Where silence has lease. Det som handlar om ett svart hål som inte är ett svart hål.

tng silence 1  “Oj, vilket stort svart hål som ligger här framför oss mitt ute i världsrymden! Det är jättekonstigt för det verkar vara ett svart hål som är helt tomt inuti, tommare än antimateria! Jaså, Worf, du har hört en klingonsk myt om svarta hål i rymden som slukar rymdskepp? Intressant! Kör nu vårt eget skepp så nära som möjligt så vi kan kolla in det här svarta, tomma hålet som precis käkat två upp av våra sonder utan att vi har förstått hur det gick till. Hmmm. Det ser fortfarande svart ut. Vi kan väl köra liiiiite närmre så vi kan se hur ingenting ser ut på nära håll?”

Ibland är science fiction precis som skräckfilmer. För att driva handlingen framåt måste alla i varje enskild situation alltid fatta det sämsta möjliga beslutet. I det heliga utforskandets namn måste alltså Enterprise åka alldeles för nära det stora, svarta, okända fenomen som man stöter på mitt ute i rymden.

tng silence 2Det kan ju bara sluta på ett sätt. Inte helt överraskande slukas alltså även Enterprise av det mystiska molnet, även om det tar ett tag innan Picard och de andra faktiskt inser att de är fångade inuti den intergalaktiska motsvarigheten till en valbuk, utan några möjligheter att kommunicera med omvärlden. Eller ska jag kanske lämna de bibliska referenserna därhän och istället beskriva platsen de befinner sig på som världsrymdens motsvarighet till ett sterilt, lysrörsupplyst laboratorium? För i själva verket är Enterprise och dess besättning satta under observation där i det svarta hålet. De är, som någon uttrycker det i avsnittet, råttor i laboratoriet. Och olyckligtvis ska försöksdjuren den här gången användas för att undersöka vad själva dödsögonblicket innebär för de,. Och experimentet inleds förstås med den ende svarte mannen på skeppets brygga (se bild ovan).

Besättningen får till sist kontakt med det svarta molnets livsform, hen väljer att visa sig på ett sätt som de kan förstå, säger han, vilket i det här fallet betyder att han ser ut som något som får mig att tänka på, i tur och ordning, 1. ett slags gullig jättesköldpadda, 2. en mysig Disneydrake eller 3. en bebisdinosaurie. Eventuellt finns det en poäng med att försöka se så gullig ut som det bara går när man ska förhandla med en kapten om att få döda hälften av hans besättning i forskningssyfte.

Och det är väl den där vetgirigheten som till sist blir nyckeln när Picard ska lista ut ett sätt att fly från molnet. För vad irriterar en nyfiken livsform mest? Jo, först gör man ingenting. Det ger lite andrum. Sen höjer man insatsen och hotar att spränga sig själv och hela skeppet i luften (vi kan i det här avsnittet förresten konstatera att självdestruktionsfunktionen på skeppet numera är betydligt smidigare och mer lättstartad än i originalserien eller filmen. Inga säkerhetskoder behöver längre rabblas i det oändliga, utan det räcker med att datorn känner igen rösterna på  de två personer som ger kommandot). Inför risken att gå miste om både forskningen och forskningsobjektet så backar det svarta molnet/hålet med gullisansiktet och låter Enterprise fara och flyga.

Först var jag lite imponerad av det här avsnittet, som innehöll ett manus med ovanligt många oväntade vändpunkter. Men som vanligt så slutar det hela ändå i något slags jaha-upplevelse. Måttligt imponerande, helt enkelt.

Rent generellt känns det annars som om uppläggen i säsong två är lite  snyggare, manusen lite skickligare skrivna och skådespelarna mer hemma i sina roller (förutom Jonathan Frakes, vars Riker alltid står och fånler i fel situationer). Men jag förstår fortfarande inte vart serien är på väg, egentligen? Jag har verkligen ingen aning efter det här avsnittet. Det känns lite som om jag och min startrekathon fortfarande befinner mig kvar i det svarta molnet/hålet (som inte är ett hål)

Bästa scenen: När Riker och Picard diskuterar hur lång tid de ska sätta nedräkningen på när de ska spränga Enterprise.

