Star Trek: The Motion Picture. Den sega återkomsten. (1979)

Om du mot förmodan inte sett den här filmen, så kommer den stora spoilern redan i den tionde meningen i det här blogginlägget. Och sen bara fortsätter jag att tjata om och om igen om filmens viktigaste vändning. Bara så du vet.

Jag minns att jag någon gång för länge sedan, uttråkad på någon sorts tillställning hos en släkting eller något liknande fastnade framför Star Trek: The Motion Picture på tv. Jag kommer ihåg den som en evighetslång film. Att jag kunde gå ifrån den ett tag, prata med folk och äta lite, och när jag sedan kom tillbaka till tv:n så höll Kirk, Spock och de andra fortfarande på att sakta flyta fram genom rymden för att få kontakt med ett gigantiskt kraftfält i rymden på väg mot Jorden. Ett sånt där farligt, som visat sig ha förmågan att sluka såväl klingonska krigsskepp som hela rymdstationer.

Men mitt till en början lite loja intresse för filmen förvandlades snabbt till fascination i samband med upplösningen. Då avslöjas identiteten på den mystiska V’ger – varelsen/kraften som kontrollerar energifältet/skeppet. Det visar sig att V’ger är en Voyager-sond (om än med löpnumret VI – i själva verket skickades det bara ut två stycken), men eftersom smuts täckt bokstäverna o, y och a på namnskylten så kallar den sig numera för V’ger. Sonden har under sin färd ute i rymden lyckats utveckla en artificiell intelligens och i ett anfall av en existentiell ångest har den nu börjat söka efter meningen med tillvaron och sin skapare. Eftersom V’ger verkat ha fått den där artificiella intelligensen på en “maskinplanet” den besökt på vägen, så kan den inte förstå poängen med människor – varken på Jorden eller på Enterprise. V’ger kallar människor för kolbaserade skadeangrepp. Skadedjur, helt enkelt.

Vi har alltså att göra med ytterligare en variation på Roddenberrys favorittema i Star Trek – det om artificiell intelligens. Och V’ger är en ganska tydlig kombination av två andra självsvåldiga maskiner som vi sett tidigare i olika Star Trek-serier. Den ena är den blodtörstiga sonden Nomad, utskickad från Jorden för att söka efter liv, men någonstans på vägen omprogrammerad så att allt liv som inte är perfekt måste utplånas – och mänskligheten håller förstås inte måttet.

V’gers syn på mänskligheten påminner också om den krisande stordatorn i Once upon a planet. Den som ser maskiner som högre stående än människor. I The Motion Picture finns det dock ännu mer av en tydlig existentiell kris hos den artificiella intelligensen. En längtan efter ett större sammanhang, ja rentav ett behov av andlighet. Kanske kan man också se The Motion Picture som ett försök till en möjlig lösning kring motsättningen mellan maskin och människa. När de två slutligen förenas i filmens upplösning spånar Spock kring att det här kanske är människans nästa evolutionära språng. Men jag har på känn att det där med trångsynta datorer kommer att återkomma längre fram i franchisen.

För mig var det där med Voyager-sondens återkomst trots allt filmens stora styrka. Precis som några av Nasa-föregångarna i Pioneer-serien var nämligen Voyager I och II utrustade med budskap till den som skulle råka hitta sonden i världsrymden. Lite som en sorts interstellär flaskpost. När jag var liten och lästa om Pioneer och Voyager var det förstås kittlande att man skickat med ett meddelande till eventuella livsformer på andra planeter. Hoppfullt, rentav. Det betydde ju att forskarna på Nasa trots allt trodde på intelligent liv någonstans där ute. Men med min redan då väldigt dystopiska världsbild så oroade jag mig förstås också. Precis som astronomen och nobelprisvinnaren Martin Ryle funderade jag på om det egentligen inte var ganska  korkat att skicka med information om var vi finns till eventuellt fientliga civilisationer där ute. Så man kan väl säga att handlingen i The Motion Picture verkligen slog an en sträng hos mig. Berättelsen om när Voyager återvänder till Jorden med en intelligens som är överlägsen människornas påminde rätt mycket om grubblerierna jag sysselsatte mig med på mitt pojkrum.

När jag igår såg om The Motion Picture (för tredje gången) så är det ju långsamheten och det pompösa anslaget som är det mest anmärkningsvärda. När Kirk åker ut till den nyrenoverade Enterprise så kan kameran liksom inte se sig mätt på skeppet. Det är lite som om man försöker låtsas att Star Wars aldrig hände. En annan teori som dyker upp i huvudet är att det är en av modellmakarna som fick ansvaret för final cut (“nej, men några minuter till av åkning längs Enterprise kan vi väl ändå kosta på oss efter allt arbete som vi lagt ner”). Det är inte för inte som filmen går under smeknamnen Star Trek: The Motionless Picture, eller Star Trek: The Slow Motion Picture. Om man vill ha en mer komprimerad version kan man ju till exempel se på den här tiominutersvarianten.

En del brukar skylla kackigheten på regissören Robert Wise, och lite hånfullt dra upp att han tidigare gjort filmer som The Sound of Music. Men i de texter som jag läst så verkar det snarare vara Wises förtjänst att det överhuvudtaget blev en färdig film, det var han som fick jämka och ena de många och starka viljorna i projektet för att ens få ihop ett inspelningsbart manus (inte bara Gene Roddenberry utan också William Shatner och Leonard Nimoy hade många synpunkter som ledde till förändringar ända in fram till inspelningsögonblicket).

Som helhet är The Motion Picture trots allt hopplöst föråldrad, och var nog det redan vid premiären 1979. Specialeffekterna känns lama och manuset är otroligt trögflytande. I scenerna kring V’ger ser det till och med ut som om någon fick panik under klippningen och helt enkelt speedade upp vissa tagningar. Att filmen sedan gick fantastiskt bra på bio, och blev den återupplivning av franchisen som Star Trek behövde är faktiskt inget mindre än ett mirakel.

Och som fan kan man ju tycka att det är värt biljettpriset bara för att få se Grace Lee Whitney göra en kort cameo i transportörrummet. Däremot tolkar jag det som ett uttryck för William Shatners och kapten Kirks vikande popularitet när rollfiguren faktiskt är osympatisk genom hela den här filmen. Han fuskar sig tillbaka till tjänsten som kapten på Enterprise, en uppgift som han verkar synnerligen inkompetent för. Charmen fungerar liksom inte längre.

Under researcharbetet för det här inlägget snubblade jag förresten över den här underbara lilla redovisningen över den homoerotiska kärnan i Star Trek: The Motion Picture.

Betyg: 4/10

Star Trek:The Motion Picture. Långfilm 1/12,. Så här långt har jag alltså sett 1 långfilm och 102 avsnitt i min Startrekathon.