Min filmkritikerkollega Orvar Säfström skrev till mig på Facebook om sin teori kring Star Trek-filmerna: “De delbara Star Trek-filmerna är bäst: 2, 4, 6 och 8 (First Contact)”. När jag förklarade att jag precis sett The Voyage Home och verkligen hatade den så tyckte han att jag skulle “viras in i transparent aluminium och tvångsmatas med LDS resten av ditt liv!”. Och, visst, om man ska skriva roliga comebacks på sociala medier är nog TVH en guldgruva, men själva filmen…Hu!
Min första kontakt med The Voyage Home var faktiskt genom parodin på filmen i Svenska Mad. Och jag minns att jag läste den där serien om och om igen för att försöka förstå vad som verkligen var med i filmen, och vad som var tillagt i parodin. När jag till sist såg The Voyage Home insåg jag att jag gissat helt fel. De sjukaste detaljerna hade ingen manusförfattare på tidningen Mad kommit på, utan det var Harve Bennets och Leonard Nimoys verk.
Efter framgångarna med The Wrath of Khan och The Search for Spock ville de bredda publiken för Star Trek-filmerna. Bland annat ville man bryta upp gravallvaret med mer humor och helt enkelt göra en film som man skulle kunna gå och se även om man inte var ett hardcore-fan med en lite lätt. Bland idéerna som fanns med under förarbetet till filmen fanns till exempel att kontraktera Eddie Murphy. Och när William Shatner var bråkig och oresonlig under sina löneförhandlingar så funderade man på att göra en prequel istället. En film om när Enterprise-besättningen var elever på stjärnflottans akademi – ett koncept där kanske Leonard Nimoy kunde göra ett kort gästspel i form av en tidsresa som den äldre Spock (en ramidé så långlivad att den blev basen till rebooten många år senare).
När Murphy till sist hoppat av projektet och Shatner kommit överens med Paramount så blev resultatet istället en tidsresekomedi med originalbesättningen. Tillsammans reser de tillbaka till 1986 (dvs den tidens nutid) och hamnar i en rad putslustiga situationer i sina försök att spåra upp knölvalar som de kan ta med sig till framtiden. Skälet till deras intresse för valfångst är att en stor rymdsond håller på att trasha hela Jorden när den försöker kommunicera med planeten på knölvalsiska. Eftersom mänskligheten råkat utrota arten måste man hitta några som kan ge den stora sonden ett svar.
The Voyage Home försöker alltså casha in på både 80-talets nyvakna miljöengagemang samt Star Treks varumärke. När jag såg filmen insåg jag att jag tydligen är mycket mer Star Trek-ortodox än vad jag trodde. Höhöhö-skämten står som spön i backen, men jag är inte på något sätt road av lustigheter i stil med att Shatner blir avkastad från bussen på grund av att han inte har jämn växel till biljetten, eller att Chekhov inte förstår det olämpliga att han med sin ryska brytning frågar om vägen till örlogsbasen där atomdrivna militärfartyg finns.
Filmen gör för övrigt en extremt märklig resa i sig själv. Den börjar som gravallvarligt rymddrama där Shatners handlingar i The Search for Spock riskerar att äventyra fredsavtalet med Klingonerna och leda till ett stort interstellärt krig. Men väl på plats i 80-talets San Francisco är det tidsresefars för hela slanten. Och man struntar förstås totalt i gamla Star Trek-koncept som att små förändringar i historiens lopp kan få enorma konsekvenser (och ja, jag ser själv att jag skriver som en humorlös Star Trek-taliban nu så jag kan väl erkänna att alla skämt som handlar om svordomar i den här filmen faktiskt är roliga. Framför allt när Spock ägnar sig åt att krydda sitt språk).
Hur som helst visade det sig det här konceptet vara enormt lyckosamt koncept. Ser man till inflationskorrigerade intäktssiffror så är The Voyage Home den näst mest inkomstbringande Star Trek-filmen, och det med en lägre budget än The Motion Picture (som alltså är den film som dragit in mest stålar enligt det här sättet att räkna på).