RIKER: Initiate auto-destruct sequence.
COMPUTER: Desired time interval?
PICARD: Stand by. Interesting question. How long to prepare to die?
RIKER: What would be the least painful to our crew? Move to it quickly, or allow them time to prepare for it thoroughly? Well, twenty minutes? Nice round figure.
PICARD: Initiate auto-destruct. Interval, twenty minutes.

De kommer överens om att 20 minuter är en lagom lång tid att förbereda sig på döden. Inte så kort att det blir chockartad, men inte så lång att man hinner få panik. En glimt av allvar där, i ett annars ganska tramsigt manus om allvarliga saker.

Ambivalent till: Ja, men jag tng silence 3klarar däremot inte av fler av de där pedagogiska scenerna i stil med att “Picard berättar för svart moln-monster med babyfejs vad döden egentligen innebär”. Han är kapten för ett rymdskepp, ingen filosof. Det är smärtsamt tydligt.

Värst: Att inleda den där första teasern innan förtexterna med en scen som innehåller en massa lyxigt våld och slagsmål och sånt där, för att sedan avslöja att det vi sett bara var ett iscensatt bråk på holodäcket, det är faktiskt inget annat än att fuska. Lite som en manusförfattares motsvarighet till en lösnäsa. Men visst, jag förstår att man var tvungna att fejka lite action, för det är tunt med den varan i det här avsnittet. Dessvärre är själva slagsmålskoreografin i den här öppningsscenen fullt i klass med originalserien i dess sämsta ögonblick. Iiiiih!

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 2/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 130 tv-avsnitt.

Statistikextra: The Next Generation, säsong ett.

st hide and q 4

Eftersom den här bloggen har några av bloggosfärens mest ambitiösa läsare så kan jag nu stolt presentera en statistikspecial kring The Next Generations första säsong. Det är signaturen LDL som ytterligare en gång åtagit sig att sätta samman alla mina betyg på avsnitten med hjälp av lättfattliga grafer, tabeller och kommentarer. Stort Tack! Ordet till LDL:

Eftersom det här var säsongsavslutningen för TNG Säsong 1 så är det väl lika bra att köra direkt. Tidigare har jag väntat på slutet på serien, men TNG har till skillnad från de tidigare serierna sju säsonger och en väldans massa avsnitt, så det är nog bättre att dela upp det hela.
Det är alltså dags för lite statistik!
Grafer för TNG:

tng i graf 1

tng säsong 1 graf 2

Jämförelse av medelbetyg mellan serier:

