Äntligen! Ett avsnitt som fokuserar på att förklara vem som personerna ombord på Enterprise är, istället för att berätta utförligt om någon vagt intressant alien som ändå aldrig mer kommer att synas i serien. Heart of glory handlar alltså om Worf. Han som är den enda klingonen inom Stjärnflottan, adopterad av människor efter att hans biologiska föräldrar dött. Han som ständigt anstränger sig för att kontrollera sina klingonska impulser och känslor, det vill säga lite grand samma kamp som Spock ständigt utkämpade. Men där Spock försökte hålla sina mänskliga känslor i schack så är Worfs drifter betydligt mer brötiga, brutala och våldsamma.
Hans ursprung gör sig påmint när två rebell-klingoner hamnar på Enterprise. De är på rymmen från den klingonska rymdflottan, förbannade på det i deras tycke förnedrande fredsfördraget som sett till att det råder vapenstillestånd mellan klingonerna och Federationen. De hävdar att det är nedbrytande för det klingonska folket att inte ständigt vara ute i krig. Harmsenheten över att inte få lov att gå ut i strid påminner lite om moderata riksdagsmän som protesterar mot DÖ.
Klingonerna, som i Star Trek-filmerna allt mer blivit till farsartade parodier på sig själva, tillåts här åtminstone vara normalbegåvade – om än besatta av att kriga, slåss och dö ärofullt. För att få en uppfattning om hur klingonsk kultur yttrar sig får vi två gånger se den klingonska dödsritualen, där man ser den döende i ögonen vid dödstillfället (genom att hålla upp den döendes ögonlock) och sedan ylar mot himlen för att förvarna om att det är trubbel på väg dit.
För Worf verkar det till en början vara rätt spännande att få nya kompisar. Skönt att få hänga med sin egen sort efter att ha umgåtts med alla dessa människor i så många år. Lite som att komma hem. De två rebellerna försöker förstås värva honom till sin sida. Och när inte det lyckas gör de sitt bästa för att dö i strid, istället för att bara bli överlämnade till klingonerna.
Själv tycker jag inte att Worfs mesighet mot de två rebellerna är helt logisk. Han är ju en hyperlojal federationsanställd. Varför verkar han ändå känna sympati för de här två tokfransarna som vill dra gång ett eget, privat krig mot federationen? Mest av allt skulle jag vilja likna de två vid radikaliserade klingoner. Besatta av sina gamla, ålderdomliga seder och bruk, och faktaresistenta inför fördelarna med att klingonerna inte på ett slumpartat sätt reser runt i universum för att lägga under sig så många planeter och himlakroppar som möjligt. Kanske underskattar jag Worfs utanförskap och längtan efter att få höra hemma någonstans. Men i så fall är det för att man faktiskt inte lyckas gestalta det i avsnittet.
Sedan undrar jag ju också en hel del över säkerhetsprocedurerna när man på Enterprise beamar över folk till främmande rymdskepp. Borde man inte ha åtminstone en liten andningsmask med sig när man ska in på ett främmande rymdskepp som håller på att gå i tusen bitar. Bara en tanke.
Betyg: 5/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 122 tv-avsnitt.
Att se Worf i tidigare avsnitt är alltid en konstig upplevelse tycker jag då han för det mesta inte har så mycket karaktär och står och morrar lite. Senare blir han en mycket välutvecklad karaktär. Klingonsk kultur utvecklas också en hel del. Blir som sagt lite konstigt att se det hela såpass outvecklat som här i början.
ändå bättre i det här avsnittet än till exempel i filmerna!
Håller med om att Worf kommer utvecklas väldigt mycket framöver. Det är nästan pinsamt att se några av de tidigare avsnitten när man vet vilken underbar rollfigur han kommer att bli.
TOS filmerna förändrade väl redan dem klingonerna en hel del, från smarta och sluga till vildar som var… “intellektuellt begränsade”. Ja, ibland var de rent utsagt korkade helt enkelt.
I framtida Star Trek fortsätter man till mångt och mycket på det spåret, och sin vana trogen så ger oss DS9 mer nyans och variation. Istället så är det kanske framför allt Romulanerna, av de äldre fienderna, som utmålas som smarta och sluga.
Men den där alliansen verkar ju inte vara sådär….hjärtlig precis?
Det är nog mer på individuell basis som folk, både från Federationen och Klingonerna, är ganska misstänksamma mot varandra. De har haft en lång historia som fiender och är nog alla medvetna om att de har väldigt annorlunda mentaliteter och ideologier, så det är inte världens mest naturliga allians. Dessutom så kommer vi att få veta att det Klingonska Imperiet fungerar väldigt annorlunda internt jämför med Federationen, med olika fraktioner och familjer (“houses”) som slåss om makten och har egna agendor.
Vapenstillestånd är lite av en underdrift. Det är inte bara fred mellan Federationen och Klingonerna, de är t.o.m. allierade sedan 2293. The Next Generationen börjar utspela sig 2364, så det har pågått ett tag. 🙂
Jag tycker att Worfs frestelse för att få vara där han själv känner att han hör hemma är ganska logisk ändå. Worf är å ena sidan lojal mot Federationen, men om något så dras han ännu mer mot att vara lojal mot sitt klingonska arv. Sen får man komma ihåg att förutom att ha växt upp bland människor så är Worf relativt ung och oerfaren vid det här laget, så han har inte varit kring klingoner speciellt mycket. Han har mest utgått från berättelser om klingonerna och en positiv ideologisk bild av hur klingoner är när han försökt forma sig själv kring det klingonska arvet. Därav att han kanske verkar ännu mer osäker på vad han vill göra i avsnittet. Människorna och Federationen, eller klingonerna? Den ideologiska bilden av hur en klingon är eller de riktiga två individerna som står framför honom och vill ha med honom. Jag kan förstå att det inte var en lätt situation för Worf.
Annars så håller jag mer eller mindre med om betyget. Det är bra att vi äntligen fick lite mer om en av huvudfigurerna som vi följer, samt om klingonerna och alliansen med Federationen, men det är inte något överdrivet bra avsnitt i sig direkt.
Säkerhetsprocedurerna på Enterprise och på andra skepp inom Starfleet är ganska bristfälliga då och då. Det är något man plockar upp under Star Treks gång. Minns i TOS hur de genast erbjöd gäster skeppets manualer ifall de ville läsa något. Det blir inte bättre. 😀
I det fallet så handlar det förmodligen om att skeppets sensorer kan läsa av hur situationen och atmosfären är dit man vill beamas. Baserat på det vi får se så funkar det som så att om det är något problem så säger någon det direkt och om folk inte nämner något sånt så är det okej. 🙂
Fast i det här fallet håller ju faktiskt alla på att stryka med pga en spricka i skrovet – så mkt är sensorerna värda! Och visst nämner de att Worf har en bror? Så lite klingonsk bonding har det väl ändå funnits plats för?
Jaha, det låter som något som sensorerna borde ha kunnat upptäcka så jag utgår från att Picard bör ha sparkat någon efter den missen. 😀
Worf har en bror, men de har nog inte haft någon kontakt sen deras föräldrar dog och Worf blev adopterad av människor. Hans bror var väldigt ung och togs om hand av klingonska familjevänner.
Jag vill inte råka spoila saker i onödan, så jag försöker medvetet att vara försiktig med det. Allt blir klarare senare. 😉