Det är en enorm skillnad mellan de första två Star Trek-filmerna. Enorm! Där The Motion Picture är långsam och pretentiös är The Wrath of Khan mycket mer av ett klassiskt äventyr. Berättat av någon som inte antar att namnet Star Trek automatiskt ska locka en devot publik, utan förstår att man kanske måste anstränga sig lite också.
Nytändningen märks tydligt redan i filmens öppningsscen. Vi befinner oss på bryggan på Enterprise där en sammanbiten löjtnant Saavik (Kirstie Alley med lösöron) försöker lösa ett omöjligt dilemma. Vad gör man när ett skepp ber om undsättning inne i den förbjudna, neutrala zonen? Och när man väl gett sig in i den där zonen för att komma till undsättning, vad ska man då göra när man blir angripen av tre klingonska stridsskepp? Katastrofen är ett faktum och konsekvenserna ohyggliga. Vid scenens slut ligger flera av våra gamla favoriter från tv-serien – Uhura, Spock, Sulu – livlösa på golvet och Enterprise är förlorat. Det är först då vi i publiken får reda på att det vi sett bara var en övning (en övning med en hel del överspel med tanke på hur dramatiskt besättningsmedlemmarna faller till marken). Det vi fått se är den ökända stridssimuleringen “Kobayashi Maru”, som görs i utbildningssyfte med ett scenario som det är omöjligt att ta sig segrande ur. Den enda som lyckats med det är förstås…jo, ni gissade rätt! James T Kirk, förstås! Men också ett förebådande om att alla situationer man ställs inför inte går att lösa utan offer.
Den rappa inledningen är nästan ett måste för att man ska orka med den melankoliska grundtonen i filmen. The Wrath of Khan fortsätter nämligen att utveckla och fördjupa det ganska deprimerande temat kring medelålderskris som även genomsyrar The Motion Picture. Kapten Kirk har på nytt fått ett skrivbordsjobb, och Enterprise har blivit ett undervisningsskepp. Kirk vantrivs med att arbeta i marktjänst, samtidigt som han verkar ovanligt harig inför tanken att på nytt söka sig till aktiv tjänst inom Starfleet. Åldrandet tar sig också rent fysiska uttryck (Kirk måste skaffa läsglasögon) och mot slutet av filmen träffar Kirk för första gången sin son som han försummat för att kunna resa runt med Enterprise. Jag har förstått att William Shatner (51 år fyllda när filmen hade premiär) inte var helt bekväm med det här spåret i intrigen, men att han gick med på att vara med i filmen efter att Kirks ålder ströks ur dialogen. Ryktena om Shatner låter alltid exakts om schablonbilden av en fåfäng Hollywood-föredetting.
Det är också från Kirks förflutna som filmens skurk återvänder. Skådespelaren Ricardo Montalban är fortfarande grandios i sin roll som Khan – övermänniskan från jordens 90-tal – som nu återvänder in i Star Trek-universumet 14 år efter sitt första och enda framträdande i originalserien. Överspelet, galenskapen och hämndlystnaden hos Khan är magnifikt! Och Montalban bjussar också på välfönad hårman och en generös urringning. När Khan drar fram de fantastiska små skalbaggarna som äter sig in i hjärnan genom öronen på Chekov och hans kollega. I närbild. Så underbart! Men givetvis gör Shatner sitt bästa för att ge Montalban en match i dramatiskt utspel. Som i den legendariska avslutningen av den här scenen:
Men Shatner är inte den man främst minns i den här filmen. Jag är ytterst imponerad över producenten Harve Bennetts modiga vision kring att en Star Trek-uppföljare skulle innehålla specialeffekter även i manusform. Och då tänker jag förstås på Spocks död – den scen som ska ha lockat en annars ovillig och skeptisk Leonard Nimoy tillbaka till Star Trek. En så pass klassisk scen i Star Trek-universumet att den förstås repriseras (om än lite annorlunda) i den nya rebootade Star Trek.
The Wrath of Khan styr effektivt Star Trek-konceptet bort från det episka och högtidliga, för att istället bjuda på ett mer actionbaserat och handlingsdrivet äventyr. Att man sedan inte vågar avsluta filmen utan en rad bilder som ganska tydligt förutspår en återkomst för den nyss begravda Spock (enligt mina källor ett beslut från Paramount, inte från regissören eller producenten) är en kompromiss som dessvärre drar ner helthetsintrycket. Men det här var ju på 80-talet, innan vi vant oss vid exempelvis Game of Thrones kompromisslöshet när det gäller huvudpersoners frånfällen. (Eftersom jag verkar ha varit otydlig: jag är helt okej med att Spock får återvända från de döda, däremot tycker jag att återkomsten signaleras lite väl tydligt i slutet av den här filmen).
Andra höjdpunkter: Bones märkliga byxdesign – en sorts uppdaterad version av chaps. Dammsugarmannen med låda på ryggen – ibland är framtidsvisionerna inte så fantastiska. Jag gillar också att Kirks första replik till Spock är “Är inte du död?” – Gene Roddenberry lär ha uppviglat fans att dra igång en kampanj för att förhindra Spocks död. Att Star Trek fortsätter sin tradition med riktigt fula rymddräkter gör mig också glad. Precis som hemma hos-scenerna där vi får se några exempel på Kirks vapenfetischistiska inredningsstil.
