Lägesrapport: John Logan och Star Trek-referenserna.

In this photo provided by Showtime, Rory Kinear, left, as the creature, speaks with John Logan on the set of the television series, "Penny Dreadful." Season 2 makes its debut on Showtime Sunday night, May 3, 2015. (Jonathan Hession/Showtime via AP)Jag lyckades inte uppdatera den här bloggen alls i förra veckan. Ber om ursäkt för det. Men det var för mycket annat på gång. Besökte tv-festivalen i Edinburgh, lyckades dessutom klämma in två besök på stadens fringefestival. Och sedan fyllde min bror 40. I Norge. Men givetvis går det inte att resa någonstans utan att stöta på Star Trek. I någon form.

Ni som läser den här bloggen har väl antagligen förstått att mina kunskaper om Star Trek är fläckvisa. Det jag redan har sett har jag ganska bra koll på, men det som ligger framför mig i Star Trek-universumet är till stora delar outforskade kvadranter av geekiana (det är mer spännande så!). Därför blev jag lite förvirrad när jag satt i en av konferenssalarna i Edinburgh och lyssnade på en master class med John Logan, skaparen till den viktorianska fantasyserien Penny Dreadful. Varför refererade han till Star Trek hela tiden?  Logan, som skrivit manus till filmer som Gladiator, Sweeney Todd, Skyfall, Aviator och Hugo, fick till exempel frågan om hur det var att vara showrunner för en egen tv-serie. “Som att vara kapten Kirk och sätta sig i kaptensstolen”, var svaret.

Sedan skulle han förklara hur alla framgångsrika tv-serier egentligen handlar om familjer i olika former och nämnde Star Treks besättning som ett exempel på hur en sådan familjeliknande konstellation kunde se ut. Mot slutet av master classen fick han en fråga om han ser tv-serier som långa, sammanhängande historier gjorda för bingetittning, eller om han bygger upp dramaturgin avsnitt för avsnitt. Då svarade han något i stil med att för honom var tv-serier fortfarande som Star Trek: Next Generation. Något som återvänder varje vecka med ett nytt avsnitt.

Vid det här laget var jag ju tvungen att googla John Logan lite mer utförligt, och insåg att han är manusförfattaren bakom den utskällda Star Trek: Nemesis. Och trots att han varit delaktig i ett av de mest utskällda Star Trek-projekten någonsin så verkar overkligt mycket av hans tankar fortfarande kretsa kring ett rymdskepp kallat Enterprise på upptäcksfärd i rymden.

Som en liten bonus, bilden som Cia tog på mig när jag på ett sedvanligt grabbigt, bredbent och självsäkert sätt poserade i Big Brother-stolen på tv-festivalområdet.

tv-festival

Datalore. Det där Data träffar sin onda tvilling.

tng datalore Halvvägs in på första säsongen så får vi för första gången reda på lite mer om Data och hans bakgrund. Så här långt in i serien var jag till exempel fortfarande osäker på om den otroligt välkonstruerade androiden var ett unikt exemplar eller bara standardutrustning på Federationens rymdskepp. Precis som i originalserien från sextiotalet så kör handlingen liksom bara igång i The Next Generation. Förklaringar, presentationer och sammanhang får man som tittare försöka pussla ihop under tiden. Inget fel i det, men det bygger på att publiken redan från början är dedikerad till serien.

Men nu, precis som jag efterlyst i tidigare blogginlägg, kom till sist ett avsnitt med en ordentlig bakgrundshistoria kring en av rollfigurerna i seriens kärnensemble. Och det visar sig att Data är betydligt mer sällsynt än jag någonsin anat. Det finns nämligen bara en av honom. Trodde alla. Fram till nu.

tng datalore 3Datas ursprung visar sig nämligen vara ytterst oklart, även för honom själv. Han hittades på en planet som den sista kvarlevan av en jordkoloni som verkar ha gått upp i rök. Vart alla människor tog vägen har ingen förstått men när Enterprise nu gör ett återbesök på Datas ursprungsplanet, Omicron Theta, hittar man ett gömt skyddsrum. Och där finns delarna till vad som visar sig vara Datas tvillingbror, Lore.

