Inget väcker mitt intresse som en riktigt osympatisk rollfigur i Star Trek. Alla är ju så mysiga och sansade hela tiden (undantaget McCoys eviga rants i originalserien förstås). Därför hajar jag till av intresse när den arrogante och otrevlige Mr Kosinski bordar Enterprise. Han är på skeppet för att finjustera warp-motorerna och verkar tycka att ombord på skeppet är obildat slödder. Hans tekniska kunnande befinner sig på en nästan filosofisk nivå jämfört med vad teknikerna på Enterprise behärskar, om han får säga det själv. Men vad varken han eller någon annan vet är att hans assistent (som har ett så utomjordiskt namn att det inte går att uttala) kommer att ta med Enterprise på en åktur till universums slut. Eller om det var tidens slut. Det hela var lite för mycket abstrakt fysik för att jag skulle kunna hänga med på alla vändningar.
Assistenten är nämligen en “Traveler” – en resande. En utsänd representant för civilisationer som nått mycket längre än mänskligheten. Ja, det är till och med så förödmjukande att den resande mannen förklarar att det bara är alldeles nyss som människorna blivit så pass intressanta som art att de var värda att hålla koll på. Men de resande är inte bara überutvecklade skrythalsar. Man skulle också kunna kalla dem för intergalaktiska pandimensionella talangscouter, på jakt efter underbarn och blivande genier. Och gissa vem på Enterprise som lever upp till de kriterierna? Just det. Den odräglige tonåringen Wesley Crusher.
Jag har förstått att en hel del geeks gillar det här avsnittet. Att de fastnar för skildringen av ett universum fyllt av nästan magiska energier, och med uppenbarelser och fenomen som får samtidens vetenskapliga teorier att framstå som otillräckliga och primitiva. Själv tycker jag bara att anrättningen blev…trist. Det hade varit så lätt för mig att ytterligare en gång skylla min leda på Enterprise egna boy wonder – Wesley Crusher. Men, ärligt talat, just den delen av storylinen är helt okej. Problemet är större än så.
För om vi ska vara helt ärliga, vad händer egentligen i det här avsnittet? Jo, Enterprise tar flera osannolikt långa skutt genom världsrymden i hastigheter som inte ens går att föreställa sig. Sedan åker dom tillbaka igen. och sen är det slut. Inte direkt fängslande, tycker jag. Att någon sedan känt sig tvungen att inkorporera handlingen i originalseriens avsnitt Shore leave på ett hörn (fenomenet att allt en person tänker på blir verklighet), känns bara som en blinkning för mycket till de inbitna Star Trek-fansen. En blinkning som inte ens är särskilt begåvad tycker jag. I det här avsnittet blir tankarna verkliga på grund av att Enterprise befinner sig i någon form av utkant av den fysiska världen, i sextiotalsavsnittet blir tankarna verklighet tack vare en avancerad lekdator. Någonstans vill jag ju ändå att upplevelserna vid universums slut ska överträffa ett äventyrsland för rymdskeppsbesättningar!
Shit, vad surt det här inlägget låter. Precis som förra. Och förra igen. Exakt så som en hel del av er förutsåg när ni varnade mig för att den här första säsongen inte är särskilt bra. Och försäkrade att det blir bättre sen. Så därför måste jag väl också säga att det fortfarande är lustfyllt att kolla på The Next Generation. Avsnitt efter avsnitt slinker liksom ner utan större motstånd. Kanske beror den lättsmälta känslan på att avsnitten är kortare än originalseriens, kanske handlar det om att berättartekniken är lite modernare. I vilket fall är det först när jag ska försöka skriva om vad avsnitten egentligen handlar om som hjärnan börjar brinna av irritation.
Och kanske klarnar allt när jag får se the travelers återkomst, så småningom. Och det var åtminstone ganska trevligt att få träffa Jean-Luc Picards mamma en liten stund.
Betyg: 4/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 108 tv-avsnitt.
Det blir bättre när du kommer till säsong 2 🙂
Ajdå, det här avsnittet brukar ju anses som kanske det bästa i säsong ett av många. Jag kan hålla med om att det är lite skumt och inte direkt ett mästerverk, men jag vill dock minnas att jag tyckte diskussionen om huruvida saker var värda att upptäcka om de inte gick att rapportera till någon annan var lite intressant. Sedan gillar jag the traveler också 🙂
Jag kanske är inne i ett surskov. Jag vet inte. Såg dock The Battle igår och tyckte att det var ett rätt roligt avsnitt. Men att de inte passar på att göra fler backstories och fördjupningar i ensemblen under de första tio avsnitten är ju faktiskt jättekonstigt.
Så du har redan börjat gilla ferengerna bättre? 😉
Ja, jag är chockad. De var inte alls så irriterande i The Battle.
Kanske, eller så gillar vi olika helt enkelt. 🙂
Även jag finner att det här avsnittet är lite bättre än vad du tyckte. Det var länge ett av mina “guilty pleasures” när det kom till att se enstaka avsnitt från TNG. Ett avsnitt som må vara ett av de bästa i säsong 1, enligt mig, men som jag alltid insåg inte var så fruktansvärt bra egentligen, om man är objektiv. Det är ganska abstrakt och tar egentligen bara upp lite koncept som är intressanta, men av någon anledning är det något jag fastnar för i avsnittet.
Jag tycker t.ex. att hela konceptet och idén att våra tankar och verkligheten (eller kanske vårt perspektiv på verkligheten) är mycket mer beroende av varandra än vad vi kanske tror. Eller det faktum att när de kom tillräckligt långt bort – ifall de faktiskt gjorde det och det inte bara var någon alternativ verklighet – så var inte rymden längre…rymden som vi tänker oss den.
Jag tycker att det främjar väldigt mycket “out of the box”- tänkande, att ta ett steg tillbaka och verkligen ompröva allt som vi tagit för givet som kanske inte var helt säkert. Även Patrick Stewart får något enstaka tillfälle att vissa upp sina skådespelartalanger redan i de här tidiga avsnitten. Scenen med hans mamma var väldigt fint spelat, tycker jag.
Sen kan jag ju bara hålla med när det kommer till backstories och så vidare, men det gav oss iaf någonting mer om Wesley. Fast det kanske du inte uppskattar så mycket. 😀
De fortsätter helt enkelt på det här jätteepisodiska upplägget där allt handlar om veckans planet, veckans sakfrågor och koncept, veckans planet. Om du tänker tillbaka till början på TOS så gjorde de exakt samma sak där. Fast antingen gav Kirk & Co. intrycket att de redan var mer välutvecklade eller så fick de helt enkelt mer tid att presentera sig i avsnitten, för jag uppfattade aldrig problemet som lika allvarligt som i TNG i allmänhet.
Jag tror att rollfigurerna som skulle spela roll var lite färre, och lite mer utmejslade – nästan som karikatyrer på sig själva till sist. I TNG har Roddenberry fått förverkliga sin dröm om ett ensemblespel, men verkar helt oförmögen att hantera det. Det är völ egentligen först i The Battle som vi, till exempel, får reda på lite mer om Picards bakgrund som befäl.