tng jämförelse 2
OBS! (1) De dubbelavsnitt som visas som ett men numreras som två, t.ex. TNGs pilotavsnitt, räknas i statistiken endast som ett enda avsnitt. Därmed blir avsnitten därefter lite felplacerade på X-axeln, så att säsongen endast verkar ha 25 avsnitt istället för 26.
OBS! (2) För större grafer där ni kanske vill titta närmre kan ni högerklicka och öppna bilden i en ny flik, där ni eventuellt kan zooma in ännu mer genom att klicka på bilden igen.
Medelbetyg S01: 4,92
Median S01: 5
Säsong 1 av TNG anses ju av väldigt många som den sämsta säsongen av TNG, och mycket möjligtvis av alla Star Trek serierna. Som lojala läsare av bloggen och det enorma projektet du åtagit dig, så varnade vi i förväg, så att du fick chansen att stålsätta dig. 😛 Med facit i hand så hade folk nog rätt om den här säsongen. Det var en säsong, enligt dina egna betyg, fylld av avsnitt som var så dåliga att du blev arg, långtråkiga och intetsägande avsnitt som du hade svårt att skriva om och rent av något enstaka avsnitt som du hade svårt att ens se. Det positiva är att säsongen samlar en hel del av det sämsta i TNG som nu alltså ligger bakom oss, tack och lov. Men vi går tillbaka och tittar lite noggrannare på säsongen först.
Först och främst kan vi konstatera att medan serien hade en helt okej inledning så föll den snabbt ner i en bedrövlig sekvens av avsnitt som fyllde den första tredjedelen av säsongen. Denna sekvens började typiskt nog med säsongens och – än så länge – Star Treks sämsta avsnitt, 1×04 Code of Honor, som bara fick 1/10. Ett riktigt bottenbetyg hur man än vänder och vrider på det. Detta gjorde att medelbetyget för säsongen rasade ner direkt.
Mitten på säsongen karakteriserades av en liten kvalitetshöjning som gjorde att de flesta avsnitt höjde sig till att iaf vara halvdana eller okej, om än på gräsen till tråkiga och intetsägande i flera fall. Ett undantag var 1×11 Haven som fick en 8/10, mycket tack vare Lwaxana Troi, och därmed också kom att bli säsongens bästa avsnitt.
Den sista tredjedelen av säsongen lyfte sig ännu ett litet snäpp och byggde på avsnitt som var okej eller i en del fall rent av bra. Efter den första bedrövliga tredjedelen av säsongen så började säsongens medelbetyg gå uppåt igen väldigt sakta och det verkade som att det iaf skulle nå en femma. Tyvärr så grusade säsongens näst sämsta avsnitt, 1×24 We’ll Always Have Paris, sent omsider de ambitionerna.
Med tanke på det så är det klart och tydligt att TNG S01 mycket riktigt var den sämsta säsongen av Star Trek så här långt. Säsongen som tidigare höll den titeln, TOS S03 (TAS S02 är för kort för en rättvis jämförelse), slog den med hästlängder och de bättre säsongerna hittills var ungefär en hel poäng bättre i medelbetyg, vilket är enorm skillnad.

Vi får ha i åtanke att de här graferna har en tendens att dras till mitten på skalan, om en säsong inte är väldigt jämn och bra/dålig. Därav att de tidigare betygsatta säsongernas medelbetyg verkar ligga relativt nära varandra, trots att vi minns att det var en hel del skillnad mellan flera av dem i kvalitet och jämnhet. Att den här säsongen ligger så klart sist är en rejäl varningssignal.
Men det är, tro det eller ej, inte det värsta med den här säsongen. För vi kan också se detaljer och mönster som det ackumulerade medelbetyget i slutet på serien inte plockar upp. Den stora kvantiteten av tråkiga eller halvdana avsnitt är något som håller det redan låga medelbetyget ganska stabilt, men kan vara en plåga att ta sig igenom. Dessutom måste man som tittare ta sig igenom säsongen ett avsnitt i taget, därmed blir det relevant att titta på hur medelbetyget utvecklades under säsongens gång. Där måste den första tredjedelen av säsongen ses som katastrofal i början på en serie, där den ett tag hade svårt att hålla ens en fyra i medelbetyg. Vi tittade tidigare kritiskt mot hur det slutliga medelbetyget låg en hel poäng från de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna, men i den första tredjedelen av säsongen så låg medelbetyget t.o.m. ett poäng ifrån TOS S03 och uppemot två poäng ifrån de bästa av de tidigare betygsatta säsongerna…
Positivt finns inte så mycket att ta med sig som är specifikt för den här säsongen.
Personligen blev jag positivt överraskad av att det faktiskt var kvalitetsskillnad på olika delar av säsongen och att den dessutom verkade ha blivit bättre och bättre under tidens gång. Intrycket som jag alltid hade haft av första säsongen var att det bara var en grå sörja som inte var speciellt bra. Det ger en ändå lite hopp om att serien ska fortsätta bli bättre.
Mot slutet av säsongen så började man väl märka av (väldigt) små tendenser att serien höll på att lämna det helt episodiska tänket lite, genom att öppna upp för fortsättningar och referenser samt att introducera en vettig motståndare i Romulanerna. Även vissa av de främsta rollfigurerna började fyllas ut och bli mer realistiska, tredimensionella personer, till skillnad från hur de var i början på säsongen.
Bästa avsnitten i TNG S01:
8/10 – Haven (1×11)
7/10 – The Naked Now (1×03)
7/10 – Home Soil (1×18)
7/10 – Skin of Evil (1×23)
7/10 – Conspiracy (1×25)
Sämsta avsnitten i TNG S01:
1/10 – Code of Honor (1×04)
2/10 – We’ll Always Have Paris (1×24)
3/10 – The Last Outpost (1×05)
3/10 – Lonely Among Us (1×07)

