Louise Shearer var en av dem och den andra var Tracy Traomé. Traomés problem med Hurley började runt 1×25 Conspiracy, där Hurley tyckte väldigt illa om avsnittet och tyckte att det var för mycket våld och gore. Med Hurley som head writer blev Traomé väldigt omotiverad under andra säsongen då han kände att allt som han rörde blev omskrivet av Hurley ändå. Traomé var kvar under andra säsongen innan han valde att gå, men de flesta av hans avsnitt gick han under pseudonymer p.g.a att de hade blivit så omskrivna.
Några som kom in var Beimler, som skulle komma att bli ett relativt välkänt namn i Star Trek-kretsar, och Melinda Snodgrass, som faktiskt sålde manuset för ett av de bästa avsnitten i säsong 2.
Även bland skådespelarna förändrades lite saker. Geordi LaForge och Worf fick sina “rätta” positioner, Chief Engineer respektive Head of Security/Tactical. Riker lät sitt skägg växa ut, vilket var för att Frakes ogillade att raka sig hela tiden och Gene Roddenberry tyckte att det passade honom. Det kan tyckas vara en liten detalj, men det var faktiskt en viktig vändpunkt för Riker och på sikt för serien (http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Main/GrowingTheBeard).
Utöver det så fortsatte konflikter kring Hurley. Hurley som redan under första säsongen hade varit väldigt kritisk mot Dr.Crushers utveckling och hur Gates McFadden spelade henne, fick till slut som han ville och övertygade Gene Roddenberry och Rick Berman att skriva ut henne ur serien inför säsong 2. Till skillnad från hur de hanterade situationen med Denise Crosby tidigare, så valde de dock att inte döda rollfiguren, så att hon kunde återvända i framtiden. Detta innebar att en ny läkare togs in, Dr. Pulaski*, spelad av Diana Muldaur. Jag vet inte om du minns det, men Muldaur var faktiskt redan med i två avsnitt av TOS som gästskådespelare (2×22 Return to Tomorrow och 3×07 Is There in Truth No Beauty?).
Sen tillkom även Guinan, en civil ombord på skeppet som sköter Ten Forward och spelas av Whoopi Goldberg. Whoopi som ju var en ganska stor filmstjärna då, och på den tiden sänkte sig inte såna stjärnor till att göra TV-serier. Det är faktiskt lite av en kul historia om hur det gick till.
Whoopi hade tydligen varit ett fan av TOS som liten och blivit väldigt inspirerad av Nichelle Nichols, som inte var tjänstefolk utan en vanlig person ombord på skeppet. När hon såg att en ny Star Trek serie hade dragit igång, med en ny besättning så pratade hon med Levar Burton (LaForge) om att försöka fixa henne en återkommande roll i serien (så att det inte krockade med hennes filmkarriär). Men folk på serien trodde inte på att Whoopi Goldberg skulle gå med på det, så de ignorerade Burton bara och även samtalen från Goldbergs agent. Till slut, inför säsong 2, så tog helt enkelt Whoopi Goldberg initiativet och ringde själv upp människorna bakom serien, och det var först då de trodde på att hon verkligen ville vara med. Därmed blev Guinan en återkommande rollfigur fr.o.m. säsong 2.
En annan sak som ändrades från säsong 1 var att budgeten nu gällde hela säsongen, därmed kunde man gå över på vissa avsnitt om man balanserade budgeten i andra. Tydligen blev resultatet att de gick ordentligt över budget i början på säsongen, möjligtvis p.g.a. strejken också, och tvingades därmed göra en kortare säsong på 22 istället för 26 avsnitt. Istället gjorde de en inledande 2h special med Patrick Stewart som sändes i början på säsongen, menad för att få fler gamla fans av TOS att hoppa på tåget. Det var som del i den här specialen som Piloten för TOS (1×00 The Cage) visades för allmänheten i sin helhet för första gången.Trots det fick de ta till desperata åtgärder i det sista avsnittet. Men det får du se när du kommer dit. 😉
* Jag missade i förra inlägget att skriva vad jag tycker om Dr.Pulaski, så här är det:
Som du säger är hon lite av ett rivjärn, Pulaski, på gott och ont. Personligen var jag väl aldrig den största beundraren av “Bones”, men han funkade väldigt bra i den serien och med dynamiken den trion hade. Jag är mycket mer tveksam om Pulaski. För det första, så känns det väldigt billigt att de är så desperata att de helt enkelt försöker ge oss McCoy på nytt, i ett nytt skal. En kopia är aldrig bättre än originalet helt enkelt. Sen så är atmosfären och dynamiken på skeppet och mellan personerna väldigt annorlunda i TNG än vad den var i TOS. Det är inte självklart för mig att McCoy hade passat här alls. Men det största misstaget i hur Pulaski skrevs var att hon var ofantligt fördomsfull mot androider och därmed Data och hela tiden var på honom, som McCoy gjorde med Spock. Skillnaden var att medan Spock gav igen, på sitt egna vis, så är Data mycket mer oskyldig och förstår öht inte varför hon behandlar honom så illa och har en sån negativ syn på honom. Inte heller ger han igen på något sätt. Folk brukar inte gilla mobbare, och de brukar absolut inte gilla när någon ger sig på någon annan som inte kan försvara sig. Det finns en anledning till varför Data fick allt mer tid i serien, han är omtyckt av fansen. Det var nog Pulaskis största misstag i säsong 2.