Halvvägs in på första säsongen så får vi för första gången reda på lite mer om Data och hans bakgrund. Så här långt in i serien var jag till exempel fortfarande osäker på om den otroligt välkonstruerade androiden var ett unikt exemplar eller bara standardutrustning på Federationens rymdskepp. Precis som i originalserien från sextiotalet så kör handlingen liksom bara igång i The Next Generation. Förklaringar, presentationer och sammanhang får man som tittare försöka pussla ihop under tiden. Inget fel i det, men det bygger på att publiken redan från början är dedikerad till serien.
Men nu, precis som jag efterlyst i tidigare blogginlägg, kom till sist ett avsnitt med en ordentlig bakgrundshistoria kring en av rollfigurerna i seriens kärnensemble. Och det visar sig att Data är betydligt mer sällsynt än jag någonsin anat. Det finns nämligen bara en av honom. Trodde alla. Fram till nu.
Datas ursprung visar sig nämligen vara ytterst oklart, även för honom själv. Han hittades på en planet som den sista kvarlevan av en jordkoloni som verkar ha gått upp i rök. Vart alla människor tog vägen har ingen förstått men när Enterprise nu gör ett återbesök på Datas ursprungsplanet, Omicron Theta, hittar man ett gömt skyddsrum. Och där finns delarna till vad som visar sig vara Datas tvillingbror, Lore.
Efter att man satt samman Datas virtuelle tvilling upptäcker man att Lore och Data är inte helt identiska. Lore har någon sorts tics i ansiktet, och en lite annorlunda utformad programvara. Han är mycket mer lik en människa än Data, påstår han nöjt, något som till exempel märks genom att han uttrycker sig lite ledigare rent språkligt än sin stela bror (det här var tydligen en stor konflikt under inspelningen, då Data i tidigare avsnitt hade använt sig av ett mindre formellt språk – dessa kontinutitetsproblem!) Men med mänsklighet kommer ju också bieffekter som inte är så trevliga.
Jag brukar ju tjata om att det här med riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens är ett återkommande Star Trek-tema, men i Datalore utvecklas ämnet i en ny riktning. Här hävdas det för första gången att den största risken med artificiell intelligens är om den verkligen blir lik människans. Då finns risken för att ondska, försåtlighet och illojalitet kan födas. Det är lite intressant att det här manuset var det sista som Gene Roddenberry hade med sitt namn på – och att han på något sätt slöt cirkeln med AI-skräcken som genomsyrat serien på det här sättet. Det är trots allt människan som är farligast, oavsett om hon existerar i virtuell eller digital form.
Andra höjdpunkter: Jag är märkligt nöjd med att vi i det här avsnittet får reda på var Datas av/på-knapp sitter. Det känns så…primitivt. Vi får i varje fall vara glada att Data inte har en elsladd i armhålan som i Äkta människor. Jag ser också fram emot att få veta lite mer om dr Noonian Song som konstruerat Data och hans misslyckade försök att skapa en posotronsik hjärna längre fram i serien.
Men ganska trist att: När det energiätande molnet dyker upp under avsnittets sista fjärdedel så tror jag nästan inte mina ögon. Ska de använda sig av det greppet IGEN??? Det hjälper inte att de kallar det för kristall eller vad det var de hittade på.
Jag ångrade också genast mina ord om att jag längtade efter lite mer handfast action när jag såg den taffliga fajten i transportörrummet. Sedan fanns det en och annan obesvarad fråga kvar i mitt huvud efter avsnittet. Varför det där livsätande molnet bara gav upp efter att man gjort sig av med Lore? Liksom att Lore precis sagt att molnet skulle kunna anfalla om man använde sig av transportören, på grund av att sköldarna stängdes av då. Sedan använde man sig av transportören utan att molnet anföll. Svårt att helt köpa – någon form av egen intelligens måste det ju ha.