The Child. Det där Tingeling gör Deanna Troi på smällen.

tng the childJo, men det påminner lite om Tingeling. Ni vet när hon flyger och ser ut som ett tomtebloss på himlen? Fast det här lilla irrblosset är ute och flyger i världsrymden när det råkar på Enterprise. Det finns heller inget oskuldsfullt över hur den lilla stjärnan flyger rakt in under täcket när Deanna Troi ligger och sover. Rakt in under täcket och rakt upp i hennes livmoder!

Jag var onekligen lite imponerad över inledningen av det här avsnittet. Det kändes lite tuffare, liksom. Lite vuxnare. Framför allt när det visade sig att Troi hade ett snabbväxande foster i magen, och någon hade skrivit in hennes förlossning i manuset. Visserligen den mest smärtfria förlossningen i tv-historien, men ändå.

riget lillebrorBabyn fortsätter att växa supersnabbt även utanför mammas mage, och jag tänkte mig nog att handlingen skulle sluta med att Troi skulle få sitta vid sitt barns dödsbädd inom några veckor, när han blivit gammal och grå. Alternativt att det skulle urarta i en skräckhistoria, som i von Triers Riget. Ni minns väl Udo Kiers skitläskiga Lillebror som också växte alldeles för snabbt?

Fullt så spännande blir det inte här. Istället vävs hela storyn om Trois jungfrufödsel ihop med en skittrist bihandling om pestsmittad plasma, och slutar sen med att det lilla barnet, likt en interstellär Jesus, offrar sig för allas överlevnad. Och när det sedan toppas med att Wesley Crusher bestämmer sig för att stanna kvar på Enterprise trots att man hela avsnittet teasat om att han kanske ska bli utskriven ur serien, ja då är det väl inte konstigt om en tappar humöret lite.

Det här är ytterligare ett avsnitt som existerar på grund av den där manusförfattarstrejken som jag skrev om tidigare. Det här är ett manus från den nedlagda Phase II-serien som snabbt omarbetades för att passa TNG när det var brist på manus. Det är också ett avsnitt med en intrig som hade kunnat bli betydligt starkare om serien hade haft längre dramaturgiska bågar. Tänk om Trois barn hade offrat sig efter att vi fått följa honom i några avsnitt åtminstone. Det hade rentav kunnat locka fram lite tårar igen.

tng the child 2Bästa scenen: När Trois märkliga graviditet först blir känd i ledningsgruppen ombord på Enterprise sitter alla männen och är ense om att hon måste göra abort. Utan att fråga henne. Till sist ryter hon till och förklarar att hon tänker föda barnet. Äntligen lite friktion och feminism ombord det där skeppet. Samtidigt har en del hävdat att Troi i praktiken blir våldtagen i det här avsnittet, och kritiserat att ingen omkring henne reagerar på det. Själv tänker jag att likheterna med jungfru Maria är för uppenbara för att någon ens skulle våga skriva in våldtäktsargumenten i manuset.

Ambivalent till:  att den nya skeppsläkaren både är ett rivjärn (bra) och har en uppenbar androidfobi (rasist!). Hon vägrar helt enkelt att ta Data på allvar. Riker, vars skägg förresten introduceras i det här avsnittet, gör dessutom den där grejen med stolarna igen. Bestiger dem! Vidrigt. Även om det beror på ryggproblem som en av er har skrivit här.

Värst: Är det när stackars Whoopi tvingas göra gulliga scener med Wesley Crusher. Slöseri med talang! Vänta, det är också vidrigt när Riker tar på sig att utbilda unge herr Crusher i kärlekens konst. Ew! Jag avskyr fortfarande Wesley Crusher.

