Ja, men det här avsnittet gillade jag ju faktiskt, trots att det innehåller de där ferengierna, som jag ju dissade för några avsnitt sedan. Men faktum är att de inte är lika jobbiga här. Dessutom innehåller ploten några av mina favoritingredienser – sinnesförvirring och vanföreställningar. Och så får vi äntligen lite bakgrundshistoria till den ganska reserverade och strame kapten Picard.
Picard, ja. Han spelas ju av den gamle Royal Shakespeare-skådisen Patrick Stewart. Att det var han som skulle spela kaptenen för Enterprise var knappast självklart. Gene Roddenberry hade bestämt sig för att sätta samman en besättning i The Next Generation som inte skulle påminna om den gamla originalserien. Därför skulle Jean-Luc Picard vara fransman, och givetvis spelas av en fransk skådespelare. Istället var det Star Trek-veteranen/producenten Robert Justman som hittade och i det närmaste tjatade in Stewart i ensemblen.
Och med Stewart kommer också en annan pondus än den hos Shatner. Picard är äldre, mognare, mer faderlig och lite mer av en reglementsivrare än Kirk i den gamla serien. I det här avsnittet får vi dock veta hur han uppfann en helt egen attackmanöver, när han med sitt skepp Stargazer utplånade ett oidentifierat skepp genom den nu kända Picardmanövern.
Den gamla händelsen dras upp på nytt när en ferengibefälhavare tar kontakt med Enterprise för att överlämna en gåva. Det visar sig vara Picards gamla övergivan skepp som de hittat, fixat till och nu vill ge bort som en fredsgåva. Då kommer alla minnena på en och samma gång för Picard. Fast det är inte frivilligt. Ferengikaptenen har nämligen införskaffat något slags mentala distanssändare som han använder på Picard för att styra hans tankar. Det börjar med huvudvärk men fortsätter med rena hallucinationer. Målet är att göra honom så pass förvirrad att han ska attackera Enterprise med Stargazer. Det är en avancerad hämnd eftersom det där oidentifierade skeppet var ett ferengiskepp, och befälhavarens son var en av de som dog ombord. ,
Planen går ganska bra, för ingen på Enterprise – bokstavligen ingen – tycker att det är jättekonstigt. märkligt och exceptionellt att de erkänt gnidna ferengierna ger tillbaka ett skepp till federationen utan att ta betalt för det. Hur som helst så blir det några suggestiva scener där en allt mer förvirrad Picard ser syner och återupplever dagen då han höll på att gå under med sitt gamla skepp.
Det här avsnittet sticker ut från de övriga i The Next Generation så här långt. Intrigen må vara lättgenomskådad, men är trots allt påhittig och oväntad i det här sammanhanget. Eller så har jag börjat bli helt avtrubbad av den ganska usla kvaliteten så här långt.
För övrigt: får vi i det här avsnittet reda på att huvudvärk och förkylningar är utplånade i den sköna nya Star Trek-värld. Se där, det finns massor av hoppfullla saker i framtiden. Däremot började jag i och med det här avsnittet känna att det blir mer och mer tvålopera över The Next Generation – eller har det varit lika många scener tidigare där huvudpersonerna står och tittar rakt ut i luften, ackompanjerad av dramatisk musik i väntan på ett kommande reklaminslag?
Betyg: 5/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 111 tv-avsnitt.
Nja, betygsättningen tycker jag är konsekvent. Det är snarare så att kanske sänkt förväntningar efter de senaste avsnitten. Du ger ju bara avsnittet 5/10, trots att det är avsnitt du tydligen gillar. 5/10 låter snarare medelmåttigt i allmänhet. 😉
Precis som du sa är det glädjande att ferengierna redan här har slutat hoppa runt som irriterande djur och faktiskt beter sig mer i linje med vad man kan förvänta sig av en riktig motpart. Inte en huvudfiende, men någon slags respekterad motpart. Det blir bättre än, men det blir en längre väntan på att det ska hända. 🙂
Det som möjligtvis är okonsekvent är väl att detta avsnittet nu bara fick ett poäng mer än Justice… Jag tycker det är väldigt mycket bättre än Justice 😛
Är väldigt glad över att ha börjat på säsong tre i mitt eget tittande måste jag säga… Nivåskillnad.
Det är definitivt mer såpopera över TNG än det var över TOS, och det är nog både dess största styrka och dess största svaghet.
När de såpiga aspekterna görs *bra* så leder det till många dramatiska ögonblick och intressant karaktärsutveckling, vilket kan höja även ett annars dåligt avsnitt, men när det görs dåligt är det precis så kasst som kass såpopera ofta är.
Under säsong 1 får vi tyvärr mer utav det sistnämnda. Sedan förekommer det lite här och där genom hela franchisens gång, fast alltmer sällan.