Vi verkar ha hamnat i ett skov av moraliskt uppbyggliga historier här. I förra Star Trek-avsnittet fick vi ju reda på att vapen var dåligt. I det här handlar det om riskerna med narkotiska preparat. Och inte bara konsekvenserna av själva knarkmissbruket, utan också en lektion i ekonomin bakom ruset – vem som skor sig på vem. Koppla samman den analysen med valfri relation mellan I- och U-land, addera med förra avsnittet om vapenexport och det känns rentav som om The Next Generation i och med Symbiosis tar ett jättekliv mot att bli en renodlad vänsterserie.
Ja, om det inte vore för Generalorder ett, då. Trots allt tjat om The Prime Directive genom alla avsnitt så tror jag faktiskt att det här är första gången som någon faktiskt respekterar den fullt ut – även när saker och ting börjar gå åt helvete. Picard står stelbent fast vid paragrafernas formuleringar och försöker inte ens komma på något sätt att sätta den ur spel (jo, ett jättelitet sätt, men det går faktiskt att tolka som att Picard är ännu mer strikt kring att följa regeln in i minsta detalj). Efter att jag tjatat om återanvända intriger i de senaste blogginläggen så är det väl inte mer än rätt att jag uppmärksammar att det här avsnittet känns helt originellt, och inte påminner om något annat jag sett – visst, det handlar om Generalordet ett, men på ett nytt och striktare sätt.
Symbiosis skildrar om dynamiken mellan de två planeterna Ornara och Brekka. Grannar med en mycket speciell och ojämlik handelsbalans. På den ena planeten, Ornara, lider hela befolkningen av en obotlig sjukdom. Grannplaneten Brekka är den enda plats där växten som kan lindra den här sjukdomen kan odlas. Givetvis är ornaranerna beredda att betala vad som helst för preparatet som botar deras smärta och gör att de överlever, vilket lett till att man på Brekka inte behöver producera något annat än medicinen. Allt annat man kan tänkas behöva får man som betalning av ornaranerna. På Brekka blir man alltså bara rikare och rikare, På Ornara bara fattigare och fattigare. Det enda de två folken har gemensamt är att de kan samla på sig solenergi rent fysiskt, och alltså kan slåss med blixtar och energi som alstras från deras kroppar.
Det är skeppsläkaren Beverly Crusher som till slut genomskådar det verkligt ruttna i affärsmodellen mellan de två planeterna. Hon inser att det inte är någon medicin som brekkierna säljer till ornaranerna. Det är narkotika. Besvären som Ornaras befolkning känner när de inte får sitt preparat i tid är bara abstinens, inte någon dödshotande sjukdom. Crusher vill förstås sätta stopp för hela den här charaden, men Picard låter inte henne ingripa. “Generalorder ett är en filosofi”, förklarar han. På sin höjd kan han låta bli att ge ornaranerna reservdelar till deras rymdskepp, och hoppas att handeln mellan planeterna på det sättet ska ta slut. Och att befolkningen på Ornara på det ganska tuffa sättet inser att de inte är dödssjuka utan bara en planet full med pundare.
I sina sämsta stunder känns det här avsnittet som en after school special, snarare än en science fiction-serie för en vuxenpublik. Framför allt är det scenen där säkerhetsofficeren Tasha Yar ska förklara för überpräktige unge herr Wesley Crusher varför folk brukar narkotika. Hon berättar hur folk som har det jobbigt flyr från sin verklighet genom droger. Men trots en målande och insatt beskrivning så förstår förstås Wesley inte. Tydligen är begreppet “må dåligt” inte något han ens kan föreställa sig.
Jag vill också gärna notera att Symbiosis är avsnittet där man börjar utforska möjligheterna med näsproteser som utomjordingsmaskering. Eller, rättare sagt, näsrotsprotesen.
Jag lite extra förtjust i kapten Picard när han är så här fyrkantig, butter, stingslig, lättirriterad och…konsekvent. Kanske kunde han använda en del av den energin för att styra upp Federationens minst sagt vaga och slumpartade inställning till planeter vars civilisationer är för primitiva för att bli medlemmar i deras organisation. Att inte ha kollat in vad som händer i Ornara och Brekkas solsystem på 200 år känns lite väl…slappt.
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 124 tv-avsnitt.
Jag är faktiskt förvånad över att du inte går hårdare åt Wesley i det här avsnittet. Speciellt i den scenen du nämner. Det är såna scener och sån karaktärisering som får t.o.m. de mer neutrala tittarna att tröttna något fruktansvärt på Wesley. Det inkluderar även mig.
Wil Wheaton själv, skådespelaren bakom Wesley, har själv antytt i runda slängar att han tror att de här sakerna är en av de större orsakerna till varför folk kom att hata Wesley.
Jag är lite kluven om vad jag tycker av deras användning av Prime Directive (PD) i det här avsnittet.
Som Picard själv säger är den en filosofi, något vars anda man ska försöka följa, snarare än en lag som ska följas till punkt och prick. Detta gör den väldigt mycket mer abstrakt och vag i de komplexa situationer de kan finna oss i. Men ibland, och mer och mer ju längre in i Star Trek man kommer, används PD mer som just en lag. Det gör att man i vissa lägen och avsnitt borde ha agerat, men istället gömmer sig bakom formuleringen bakom PD och gör ingenting istället, med hänvisning till PD inte tillåter att de tar något ställningstagande alls. Det här känns kanske lite som ett gränsfall. Å ena sidan känns det som om de borde ha berättat för Ornaranerna vad de köpte och varför de mådde så dåligt, å andra sidan så förstår jag också argumenten emot att lägga sig i mer. Hursomhelst är jag iaf glad för att de tog tillbaka sin erbjudan om att ge dem reservdelar till deras skepp, så att det förhoppningsvis löser sig självt snart. Det var en fin gest, tycker jag.
Ännu ett acceptabelt men ganska mediokert avsnitt. Nästa avsnitt blir om inte annat minnesvärt iaf. Jag är nyfiken på vad du säger om det. 😉
Hehe, jag har nästan skrivit klart det inlägget. Du får ge dig till tåls. 😉
Väntar också med spänning… 🙂