Betyg: 3/10 (efter en minst sagt originell första halva på avsnittet urartar allt i ett enormt förutsägbart slut. Att man ens vågade köra ut det här som säsongsstart?)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 1/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 129 tv-avsnitt.

The Neutral Zone. Säsongsavslutning med antiklimax. Eller knappt ens det.

tng neutral

Säsongsavslutning!

Första säsongen av The Next Generation är över, och jag är både lite lättad och konfunderad. Det har varit en rätt skumpig färd hit. Mycket hit och dit, serien har liksom vacklat sig igenom säsongen utan att det verkat som om någon vetat åt vilket håll man egentligen är på väg. Det enda konsekventa valet verkar ha varit att hålla tillbaka. Ja, skulle jag försöka beskriva den här säsongen med ett ord skulle det nog bli “avvaktande”.

tng neutral 2Inte ens huvudpersonerna, den nya besättningen ombord på det nya rymdskeppet Enterprise, har fått ta särskilt mycket plats. Först mot andra halvan av säsongen blev det äntligen tid för lite fördjupningar och bakgrundshistorier, och det var i senaste laget. Besättningen i The Next Generation är långt ifrån lika tydliga som typer som deras motsvarigheter i originalserien, och fortfarande – efter 26 avsnitt – så framstår de som märkligt anonyma. Ja, förutom Wesley Crusher. Han har fått gott om tid och utrymme för att etablera sin motbjudande personlighet. Men han är åtminstone det. De andra är mest lite småtrista, faktiskt.

Kanske ligger problemets kärna i att seriens skapare, Gene Roddenberry, både ville förvalta och förnya Star Trek-konceptet med The Next Generation. Det är förstås en svår kombination. I en del texter står det till exempel att Roddenberrys skäl till att introducera de lismande ferengierna var för att inte TNG skulle kännas som en repris av originalserien. Det borde åtminstone ha dykt upp någon ny, jobbig livsform som man kunde ha en konflikt med. Samtidigt lät han en rad av den nya seriens avsnitt låna sin tematik och delar av intrigen från originalserien. Kanske blev han avskräckt av att ferengierna floppade så katastrofalt att de nästan fasades ut redan i premiärsäsongen.

tng neutral 3Säsongsavslutningen känns också ganska typisk för serien som den varit så här långt. Avsnittet har två storylines som drar iväg i helt olika riktningar. Dels för man seriösa diplomatiska samtal med Romulanerna ring mysteriet att någon utraderat bägge civilisationernas baser i närheten av den neutrala zonen. Dels försiggår det ett slags buskisstoryline om tre nyupptinade personer från nittonhundratalets Jorden som man hittade drivande i en rymdstation. Det mest intressanta i det här avsnittet är väl insikten om att det verkligen inte finns några som helst säkerhetssystem ombord på Enterprise. Det är fritt fram för vem som helst att stega in på bryggan om man har lust. Så gör i varje fall en av de nytinade i protest över att ingen gett honom den senaste Wall Street Journal.

Den här gången går det faktiskt att skylla manusets bristande kvalitet på yttre omständigheter. En stor strejk bland manusförfattarna i Hollywood gjorde att det här avsnittet snoddes ihop på bara en och en halv dag. Stressen gjorde bland annat att vi blev snuvade på det som egentligen skulle bli det här avsnittets stora grej, lanseringen av The Next Generations nya superskurkar, borgerna. Det får vi vänta på tills en bra bit in på säsong två, verkar det som.

Jag var ändå lite road av det här avsnittet. De där tokarna från nittonhundratalet är i varje fall lite roliga. En av dom är förkrossad över att alla hon känner är döda, en annan vill bara fortsätta att droga sönder sin kropp och den tredje funderar på vad hans aktieportfölj kan vara värd så här långt in i framtiden. Den pedagogiska poängen man vill förmedla är det faktum att mänskligheten utvecklats sedan 1900-talet, och att egoismen, girigheten och det egocentrerade liksom jobbats bort. Exakt hur får vi aldrig reda på, Och, allvarligt talat, filurerna från 1900-talet framstår som rätt så mycket mer intressanta personligheter än de lydiga halvfigurerna som finns ombord på Enterprise. Tyvärr leder varken den här eller Romulantråden fram till något vettigt. Vem som egentligen sabbat alla de där rymdstationerna får vi fortsätta att fundera på tills säsong två drar igång, medan de nytinade far till Jorden för att omskolas.

