Säsongsavslutning!
Första säsongen av The Next Generation är över, och jag är både lite lättad och konfunderad. Det har varit en rätt skumpig färd hit. Mycket hit och dit, serien har liksom vacklat sig igenom säsongen utan att det verkat som om någon vetat åt vilket håll man egentligen är på väg. Det enda konsekventa valet verkar ha varit att hålla tillbaka. Ja, skulle jag försöka beskriva den här säsongen med ett ord skulle det nog bli “avvaktande”.
Inte ens huvudpersonerna, den nya besättningen ombord på det nya rymdskeppet Enterprise, har fått ta särskilt mycket plats. Först mot andra halvan av säsongen blev det äntligen tid för lite fördjupningar och bakgrundshistorier, och det var i senaste laget. Besättningen i The Next Generation är långt ifrån lika tydliga som typer som deras motsvarigheter i originalserien, och fortfarande – efter 26 avsnitt – så framstår de som märkligt anonyma. Ja, förutom Wesley Crusher. Han har fått gott om tid och utrymme för att etablera sin motbjudande personlighet. Men han är åtminstone det. De andra är mest lite småtrista, faktiskt.
Kanske ligger problemets kärna i att seriens skapare, Gene Roddenberry, både ville förvalta och förnya Star Trek-konceptet med The Next Generation. Det är förstås en svår kombination. I en del texter står det till exempel att Roddenberrys skäl till att introducera de lismande ferengierna var för att inte TNG skulle kännas som en repris av originalserien. Det borde åtminstone ha dykt upp någon ny, jobbig livsform som man kunde ha en konflikt med. Samtidigt lät han en rad av den nya seriens avsnitt låna sin tematik och delar av intrigen från originalserien. Kanske blev han avskräckt av att ferengierna floppade så katastrofalt att de nästan fasades ut redan i premiärsäsongen.
Säsongsavslutningen känns också ganska typisk för serien som den varit så här långt. Avsnittet har två storylines som drar iväg i helt olika riktningar. Dels för man seriösa diplomatiska samtal med Romulanerna ring mysteriet att någon utraderat bägge civilisationernas baser i närheten av den neutrala zonen. Dels försiggår det ett slags buskisstoryline om tre nyupptinade personer från nittonhundratalets Jorden som man hittade drivande i en rymdstation. Det mest intressanta i det här avsnittet är väl insikten om att det verkligen inte finns några som helst säkerhetssystem ombord på Enterprise. Det är fritt fram för vem som helst att stega in på bryggan om man har lust. Så gör i varje fall en av de nytinade i protest över att ingen gett honom den senaste Wall Street Journal.
Den här gången går det faktiskt att skylla manusets bristande kvalitet på yttre omständigheter. En stor strejk bland manusförfattarna i Hollywood gjorde att det här avsnittet snoddes ihop på bara en och en halv dag. Stressen gjorde bland annat att vi blev snuvade på det som egentligen skulle bli det här avsnittets stora grej, lanseringen av The Next Generations nya superskurkar, borgerna. Det får vi vänta på tills en bra bit in på säsong två, verkar det som.
Jag var ändå lite road av det här avsnittet. De där tokarna från nittonhundratalet är i varje fall lite roliga. En av dom är förkrossad över att alla hon känner är döda, en annan vill bara fortsätta att droga sönder sin kropp och den tredje funderar på vad hans aktieportfölj kan vara värd så här långt in i framtiden. Den pedagogiska poängen man vill förmedla är det faktum att mänskligheten utvecklats sedan 1900-talet, och att egoismen, girigheten och det egocentrerade liksom jobbats bort. Exakt hur får vi aldrig reda på, Och, allvarligt talat, filurerna från 1900-talet framstår som rätt så mycket mer intressanta personligheter än de lydiga halvfigurerna som finns ombord på Enterprise. Tyvärr leder varken den här eller Romulantråden fram till något vettigt. Vem som egentligen sabbat alla de där rymdstationerna får vi fortsätta att fundera på tills säsong två drar igång, medan de nytinade far till Jorden för att omskolas.
Lång säsongs färd mot ett visst antiklimax alltså. Även det känns lite missvisande dramatiskt uttryckt för ett avsnitt som snarare utmynnar i en gäspning.
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 128 tv-avsnitt.
Nu kommer säsong två snart! Där blir det en hel del av det samma, men samtidigt en viss kvalitetsökning. En sak som händer är att besättningen får sina “rätta” positioner… bland annat slutar Geordi hänga på bryggan i rött en massa och hamnar istället i maskinrummet i gult, så som alla trekkers är vana vid att se honom. När man ser på säsong ett som van TNG-tittare är det en hel del som känns fel.
Vet inte om den här kommentaren hänger ihop egentligen, var uppe mitt i natten och tittade på superblodmånen och det börjar ta ut sitt pris i en rejäl trötthet. Bäst att jag slutar skriva.