Efter att man satt samman Datas virtuelle tvilling upptäcker man att Lore och Data är inte helt identiska. Lore har någon sorts tics i ansiktet, och en lite annorlunda utformad programvara. Han är mycket mer lik en människa än Data, påstår han nöjt, något som till exempel märks genom att han uttrycker sig lite ledigare rent språkligt än sin stela bror (det här var tydligen en stor konflikt under inspelningen, då Data i tidigare avsnitt hade använt sig av ett mindre formellt språk – dessa kontinutitetsproblem!) Men med mänsklighet kommer ju också bieffekter som inte är så trevliga.

tng datalore 2Jag brukar ju tjata om att det här med riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens är ett återkommande Star Trek-tema, men i Datalore utvecklas ämnet i en ny riktning. Här hävdas det för första gången att den största risken med artificiell intelligens är om den verkligen blir lik människans. Då finns risken för att ondska, försåtlighet och illojalitet kan födas. Det är lite intressant att det här manuset var det sista som Gene Roddenberry hade med sitt namn på – och att han på något sätt slöt cirkeln med AI-skräcken som genomsyrat serien på det här sättet. Det är trots allt människan som är farligast, oavsett om hon existerar i virtuell eller digital form.

Andra höjdpunkter: Jag är märkligt nöjd med att vi i det här avsnittet får reda på var Datas av/på-knapp sitter. Det känns så…primitivt. Vi får i varje fall vara glada att Data inte har en elsladd i armhålan som i Äkta människor. Jag ser också fram emot att få veta lite mer om dr Noonian Song som konstruerat Data och hans misslyckade försök att skapa en posotronsik hjärna längre fram i serien.

Men ganska trist att: När det energiätande molnet dyker upp under avsnittets sista fjärdedel så tror jag nästan inte mina ögon. Ska de använda sig av det greppet IGEN??? Det hjälper inte att de kallar det för kristall eller vad det var de hittade på.

Jag ångrade också genast mina ord om att jag längtade efter lite mer handfast action när jag såg den taffliga fajten i transportörrummet. Sedan fanns det en och annan obesvarad fråga kvar i mitt huvud efter avsnittet. Varför det där livsätande molnet bara gav upp efter att man gjort sig av med Lore?  Liksom att Lore precis sagt att molnet skulle kunna anfalla om man använde sig av transportören, på grund av att sköldarna stängdes av då. Sedan använde man sig av transportören utan att molnet anföll. Svårt att helt köpa – någon form av egen intelligens måste det ju ha.

Sedan är det ju som alltid en stor besvikelse när Wesley Crusher svävar i livsfara och på något vis ändå lyckas klara sig med livhanken i behåll.

Betyg: 5/10 (Mitt betyg verkar ligga lite högre än på andra sajter. Jag är beredd att köpa rätt mycket logiska luckor för att få en ordentlig backstory. Det var liksom hög tid för det.)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 115 tv-avsnitt.  

The Big Goodbye. Det med 40-talsdeckaren och insektsspråksuttalet.

tng big goodbye 2För att vara en serie som utspelades i framtiden så hamnade rollfigurerna i Star Treks originalserie från 60-talet oväntat ofta på platser som antingen var eller såg ut som ett historiskt Jorden. Som gangsterplaneten i A Piece of the Action, naziplaneten i Patterns of Force eller det moderna romarriket i Bread and Circuses  – för att bara nämna några exempel. Ofta kändes det som om ämnesvalen till viss del berodde på ekonomiska orsaker. Varför konstruera komplicerade alien-kostymer när man kunde plocka fram gammal andra världskriget-rekvisita ur något förråd i Hollywood istället?

tng big goodbyeStar Trek: The Next Generation har redan visat liknande tendenser, men valt andra dramaturgiska lösningar för att förklara dessa krockar mellan olika tidsplan. I Hide and Q är det den mystiske Q som visar sig ha en fetish för Napoleontidens uniformer, medan man i det här avsnittet genomför en hyllning till 40-talets stenhårda deckargenre på hologramdäcket på Enterprise. Det extremt avancerade rekreationsutrymmet som inte bara kan återskapa miljöer och platser, utan även fungerar som ett gigantiskt videospel där man kan interagera med figurer som framstår som helt verkliga.

tng big goodbye 3I just det här avsnittet blir det dessvärre lite väl verklighetstroget. Holodäck-simulatorn flippar ut och den virtuella verkligheten blir högst reell. Vapen som avlossas ger verkliga skador och datorn vägrar att visa vägen ut ur rummet. Picard och de andra inser att de faktiskt är fångna i den undre världen i USA anno 1941 – trots att de är mitt ute i rymden i en helt annan tid. Men trots de klaustrofobiska möjligheterna så blir det varken särskilt spännande eller läskigt. Genrehyllningen känns slarvig och ytlig, att man låter Data stå för comic-relief hjälper inte heller upp situationen. Det skulle ha behövts lite mer mörker och allvar för att den här idén skulle fungera. Och som illa vispad grädde på det utspädda moset, tror du inte att lillgamla präkto-tonåringen Wesley Crusher är den som ska fixa hela felprogrammeringen av holodäcket? Manusförfattarna är verkligen besatta av att skriva in honom i centrala roller i snart sagt vartenda avsnitt.