Lång säsongs färd mot ett visst antiklimax alltså. Även det känns lite missvisande dramatiskt uttryckt för ett avsnitt som snarare utmynnar i en gäspning.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 128 tv-avsnitt.

Conspiracy. Det med splatter och parasiter i hjärnan.

tng conspiracy

Åh! Vilket underbart kitschigt avsnitt!! Jag blir ändå imponerad av personen som kom på att man skulle kunna korsa mind control-insekterna i The Wrath of Khan med något slags Alien-inspirerat mammamonster och sedan kryddat det hela med lite Bodysnatcher-intrig. Och dessutom kom undan med det! Eller, vänta. Nu läser jag i The Next Generation Companion att det här är ett mörkt och “moody” avsnitt. Fan, är det bara jag som tycker att det var helt hysteriskt? Jag menar, folk äter maskar! Djur bor inuti folks hjärnor och andas med gadden! För mig var det som att Star Trek hittade tillbaka till sin gamla surrealism från 60-talet i och med det här avsnittet, dessvärre kändes specialeffektskompetensen som samtida med den (blev lite chockad över att avsnittet fick en Emmy för mask och make-up, men jag vet ju inte vad de tävlade emot).

tng conspiracy 3I Conspiracy följer man alltså upp den konspirationsteori som det hintades om i avsnittet Coming of Age. Jag har ju förstått att det är en ganska stor sak att man i Star Treks idealistiaka universum ens antyder att korruption och egenintressen existerar inom Stjärnflottan, så givetvis utvecklas det som från början ser ut som smutsigt internt maktspel till att i själva verket var ett försök till ett maktövertagande av en yttre fiende. Attacken kommer från en ras som specialiserat sig på att krypa in i varelsers munnar och sedan ta kontroll över deras hjärnor. Utom modervarelsen. Hon, som tydligen föder fram alla undersåtar, verkar bo någonstans mellan lungorna och magen hos sin värdmänniska. Just den detaljen framgår på ett…ja, vad ska vi kalla det….splatterartat sätt. Eller som jag skulle vilja kalla det: det skojiga sättet. I alla fall när det är så här dåligt gjort. Ingen kan på allvar ens bli äcklad av det här gore-tramset.

Min enda egentliga invändning är att en parasitattack av det här slaget borde ta lite tid att avvärja. Rimligtvis har de spridit sig till olika delar av federationen. Men här kändes det som att dte räckte att ta livet av en handfull parasiter för att vara klara med utrensningen.

Det här var också första gången som jag på allvar började fundera lite över schemaläggningen ombord på Enterprise. Hur organiseras dygnet ombord? Är det egentligen rimligt att alla tre som har de högsta befälen ombord är på bryggan samtidigt? Finns det ett natt-team som vi aldrig fått se tidigare? Så många frågor. Är nästan säker på att det finns en sajt någonstans där ute kring hur de olika arbetspassen ser ut.

Men tillbaka till själva avsnittet. Jag har förstått att det här är en vattendelare inom vissa Trekker-kretsar. Jag gillade i varje fall avsnittet. Det börjar lite vagt och blir sedan mer och mer crazy, och efter en svag och ganska försiktig säsong så känns det härligt ju knäppare det blir. För den flippar på rätt sätt. Jag tycker helt enkelt att det är mycket mer spännande med vidriga skalbaggar som äter sig in i hjärnorna på folk än när det uppstår hicka i tidsväven. Dessutom. Det äts maskar!

tng conspiracy 5

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 127 tv-avsnitt.