Sedan är det ju som alltid en stor besvikelse när Wesley Crusher svävar i livsfara och på något vis ändå lyckas klara sig med livhanken i behåll.
Betyg: 5/10 (Mitt betyg verkar ligga lite högre än på andra sajter. Jag är beredd att köpa rätt mycket logiska luckor för att få en ordentlig backstory. Det var liksom hög tid för det.)
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 115 tv-avsnitt.
Jag får hålla med om det du säger. Att få ordentligt med bakgrund om Data var väldigt värdefullt, men avsnittet lider av att vara i början på serien. Det innehåller en hel del brister, minst sagt.
Samtidigt, så tror jag att jag är något mer neutral till avsnittet än vad du är. Jag tror att de som tycker illa om Wesley Crusher, som du, tycker extra illa om många av de här tidiga avsnitten, då den karaktären lyftes fram mycket och ofta blev hjälten. 🙂
Med det sagt så tycker alltså även jag att det är ännu ett avsnitt i mängden. Det har visst värde och potential, men alldeles för dåligt genomtänkt och lider av många genomgående brister som fanns i säsong 1.
Mer intresserad är jag av hur du i nuläget ser på Data som karaktär och Brent Spiners arbete i rollen som Data (och Lore). Patrick Stewart är ju den av skådespelarna i serien som fick allra mest beröm för sina insatser, men efter honom kom nog Brent Spiner. Både för hur han spelar Data rent generellt, men också för hans komiska timing (senare) och hur han alltid klev fram och gjorde ett bra jobb när han fick mer att jobba med i manusen. T.ex. vid såna här lägen där han skulle spela två olika karaktärer. Delvis därför blev Data en av de karaktärerna som lyftes fram allt mer i serien.
(Jag minns inte det här avsnittet så exakt, det kan vara så att hans insats här kanske inte var något speciellt. Men ändå. 😛 )
Jag tycker att han är bra här. Har lite svårt för en del av Data-skämten, men han är ju en av de rollfigurer som står ut redan här i början. Ja, man skulle nog kunna säga att han faktiskt är den mest genomarbetade rollfiguren så här långt. Problemet som många har med det här avsnittet är nog främst att alla ombord är så fantastiskt aningslösa kring Lore – och vägrar att lyssna på unge herr Crusher. 😉
Ja, jag gillar själv det här avsnittet rätt mycket, men det är tyvärr lite utav ett “Wesley saves the day”-avsnitt, av precis den typen som gjort Wesley Crusher så ökänd; ett där det inte bara är så att Wesley är ohyggligt smart, utan där alla andra dessutom är obota korkade.
Hans wunderkind-egenskaper blir mer nedtonade under serien’s gång, men vid det laget är mycket av skadan redan skedd.
Att Lore inte använder honom som måltavla istället för stackars mamma är helt obegripligt.
Trots att du uppfattar honom som den mest genomarbetade rollfiguren så säger det nog mer om de övriga än Om Data, för precis som allt annat i serien så utvecklades han också väldigt mycket i början av serien.
Jag minns som sagt inte detaljerna i avsnittet så bra, det var ett tag sen jag såg det sist, men det kan ha att göra med att han i början skrevs och spelades väldigt naiv och rent av dum i många fall. Vid något läge klargjordes det t.o.m. att Data redan hade varit ganska länge hos Starfleet, på andra skepp, innan han fick uppdraget på Enterprise. Så det är svårt att förstå hur han inte ens förstod grundläggande saker om människors beteende och språk, för att ta några tydliga exempel.
Komedin som jag syftar till kommer allt mer längre in i serien, då han inte spelas så här längre. En annan form av komedi jämfört med den i TOS.
Det är förövrigt inte bara han som kommer att vara lite rolig längre fram, tro det eller ej. 😉
I det här avsnittet berättar han om hur många år han utbildat sig för att få tjänstgöra i flottan. Allt som inte är som den där första Sherlock Holmes-grejen är okej.