Vad är det som håller på att hända med mig. Alldeles nyss omvärderade jag ferengierna, och nu har turen kommit till ett avsnitt med Q som jag, åtminstone delvis, tyckte var ganska underhållande.
Antagligen handlar det om att ferengierna inte var fullt så korkade i The Battle som de var i The Last Outpost, och att Q i det här avsnittet inte alls är lika allsmäktig och omnipotent som första gången vi såg honom. Tvärtom, i det här avsnittet förstår vi för första gången att även Q har överordnade. Ja, han blir faktiskt riktigt nervös när hela hans uppdrag ombord Enterprise håller på att gå åt pipan, tack vare en Picard som nu vägrar ta någon skit.
Orsaken till Q:s kontaktsökande är att han och han kollektiv nu bestämt sig för att mänskligheten inte alls är några lallande hedningar, utan snarare fascinerande och med en nästan oändlig potential. Därför vill Q värva försteofficer Riker till sitt gäng för att på närmre håll kunna studera människan, och framför allt då hennes inneboende driv efter att lära sig nya saker och den nästan tvångsmässiga driften att upptäcka och utforska. Jag brukar tänka på den där typen av beskrivningar som det tydligaste uttrycket för Star Trek-grundaren Roddenberrys humanromantik. Hans tro och förhoppning om att mänskligheten ska bli en ras som förverkligar sin inneboende potential och lämnar brutalitet, krigföring och våld bakom sig.
Sedan hänger jag inte riktigt med på exakt varför Q:s sätt att värva Riker på är genom att låta Enterprise-besättningen slåss mot monster utklädda i franska uniformer från Napoleon-tiden. Varpå Q sedan byter taktik, ger Riker gudalika krafter och låter honom förverkliga resten av besättningens hemliga önskningar – saker som de sedan, en efter en, tackar nej till.
Tonåringen Wesley vill inte bli tio år äldre, trots allt. Worf säger nej till att dejta (eller vad man ska kalla den hundslagsmålsliknande föreställningen som han och en klingonska bjuder på), Data vill inte bli människa och La Forge säger nej till att få normal syn. Ingen litar på Q – som i de här scenerna fungerar som ett slags kombination av anden i flaskan och Mefistofeles.
Och avsnittet blir heller aldrig lika bra som man skulle önska. När originalseriens första pilot fick nej av tv-cheferna så tyckte de att det var för lite action och för mycket högstämt tjafs i serien. Om Star Trek skulle föreställa en westernserie i rymden så behövdes det lite mer pangpang. Och nu börjar jag nästan längta efter 60-talsseriens misslyckade slagsmålskoreografier, för det måste bli mer än bara prat, prat, prat hela tiden. Inte ens med de där napoleonmonsterna lbev det någon riktig fajt. Istället blev avsnittets höjdpunkt Q:s olika outfits, en science fiction-version av RuPauls Drag Race, ungefär. Men min Q-fobi botades åtminstone tillfälligt. Ett mäktigt väsen med en ängslig mellanchefsattityd är mer underhållande än en allsmäktig rymdgud, tycker jag.
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 112 tv-avsnitt.
Jag är ett stort fan av Q som karaktär. Brukar se honom som något slags allsmäktigt intergalaktiskt troll. Det bästa med honom är nog dock hur briljant han spelas av John de Lancie, som gör att Q-avsnitten, även om de oftast inte är några mästerverk från manusskrivarna, ändå ger något. De avsnitten som dessutom har en bra story blir fantastiska.
Vi får se hur det utvecklar sig. jag var helt övertygad om att jag hatade hen. Men nu…
Snacket är lite av en TNG-grej, men som det mesta annat i den här serien så kommer det bli mycket bättre. Det är som en prövning, man måste visa att man förtjänar belöningen. 😀
Q är en ganska intressant figur. Han är med i förvånansvärt få avsnitt, med tanke på hur viktig han är i serien och även med tanke på hur populär han skulle komma att bli. Mycket tack vare John de Lancie. Karaktären Q kommer dock att gå igenom vissa förändringar innan han dyker upp igen, kan jag glädja dig med. Jag vet inte om du minns det, men han baserades ju från början väldigt mycket på Trelane från TOS. Inom Star Trek universumet så tror jag aldrig det sägs något om ifall de har någon koppling eller inte, men det är iaf väldigt tydligt att Q är baserad på honom. Därav kanske hans “barnslighet”, Trelane visade ju sig vara ett barn. Men redan det här avsnittet var det mer mening och tanke bakom vad Q hittade på, och när vi ser honom nästa gång så kommer han inte längre att vara samma barnsliga Q som tidigare. Personligen tycker jag att det var ett väldigt bra val, han blir mycket intressantare så.
“Vad är det som håller på att hända med mig. Alldeles nyss omvärderade jag ferengierna, och nu har turen kommit till ett avsnitt med Q som jag, åtminstone delvis, tyckte var ganska underhållande.”
Den här gången så tror jag att ditt positiva humör kanske kan ha med följande att göra:
http://i.imgur.com/8QLIom9.gif
Du önskade ju dig någonting i den här stilen för inte så länge sen. 😛
Efter den gifen måste jag nog bara posta den här Youtube-videon ifall någon inte sett den:
https://www.youtube.com/watch?v=tVYCbRjhnsE
😀