We’ll always have Paris. Bromsklossavsnittet som nästan fick mig att ge upp.

tng paris 5

Det var väl nästan givet att det skulle hända, förr eller senare. Att jag skulle köra fast. Komma till ett avsnitt som jag varken ville se eller skriva om. Så det här blir ganska mycket av ett meta-inlägg. I brist på annat att skriva om får jag väl skriva om hur det kändes att inte kunna skriva om det här avsnittet.

tng parisWe’ll always have Paris var alltså det första avsnittet under det här projektet som jag var tvungen att stänga av mitt i. Det gick bara inte att fortsätta. Någon hade lyckats med att göra ett avsnitt som både var sjukt ointressant och samtidigt väldigt komplicerat – det handlar bland annat om ett fenomen som yttrar sig som små hopp och omtag i tiden, eller som någon beskriver det i avsnittet, “som om tiden fått hicka”.
Nästa dag stålsatte jag mig, och lyckades utan några egentliga problem ta mig igenom hela We’ll always have Paris. Men jag kunde däremot inte uppbåda någon som helst energi för att skriva om Picards gamla oförlösta kärlekshistoria, vilket bland annat innefattar två ganska pinsamma besök på Café des Artistes i den franska huvudstaden på holodäck (FYI: Eiffeltornet står kvar på 2300-talet). Den vetenskapliga ingången, där det verkar som om hela universum drabbas av vågor av déjà vu, kändes också rätt meningslös (jag antar att så fort det ens pratas om passager som öppnas mellan olika parallella universum så drabbas jag av post-traumatisk stress på grund av de själsliga såren efter The Alternative Factor).

tng paris 2Nej, det som till sist fick mig att gå igång åtminstone en liten smula var när min trogna källa till inspiration och sci fi-pepp, Stefan Gemzell, i en bisats nämnde att det här ju var avsnittet med Michelle Phillips, den före detta medlemmen i The Mamas and the Papas. Men då drog jag visst iväg åt ett helt annat håll. Plötsligt satt jag och googlade på Wilson Phillips istället – 90-talsgruppen där Michelles dotter Chynna ju var med. Eller, är med, kanske man ska säga. Gruppen hade ju en sorts revival efter att de gjorde en cameo i fimen Bridesmaids. De försökte kapitalisera på det genom dels ett nytt album samt en riktigt dålig dokusåpa, Still holding on:

Och vad är Star Trek-vinkeln på det här, undrar du. Den är ju självklar! För visst är Chynnas frisyr back in the days ganska mycket lik Tashas? Lite mer utväxt bara?

Chynna är förresten gift med William Baldwin, kristen och hade ett drogproblem i slutet av 80-talet (om någon undrar varför jag har ständig sömnbrist, så beror det på den här typen av besattheter som dyker upp sent på kvällarna).
Förresten, när jag slutligen gjorde lite research på det här avsnittet så visade det sig att det var skrivet på fem dagar, att författaren själv uppskattade att 75% av hennes idéer försvann när avsnittet skrevs om och skrevs om, och att det inte ens fanns dialog i alla scener när manuset började spelas in. När det sedan blev författarstrejk fick man höfta ihop något på telefon med manusförfattaren.  Det kanske inte var kanske inte så konstigt att jag körde fast här?

Själv tycker jag nog att det enda av substans i det här avsnittet är att Beverly Crushers crush (sorry) på Picard nu är uttalad. Vilket i sig eventuellt är den minst intressanta intrigutveckling jag skulle kunna tänka mig. Haha.

Betyg: 2/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 126 tv-avsnitt.

Star Trek i populärkulturen: Robocoprah Winfrey-hyllningen.

Torsdag är deadlinedag när jag ska sända Kino på fredagarna. Därför blir dagens blogginlägg lite kortfattat. I dagarna kom boken Robocoprah Winfrey ut. En samling bilder från Kalle Mattssons Tumblr Buffalobillgates där han sysslar med något slags dubbelt ordvitsande. På varje sida mixas två namn och två porträtt samman till ett. Och vad finner jag när jag förstrött bläddrar i den ganska roliga boken vid kaffekokaren på jobbet? Jo, men visst dyker en viss Spock upp. Eller ska vi kalla henom Spockahontas?

IMG_1865