Det var väl nästan givet att det skulle hända, förr eller senare. Att jag skulle köra fast. Komma till ett avsnitt som jag varken ville se eller skriva om. Så det här blir ganska mycket av ett meta-inlägg. I brist på annat att skriva om får jag väl skriva om hur det kändes att inte kunna skriva om det här avsnittet.
We’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nästa dag stålsatte jag mig, och lyckades utan några egentliga problem ta mig igenom hela We’ll always have Paris. Men jag kunde däremot inte uppbåda någon som helst energi för att skriva om Picards gamla oförlösta kärlekshistoria, vilket bland annat innefattar två ganska pinsamma besök på Café des Artistes i den franska huvudstaden på holodäck (FYI: Eiffeltornet står kvar på 2300-talet). Den vetenskapliga ingången, där det verkar som om hela universum drabbas av vågor av déjà vu, kändes också rätt meningslös (jag antar att så fort det ens pratas om passager som öppnas mellan olika parallella universum så drabbas jag av post-traumatisk stress på grund av de själsliga såren efter The Alternative Factor).
Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on:
Och vad är Star Trek-vinkeln på det här, undrar du. Den är ju självklar! För visst är Chynnas frisyr back in the days ganska mycket lik Tashas? Lite mer utväxt bara?
Chynna är förresten gift med William Baldwin, kristen och hade ett drogproblem i slutet av 80-talet (om någon undrar varför jag har ständig sömnbrist, så beror det på den här typen av besattheter som dyker upp sent på kvällarna).
Förresten, när jag slutligen gjorde lite research på det här avsnittet så visade det sig att det var skrivet på fem dagar, att författaren själv uppskattade att 75% av hennes idéer försvann när avsnittet skrevs om och skrevs om, och att det inte ens fanns dialog i alla scener när manuset började spelas in. När det sedan blev författarstrejk fick man höfta ihop något på telefon med manusförfattaren. Det kanske inte var kanske inte så konstigt att jag körde fast här?
Själv tycker jag nog att det enda av substans i det här avsnittet är att Beverly Crushers crush (sorry) på Picard nu är uttalad. Vilket i sig eventuellt är den minst intressanta intrigutveckling jag skulle kunna tänka mig. Haha.
Betyg: 2/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 126 tv-avsnitt.
Håll ut!! Du blir belönad i slutändan.
Kanske du kan skriva fleravsnittsinlägg när det är ett gäng tråkigare avsnitt? Dumt att slösa för mycket tid på dem när man kan använda den till att ta sig mot bättre avsnitt av serien!
Oj, det här blev mer dramatiskt än vad jag hade kunnat tro. Menar du att du funderade på att ge upp projektet som helhet eller bara skippa vissa avsnitt (som detta)? Det låter som som du bara misslyckades med att ta dig igenom avsnittet en gång/dag. Men jag kanske missförstod…?
Jag blir dock lite förvånad att det var just det här avsnittet som fick den reaktionen. Det känns som om det funnits några enstaka avsnitt redan nu som har varit ännu sämre, inklusive enligt din betygsättning.
Men jag antar att detta hade en skyhög tråkighetsfaktor, det är väl det helt enkelt.
Annars är det så som du säger, när det kommer till avsnittet. Ofantligt ointressant och långtråkigt. Det är en dålig signal när ett inbitet ST-fan som jag har sett hela serien flera gånger om och knappt kunde minnas vad som hände i det här avsnittet. Ja, förutom att det var lågpunkt i den andra hälften av säsongen. Så, ett helt rättvist betyg med andra ord. Synd, med tanke på att den andra hälften av säsongen så här långt faktiskt hade varit mycket jämnare på helt okej betyg ändå.
Om det är till någon hjälp för din moral just nu så kan jag säga att det nog är ett tag innan vi får ett avsnittet som är riktigt tråkigt eller dåligt som det här igen. Inte för att säsong 2 är briljant, men den är ett klart steg uppåt. Första säsongen är den klart sämsta och den innehåller även väldigt många av seriens bottenskrap när det kommer till avsnitt.
Jag stämmer definitivt in i vad Mr_Trek sa; Håll ut, du är redan igenom det värsta! Från och med nu blir det bara bättre (med något enstaka undantag). 😉
Jag kan dock inte lämna någon garanti på det. Smaken är som baken. 😛
Förövrigt; Känn ingen press att skriva långa eller onödigt detaljerade inlägg för vår skull. Speciellt när det kommer till undantagsfallen, de här intetsägande avsnitten. Finns det inget speciellt att säga och skriva så finns det inte. Det är lika bra att bara hålla det kort och berätta mer hur du upplevde det, snarare än att försöka skriva väldigt utarbetat om avsnittet i sig. 🙂
Redan nästa avsnitt tror jag kommer att ge dig en liten energi- och intresse-injektion. 😉
Intressant kommentar om hur lite du minns av avsnittet… jag såg det själv för bara några månader sedan och kommer knappt ihåg någonting!
Ja, det är verkligen ingen bra signal. Det har nämnts i tidigare avsnitt och dess kommentarer att de här långtråkiga och meningslösa avsnitten på många sätt är ännu värre än de riktigt dåliga avsnitten.
Det ska sägas att senast jag gick igenom hela serien var för några år sen, men ändå. De flesta andra avsnitt kommer jag ihåg ganska väl, eller iaf efter någon ledtråd. Men här minns knappt någonting, knappt efter att jag tittat igenom Memory Alpha sidan lite snabbt heller. :S
Jag tänker hela tiden att jag ska förenkla och skriva kortare. Men det blir lik förbannat bara längre och längre. Ber om ursäkt för detta redan nu 😉 Och att jag ändå glömde bort att skriva om det där konstiga runkinstrumentet som det spelas på under besöket på det parisiska cafét.
Haha. För mig gör det inget, du får gärna skriva på. Hälften av mina kommentarer är lika långa, så det är snarare jag som får be om ursäkt isf. 😛
Jag tänkte mer på dig, ifall det blir en börda att försöka skriva jättelångt. Som för såna här avsnitt. 😉