Men ganska trist att: man återanvänder scenerna på Enterprise i dockan från den första filmen. Visst, man har klippt ner den bisarrt långa sekvensen till en icke-plågsam längd. Men ändå. Paramounts direktörer höll hårt i plånboken den här gången.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Wrath of Khan Långfilm 2/12,. Så här långt har jag alltså sett 2 långfilmer och 102 avsnitt i min Startrekathon.
The Wrath of Khan tycker jag är en film som nästan blir bättre ju fler gånger man ser den. Första gången jag såg den var den nog kanske en 6/10:a, femte var den nog en 9/10:a.
Jag är uppe i andra titten, dårå. Blir dock lite arg på kompromissen i slutet. Såhär arg: grrrrr.
Hade Spock dött definitivt hade ju en hel del av humorn försvunnit från The Voyage Home… och det hade nog helt enkelt inte varit samma grej i de andra filmerna heller. Hans återkomst i TNG hade inte heller varit möjlig…. Jag är glad att han kom tillbaka 🙂
Nej. Spock får gärna komma tillbaka! Jag tycker bara att återkomsten antyds lite för tydligt i slutet av The Wrath…
Den senaste strippen av den här serien matchar din blogg rätt väl… Den heter inte “The wrath of Kant”…
http://existentialcomics.com/comic/92
Haha, det bästa är att jag fick din notifikation i SAMMA SEKUND SOM JAG LA UT BLOGGINLÄGGET
Haha, jag märkte det!
Jag nämnde efter första filmen att det hände en hel del politiskt bakom kulisserna på TOS-filmerna och om jag inte missminner mig så hände en del redan inför andra filmen.
Det var väl inför den här filmen som kontrollen över produktionen av Star Trek filmerna togs ifrån Gene Roddenberry och gavs till just Harve Bennett? Gene Roddenberry som alltid hade lagt sån vikt vid att ha full kontroll och konstnärlig frihet alltså. Det är klart att detta skulle komma få konsekvenser i framtiden. Det förklarar också varför han uppviglade fans att protestera mot filmen. 😀
Beslutet togs förövrigt för att kritiken och intäkterna kring förra filmen inte var vad man förväntade sig.
När det gäller ledtrådarna kring Spock på slutet var det väl så att testpublikerna hade reagerat väldigt negativt på Spocks död. Det och protesterna från vissa fans kanske fick Paramount att bli lite osäkra och lägga till scenerna du nämner på slutet.
Men jag tycker oavsett att filmen var bra, ungefär som du själv tycker. Montalban som Khan är helt magnifik, man blir nästan hypnotiserad. Detaljen som fäller honom (2D-tänk) var lite billig, och filmen var mer av en klassisk action-rulle med en skurk utan att nödvändigtvis överge Star Trek känslan från serien, vilket jag tycker är helt ok. Man har för kort tid i en film för att ha samma typ av handlingar som i serierna och man måste också locka mer av en mainstream-publik för att den ska gå bra. Av alla de anledningarna nådde aldrig någon film upp till vad serierna/avsnitten gjorde, enligt mig, även om vissa filmer ändå var bra. 🙂
Men visst var det väl redan under tv-serien som Roddenberry sålde av rättigheterna och därmed förlorade kontrollen över varumärket? När man läser om de här filmerna verkar han ha jobbat emot alla bra idéer som fanns i manusen. Vilken tycker du är den bästa bok att läsa om just långfilmerna?
Hmm, knepigt. Jag vet inte exakt när det var. Men Roddenberry brukade ju kräva kontroll och fullständig konstnärlig frihet för att jobba på ny Star Trek, så viss kontroll hade han nog ändå, även om det kanske inte var absolut sista ordet. Men inför den här filmen blev han som sagt utesluten från filmernas produktion, vilket var en ganska stor detalj.
Angående att han verkar ha jobbat emot alla bra idéer så är det väl lite både och, enligt mig. Det är ju inget snack om att allt det här är byggt på hans visioner och idéer från första början, så det finns mycket att vara Roddenberry tacksam för. Men det behöver ju inte vara allt eller inget och precis som du säger så var han emot flera idéer som lät lovande och hade en väldigt envis och begränsande idé om vad Star Trek skulle vara.
Jag vill inte gå händelserna i förväg, inte riktigt än iaf, men det här blev mer och mer tydligt och mer och mer av ett problem i början av TNG. Anledning till att jag ville se till att nämna de här politiska händelserna under filmerna för dig är för att många fans kopplar detta direkt till hur han blev mer absolut i sina visioner och ännu mer kontrollerande när han kom tillbaka för att göra TNG. En serie som hade väldigt tveksam kvalitet och jämnhet i början – som du vet – och där det samtidigt fanns rejäla stridigheter bakom kulisserna, speciellt mellan författarna och Roddenberry.
Det känns lite trist att säga det, men det kanske inte var en tillfällighet att TNG – som fans minns serien – tog fart efter att Roddenberry började släppa kontrollen över serien, p.g.a. sin sjukdom. Man får tolka det som man vill.
Men det är lite för tidigt att prata om TNG, som sagt. 😛
Jag är väldigt dåligt påläst när det kommer till Star Trek litteratur, om jag ska vara ärlig. Så jag lämnar över den frågan till någon mer kunnig. Men det mesta finns ju skrivet på nätet nuförtiden. Memory Alpha har ju enorma mängder information och detaljer kring allt möjligt, för att nämna en källa.