Det här är kanske det mest politiska avsnittet så här långt i The Next Generation. Jag skulle vilja kalla The Arsenal of Freedom för en moralistisk betraktelse över vapenexportens konsekvenser. Intressant i ett politiskt debattklimat i USA där man nästan aldrig pratar om hur snabbt allierade runtom i världen (som man hjälper med vapen) kan förvandlas till fiender. Fast egentligen kanske ännu mer träffande för ett land som Sverige, där vapenexporten ständigt är ett känsligt och delikat politiskt ämne. Det där med att exportera vapen på ett ansvarsfullt sätt kan vara bland de mest omöjliga föresatserna någonsin. Det går förstås också att läsa det här avsnittet som en kommentar till helautomatiska vapensystem, men det kändes för uppenbart (och som en upprepning).
På planeten Minos i Star Treks universum har man däremot skippat moralen och etiken helt och hållet. Här är man mer än villiga att sälja vapen till vem som helst som är beredd att betala. Så fort man närmar sig planeten sänds ett automatiskt förinspelat reklammeddelande. En videofilm med det enkla budskapet: köp! köp! köp! (spelad av Vincent Schiavelli som försäljningsinriktat hologram som sedan även dyker upp på själva planeten).
Girigheten har dock ett pris. När vapenteknikerna på Minos skapar ett vapensystem som automatiskt analyserar motståndet och uppgraderar sin arsenal så kan det bara sluta på ett sätt. Katastrof, förstås. Det enda som finns kvar på Minos när besättningen på Enterprise transporteras dit är just…vapensystemet. Alla andra är redan utplånade. Som så ofta förr slutar det på ett förskräckligt sätt när ett visst mått av primitiv artificiell intelligens får för mycket inflytande och ansvar. För till sist behöver Minos inte attackeras av några fiender, då själva vapnet i sig vänder sig emot sina skapare. Vapensystemet kan inte skilja demonstration från verklighet, fiender från potentiella köpare. Det enda sättet att få ett stopp på dödandet är att langa fram sitt kreditkort (och det menar jag rent symboliskt då) och teckna upp sig för ett köp.
Det här är ett ovanligt actionfyllt avsnitt av The Next Generation. Mystiska svävande robotar med dödliga vapen, folk som trillar ner i grottor, Beverly Crusher som håller på att tuppa av när hon ligger och förblöder. Fast ändå gjort på det där lite taffliga Star Trek-sättet som blivit till seriens signum. Som action, men bara nästan. Trots allt uppfriskande med ett The Next Generation-avsnitt som är lite mer rörligt. Med två, kanske tre scenrum utomhus på den främmande planeten överskrider man med marginal snittet för den här säsongen. Ofta känns det ju som om Star Treks landsättningspatruller utforskar cirka 50 kvadratmeter av varje planet de kommer till, och som bloggaren Henrik Tornberg konstaterat när han skrev om Star Trek, besynnerligt ofta utspelas handlingen i underjordiska grottor (sista punkten i blogginlägget).
Jag vet att någon av er (ingen nämnd, ingen glömd) verkar tröttna lite på mina paralleller till tidigare avsnitt. Men jag ihärdar och tänker åtminstone namedroppa That which survives och For the world is hollow and I have touched the sky som två avsnitt där planeters datoriserade försvarsmekanismer löper amok. Skillnaden den här gången är förstås att det inslaget nu är kontextualiserat, försett med en moralisk dimension samt är en tydligare kommentar till samtiden. En utveckling, alltså av tidigare använd tematik. Och det måste ju uppmuntras.
Betyg: 6/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 123 tv-avsnitt.
“Jag vet att någon av er (ingen nämnd, ingen glömd) verkar tröttna lite på mina paralleller till tidigare avsnitt.”
Haha, jag utgår att den till stora delar var riktad mot mig. Jag känner mig iaf träffad. 😛
Fast egentligen så har jag inga problem med det, du har helt rätt i sak. Jag menar bara att det lätt blir så när man försöker ha en fråga eller ett tema i grunden för varje avsnitt. I andra hälften av projektet så blir det väldigt mycket att referera tillbaka till varje gång. Så jag kanske har lite mer tålamod på den punkten innan jag tröttnar på serien för att de återanvända saker. Det måste vara väldigt likt de tidigare avsnitten isf. Bara det inte är alltför likt, enligt mig, och de gör något vettigt av det hela så är jag med på tåget. 🙂
Moralen bakom detta avsnittet och det dessförinnan är ett bra exempel på det förövrigt. Mycket av det som producerats inom Star Trek, speciellt under åren med Roddenberry i början, är ofta byggt på någon slags diskussion om moral. Ibland är det mer direkt och tydligt så att tittarna märker det väldigt lätt, andra gånger så är det till viss grad gömt mellan raderna. Lite som Star Trek generellt även använder ett SciFi scenario om utomjordingar i framtiden för att egentligen kunna kommentera om oss själva i nutiden. I de här två avsnitten var det väldigt tydligt, men det fanns många andra tidigare som byggde på snarlika diskussioner. 😉
Det här avsnittet är för mig acceptabelt, men inte mer. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men någonting med det har under lång tid gjort att jag blir lite trött på det. Det är alltså ingen favorit. Du använde ordet “tafflig”, och jag tror att det kan ligga något i det även för mig. Avsnittet känns i allmänhet ganska taffligt, som mycket i början av TNG. Det går inte riktigt hem hos mig.
Jag tyckte dock att LaForge gjorde ett väldigt bra jobb som tillfällig kapten, ska sägas. På tal om övriga besättningsmedlemmar, har du märkt att det inte finns en klar Chief Engineer på skeppet än? Alltså någon som alltid är där med den titeln. Det har jag alltid tyckt var konstigt, då Scotty var väldigt omtyckt i TOS.
Korrigering: Jag menade det här avsnittet och nästa i andra paragrafen och inget annat. 😉