Andra höjdpunkter: Blinkningen till myteriet på Bounty när besättningen döper om det klingonska skepp som de snott var lite gulligt tyckte jag. Precis som när den omstartade Spock bara misslyckas på en enda fråga i det quiz han ger sig själv i början av filmen. Frågan lyder: “How do you feel?”. Jag tycker också att McCoys rants är lite roligare i den här filmen än vad de brukar vara. Som när han förklarar sin skepticism inför Spocks mentala kapacitet: “I don’t know if you’ve got the whole picture but he isn’t exactly working on all thrusters”. Och hur ska man tolka att Sulu säger att han är född i San Francisco? Är det George Takei som äntligen kommer ut, eller?
Men ganska trist att: valet att göra en lättsam komedi kanske också är det rimliga beslutet när delar av Star Treks originalensemble faktiskt hade passerat 60-strecket. Det var också orsaken till att Paramount vid den här tiden ville dra igång ett nytt format baserat på det för första gången riktigt framgångsrika Star Trek-varumärket – Star Trek: The Next Generation.
Betyg: 2/10
Star Trek IV: The Voyage Home. Långfilm 4/12,. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 102 tv-avsnitt.
Oj, där ser man, du går rejält emot strömmen. Den där teorin om jämna nummer, när det kommer till Star Trek-filmerna är ju faktiskt en teori som mänga fans också nämner. Oftast tycker folk att denna film är en av de bättre.
Själv tycker jag väl att den är ganska okej. Relativt underhållande. Någon ren komedifranchise kommer Star Trek aldrig att bli, men den här typen av komedi klarar de ändå av att hantera ganska bra. Jag tror att en viktig faktor för Star Trek fans när de ser den här typen av manus och handlingar inom Star Trek är att vi tycker om att se besättningen ha kul tillsammans på ännu ett avsnitt. Så länge vi köper det så kommer vi inte vara de största kritikerna till komedin i sig. 😛
“och ja, jag ser själv att jag skriver som en humorlös Star Trek-taliban nu”
Hahaha, jag tyckte om att läsa din recension iaf. Jag ser framemot att se dig bli en stereotypiskt hardcore-Trekkie efter (eller under) det här projektet. 😀
Jag hade förstått hört om de jämna numrens mystik långt innan jag såg några av filmerna. När jag sedan plöjde de var jag ganska förvånad: de första tre filmerna tycks betydligt bättre än de följande tre…
Hey!
Har läst varenda blogginlägg sedan dag ett och detta är verkligen balsam för en uttorkad Star Trek-själ!
[Jag började kolla på TOS när jag var 13 (typ tror jag) då det gick på “Femman” 1993, mitt första minne var när Kirk & co. strålar ner pga händelserna från Gary Mitchell andra piloten och det retrofuturiska i allt fick mig att aldrig se tillbaka och alltid längta till en 60-talsversion av framtiden, något jag romantiserar över fortfarande]
För att ranta lite så är det enda jag riktigt kommer ihåg av nästa film Star Trek V (trots att det inte var så himla länge sedan jag såg den) två sångnummer med “Row your boat” med Bones, Spock & Kirk som bara förlöser en så tung känsla av dålig fingertoppskänsla av scener (“vi inleder och avslutar med en barnvisa”) att hela filmen känns som att Shatner fick go lite bananas när Nimoy ändå fått två filmer…
Anyways, grymt bra blogg, kör ända in i kaklet!
Hey!
Har läst varenda blogginlägg sedan dag ett och detta är verkligen balsam för en uttorkad Star Trek-själ!
[Jag började kolla på TOS när jag var 13 (typ tror jag) då det gick på “Femman” 1993, mitt första minne var när Kirk & co. strålar ner pga händelserna från Gary Mitchell andra piloten och det retrofuturiska i allt fick mig att aldrig se tillbaka och alltid längta till en 60-talsversion av framtiden, något jag romantiserar över fortfarande]
För att ranta lite så är det enda jag riktigt kommer ihåg av nästa film Star Trek V (trots att det inte var så himla länge sedan jag såg den) två sångnummer med “Row your boat” med Bones, Spock & Kirk som bara förlöser en så tung känsla av dålig fingertoppskänsla av scener (“vi inleder och avslutar med en barnvisa”) att hela filmen känns som att Shatner fick go lite bananas när Nimoy ändå fått två filmer…
Anyways, grymt bra blogg, kör ända in i kaklet!