Ingen fara. Plöjde två avsnitt av säsong två på raken. Sitter och väntar på kvalitetshöjningen. Men avsnitten verkar lite bättre disponerade åtminstone.
Bra sammanfattande analys av säsong 1, jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. 🙂
Jag visste att det här avsnittet hade kommit att drabbas väldigt hårt av strejken som även kom att drabba säsong 2, men jag visste inte att avsnittet skrivits på så ofantligt kort tid. För en och en halv dags arbete så är detta inte så illa ändå. Detta var tänkt att bli två sammanhängande avsnitt, men strejken förstörde de idén. Så det är kanske anledningen till att allt knyts ihop så abrupt.
Men, med det sagt, så är det här avsnittet på många sätt väldigt segt och leder ingenstans. Du verkar ändå ha fått någon glädje och underhållning av B-handlingen och de tre 1900-tals karikatyrerna. Själv får jag dock ingenting från dem, de är förmodligen det sämsta med hela avsnittet. Inte heller har den någon naturlig punkt där de blir relevanta för A-handlingen.
Även A-handlingen står mest och stampar. Vi får aldrig veta vem som har “skopat upp” baserna (även om jag personligen blev ganska nyfiken på vem som verkar vara så mycket kraftfullare än både Federationen och Romulanerna), och konfrontationen mellan Enterprise och Romulanerna leder inte heller någonstans. Den är spänd, men också väldigt stel. Det märks ganska tydligt att de bara försöker få tiden att gå, för de vet inte vart de ska ta handlingen annars.
Ändå tycker jag att det här avsnittet är helt okej. Det finns nämligen en sak som räddar det hela något för mig; de uppdaterade Romulanerna. Efter misslyckandet med Ferengierna så var detta väldigt välkommet, en riktig motståndare. Romulanerna som först introducerades redan i TOS, men som på sätt och vis hamnade i Klingonernas skugga i den serien. Här återintroduceras de på ett väldigt bra sätt, tycker jag. Deras nya skepp (Romulan Warbird) är bland de snyggaste i Star Trek än idag, kanske det snyggaste. Det går att säga att huvudfienden i TNG kommer att bli en annan art, men den dyker upp så pass sällan is erien att jag mer ser de som en bonus. Istället skulle jag vilja påstå att Romulanerna blir den dagliga huvudfienden i TNG, så som Klingonerna var i TOS. Det är jag väldigt glad över, då jag gillar Romulanerna starkt. 😛
Jag noterar också att detta var Marc Alamos andra roll i TNG, efter att spelat Anticanernas ledare i 1×07 Lonely Among Us. Marc Alamo som kommer att återkomma i andra roller och som blir en viktig skådespelare i Star Trek-universumet i DS9.
Så, jag ser att du nämner Borgerna. Får jag fråga hur mycket du redan vem om dem, och varifrån? Eller var det bara något litet som dök upp när du läste om det här avsnittet? Jag vet ju att du sett början av TNG tidigare, men jag blir ändå lite förvånad över att tydligen känner till Borgerna. :O
Nu när jag kommit in i det här har jag insett att jag egentligen sett mest av Voyager av alla ST-serier. Och med Seven of Nine kom också lite random Borg-kunskap. 😉
Ah, där ser man. Det ska bli intressant att se hur du reagerar när de börjar dyka. 🙂
dyka upp. *
(Jag är ganska sömnig just nu…)
Undrade just vad jag hade missat!
Eftersom det här var säsongsavslutningen för TNG Säsong 1 så är det väl lika bra att köra direkt. Tidigare har jag väntat på slutet på serien, men TNG har till skillnad från de tidigare serierna sju säsonger och en väldans massa avsnitt, så det är nog bättre att dela upp det hela.
Det är alltså dags för lite statistik!
Grafer för TNG: http://imgur.com/a/8GgBQ
Jämförelse av medelbetyg mellan serier: http://imgur.com/a/vAVIw
OBS! (1) De dubbelavsnitt som visas som ett men numreras som två, t.ex. TNGs pilotavsnitt, räknas i statistiken endast som ett enda avsnitt. Därmed blir avsnitten därefter lite felplacerade på X-axeln, så att säsongen endast verkar ha 25 avsnitt istället för 26.
OBS! (2) För större grafer där ni kanske vill titta närmre kan ni högerklicka och öppna bilden i en ny flik, där ni eventuellt kan zooma in ännu mer genom att klicka på bilden igen.
