Minns ni Wink of an Eye från originalserien? Avsnittet som handlade om en planet där männen blivit infertila och kvinnorna därför fångade in män från rymden för att ha som spermadonatorer för att kunna fortsätta att fortplanta sig? I When the Bough Breaks är det dags för lite återvinning av idéer igen Men den här gången är det både män och kvinnor som är infertila. Så istället för att kidnappa spermadonatorer så snor man barn.
Det finns faktiskt en ganska snygg vändning i avsnittets inledning. Först tror vi att vi ska få vara med om återupptäckandet av den interstellära motsvarigheten till Atlantis, den mytomspunna planeten Aldea. En planet där befolkningen koncentrerar sig på konst och kultur, eftersom de byggt maskiner som tar hand om allt annat. De har i åratal gömt sig bakom en skyddsanordning som både döljer planeten och gör stöter bort alla inkräktare. Men när de nu gör sig synliga för Enterprise så är det för att de vet att det finns barn ombord. Efter att ha scannat hela skeppet väljer de ut de med bäst anlag för att hjälpa deras civilisation vidare i utvecklingen och bara zappar över dem till sig. Barnen blir utplacerade hos familjer som verkar mer lyhörda än de biologiska föräldrarna, och med helt andra resurser för att låta dem utveckla sina talanger – det känns ju inte direkt som om konst och kultur står högt i kurs ombord på Enterprise, förutom ett och annat trombonframträdande. Sagornas planet visar sig i själva verket vara rena rama mardrömmen för föräldrarna ombord på Enterprise
I grunden är det här ytterligare ett avsnitt om en civilisation som delegerat allt för mycket till sitt högteknologiska datorsystem (jämför till exempel med originalseriens For the world is hollow and I have touched the sky och Spock’s Brain). Därför har invånarna på Aldea själva inte dragit slutsatsen att det är strålning från deras olika skyddsmekanismer och energifält som gjort befolkningen barnlösa – det får doktor Beverly Crusher ta reda på åt dem.
Till skillnad från i The wink of an eye så lämnas heller inte invånarna på Aldea i sticket. Istället botar Crusher dem, så att de kan få egna barn i fortsättningen. Ett annat alternativ till att kidnappa barn hade ju kunnat vara att öppna Aldeas gränser för immigranter, men det var tydligen aldrig ett alternativ för de protektionistiska Aldeanerna. Barnarov kändes bättre på något sätt…
Jag lägger också det här avsnittet till min lista kring varför det är olämpligt att ha barnfamiljer ombord på Enterprise. Liksom det var ännu en förlorad möjlighet för manusförfattarna att skriva ut irriterande Wesley Crusher. Jag hoppades ju att han skulle få stanna kvar där nere på konst- och vetenskaplaneten, men nog fan lyckades han ta sig tillbaka till Enterprise här gången också!
Ett helt okej avsnitt, med ett upplägg som hade flera beröringspunkter med tidigare Star Trek-inkarnationer, men som inte kändes som en kopia för det.
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 17/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 119 tv-avsnitt.
Oj, två recensioner på en dag? Oväntat, men uppskattat. 😉
Ännu ett avsnitt som jag varken tycker det ena eller det andra om riktigt. Är jag på bra humör kanske jag säger att det är okej, är jag på mindre bra humör så är det bara sådär. Medelmåttigt. Men jag håller med dig att i det här fallet så tar de vissa av de väldigt breda koncepten och idéerna som har använts tidigare i flera avsnitt, men gör iaf en liten egen variation på det hela, utan att det överlappar för mycket.
Jag längtar dock till att ska börja göra fler avsnitt om våra huvudkaraktärer. Jag har alltid tyckt att det varit lite tröttsamt när de gör såna här isolerade avsnitt där de hittar något helt otroligt och mytomspunnet (återigen…) och står och tittar förundrat mot skärmen i några minuter. Inte bara för att jag kanske tycker att det är lite orealistiskt att de konstant stöter på de här fantastiska sakerna, men även för att det oftast betyder att inte mycket mer finns i form av handling och manus.
Det här är en av de sakerna som jag tycker är en negativ efterlämning från TOS och Phase II. Även om episodisk TV fortfarande är populär i början på TNGs era, så är känns just den här typen av episodisk, den här atmosfären och handlingen som något väldigt utdaterat.
Sen att basera ett helt avsnitt om barnen på skeppet och Aldea? De flesta av dem har vi väl knappt sett tidigare, och Wesley är det många som inte står ut med vid det här laget. Så varför skulle vi bry oss speciellt mycket? Det är knappast spännande eller ens intressant på någon djupare nivå.
Nåväl, du tyckte iaf inte att det var rakt av tråkigt eller dåligt iaf, vi får glädjas över de små detaljerna just nu. 🙂
Off-topic: Jag tror inte att du har nämnt vad för intryck du har fått av Deanna Troi än. Känner du något speciellt för den rollfiguren än? Hon var väl en annan rollfigur som många hade svårt för och gjorde narr av, då Sirtis spelade henne som extremt empatisk och känslosam (speciellt i de allra första avsnitten) och inte riktigt gjorde så mycket annat än att sitta och säga det uppenbara till Picard. Det är iaf vad som ofta irriterade folk.
Deanna…tja. Jag tänker nog att det så himla PRAKTISKT att ha en tankeläsare till hands varje gång man träffar nya mänskor/entiteter. Tänk så mycket enklare allt blir då. 😉 HIttills är det bara familjen Crusher som jag uppriktigt avskyr.