Medelbetyg S01: 4,92
Median S01: 5
Säsong 1 av TNG anses ju av väldigt många som den sämsta säsongen av TNG, och mycket möjligtvis av alla Star Trek serierna. Som lojala läsare av bloggen och det enorma projektet du åtagit dig, så varnade vi i förväg, så att du fick chansen att stålsätta dig. 😛 Med facit i hand så hade folk nog rätt om den här säsongen. Det var en säsong, enligt dina egna betyg, fylld av avsnitt som var så dåliga att du blev arg, långtråkiga och intetsägande avsnitt som du hade svårt att skriva om och rent av något enstaka avsnitt som du hade svårt att ens se. Det positiva är att säsongen samlar en hel del av det sämsta i TNG som nu alltså ligger bakom oss, tack och lov. Men vi går tillbaka och tittar lite noggrannare på säsongen först.
Först och främst kan vi konstatera att medan serien hade en helt okej inledning så föll den snabbt ner i en bedrövlig sekvens av avsnitt som fyllde den första tredjedelen av säsongen. Denna sekvens började typiskt nog med säsongens och – än så länge – Star Treks sämsta avsnitt, 1×04 Code of Honor, som bara fick 1/10. Ett riktigt bottenbetyg hur man än vänder och vrider på det. Detta gjorde att medelbetyget för säsongen rasade ner direkt.
Mitten på säsongen karakteriserades av en liten kvalitetshöjning som gjorde att de flesta avsnitt höjde sig till att iaf vara halvdana eller okej, om än på gräsen till tråkiga och intetsägande i flera fall. Ett undantag var 1×11 Haven som fick en 8/10, mycket tack vare Lwaxana Troi, och därmed också kom att bli säsongens bästa avsnitt.
Den sista tredjedelen av säsongen lyfte sig ännu ett litet snäpp och byggde på avsnitt som var okej eller i en del fall rent av bra. Efter den första bedrövliga tredjedelen av säsongen så började säsongens medelbetyg gå uppåt igen väldigt sakta och det verkade som att det iaf skulle nå en femma. Tyvärr så grusade säsongens näst sämsta avsnitt, 1×24 We’ll Always Have Paris, sent omsider de ambitionerna.
Med tanke på det så är det klart och tydligt att TNG S01 mycket riktigt var den sämsta säsongen av Star Trek så här långt. Säsongen som tidigare höll den titeln, TOS S03 (TAS S02 är för kort för en rättvis jämförelse), slog den med hästlängder och de bättre säsongerna hittills var ungefär en hel poäng bättre i medelbetyg, vilket är enorm skillnad. Vi får ha i åtanke att de här graferna har en tendens att dras till mitten på skalan, om en säsong inte är väldigt jämn och bra/dålig. Därav att de tidigare betygsatta säsongernas medelbetyg verkar ligga relativt nära varandra, trots att vi minns att det var en hel del skillnad mellan flera av dem i kvalitet och jämnhet. Att den här säsongen ligger så klart sist är en rejäl varningssignal.
Men det är, tro det eller ej, inte det värsta med den här säsongen. För vi kan också se detaljer och mönster som det ackumulerade medelbetyget i slutet på serien inte plockar upp. Den stora kvantiteten av tråkiga eller halvdana avsnitt är något som håller det redan låga medelbetyget ganska stabilt, men kan vara en plåga att ta sig igenom. Dessutom måste man som tittare ta sig igenom säsongen ett avsnitt i taget, därmed blir det relevant att titta på hur medelbetyget utvecklades under säsongens gång. Där måste den första tredjedelen av säsongen ses som katastrofal i början på en serie, där den ett tag hade svårt att hålla ens en fyra i medelbetyg. Vi tittade tidigare kritiskt mot hur det slutliga medelbetyget låg en hel poäng från de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna, men i den första tredjedelen av säsongen så låg medelbetyget t.o.m. ett poäng ifrån TOS S03 och uppemot två poäng ifrån de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna…
Positivt finns inte så mycket att ta med sig som är specifikt för den här säsongen.
Personligen blev jag positivt överraskad av att det faktiskt var kvalitetsskillnad på olika delar av säsongen och att den dessutom verkade ha blivit bättre och bättre under tidens gång. Intrycket som jag alltid hade haft av första säsongen var att det bara var en grå sörja som inte var speciellt bra. Det ger en ändå lite hopp om att serien ska fortsätta bli bättre.
Mot slutet av säsongen så började man väl märka av (väldigt) små tendenser att serien höll på att lämna det helt episodiska tänket lite, genom att öppna upp för fortsättningar och referenser samt att introducera en vettig motståndare i Romulanerna. Även vissa av de främsta rollfigurerna började fyllas ut och bli mer realistiska, tredimensionella personer, till skillnad från hur de var i början på säsongen.
Bästa avsnitten i TNG S01:
8/10 – Haven (1×11)
7/10 – The Naked Now (1×03)
7/10 – Home Soil (1×18)
7/10 – Skin of Evil (1×23)
7/10 – Conspiracy (1×25)
Sämsta avsnitten i TNG S01:
1/10 – Code of Honor (1×04)
2/10 – We’ll Always Have Paris (1×24)
3/10 – The Last Outpost (1×05)
3/10 – Lonely Among Us (1×07)