tng big goodbye 4Ursäkta om det blir lite tjatigt, men jag måste nog också nämna att The Big Goodbye är ytterligare ett sånt här återvinningsavsnitt. En blandning mellan A Piece of the Action och The Practical Joker.

Inte heller den parallella handlingen där Enterprise står i kontakt med en  insektsplanet leder någonvart. Visst, det roar säkert någon att Picard måste uttala en välkomsthälsning felfritt på deras komplicerade språk, men själv hade jag nog föredragit att han hade besökt den där planeten istället och faktiskt riskerat att sluta som insektskäk om han stakat sig.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 114 tv-avsnitt.   

The Haven. Det med tvångsgifte, ett nedsmittat tarellanskt skepp och en hysterisk Majel Barrett

tng haven

Majel Barrett (till vänster) är egentligen den person som utgör den röda tråden, den gemensamma nämnaren genom de olika Star Trek-inkarnationerna. Hon var med redan i den allra första refuserade piloten, där hon spelade Number One – skeppets försteofficer. NBC-bossarna var inte bekväma med en så pass radikal jämställdhet ombord och ville ha fler män som styrde och ställde på bryggan ombord på Enterprise. Då utrustade Barretts blivande äkta make, tillika seriens skapare, Gene Roddenberry henne med en blond peruk och lät henne spela skeppets sjuksyster istället.

tng the haven 4Det var också Barrett som gjorde många av datorernas röster ombord på de olika Star Trek-farkosterna, så även i den allra första filmen i den nya, rebootade, serien. Men trots allt det där så var det i rollen som Lwaxana Troi som Barrett fick mest och störst spelrum. Lwaxana är den hysteriska och extremt frispråkiga mamman till Deanna Troi – hon som arbetar som rådgivare, telepat och skeppspsykolog under kapten Picard ombord på Enterprise i The Next Generation. Deanna är en av de två som får sitta vid Picards sida i det där fåtöljhörnet på skeppets brygga.

Deanna Troi är också lite av TNG:s motsvarighet till Spock i originalserien. Hennes pappa var människa, och mamman Lwaxana är betazoid – ett folkslag med starka telepatiska krafter. Precis som Spock så befinner Deanna sig någonstans mellan två kulturer och folk, och har till viss del skärmat av sina tankeläsande krafter för att inte bli allt för förvirrad av människorna omkring henne. De som tänker en sak och säger en annan. Betazoider, däremot, är brutalt uppriktiga. Och mamma Lwaxana i synnerhet, visar det sig.

Att mamma Troi gör entré ombord på Enterprise beror på en gammal sedvänja. Inom Betazoid-kulturen är äktenskapen arrangerade, föräldrarna lovar bort sina barn tidigt och så gifter de sig när de blivit vuxna (för övrigt är alla närvarande på själva vigseln nakna, som en sorts fruktbarhetssymbol). Nu har Deanna Trois trolovade, Wyatt, bestämt sig för att det är hög tid att bröllopet blir av. Trots att han aldrig träffat henne. När han gör det blir han förvirrad och besviken. Det visar sig att han drömt om en annan kvinna på nätterna, så detaljerade drömmar att han gång på gång tecknat hennes porträtt. Han var helt övertygad om att drömmarna var telepatiska meddelanden från Deanna Troi. Men det visar sig vara någon helt annan.

tng the haven 3Drömkvinnan dyker upp först ganska sent i det här avsnittet. Hon är en i besättningen på en rymdskyttel från planet Tarella som möter Enterprise i rymden. Besättningens hemplanet är totalförstörd av kemisk krigsföring, och alla invånare är bärare av en livsfarlig smitta. Men kvinnan från Wyatt drömmar har drömt om honom också. Han ska vara den som ska rädda deras folk, hävdas det. Och eftersom Wyatt är läkare så dumpar han Deanna Troi och ställer in hela bröllopet för att istället ge sig till den där skytteln, för att försöka bota sin sjuka   drömkvinna.

Men vem bryr sig om det, egentligen. Deanna Troi verkar vara nöjd med att få stanna kvar på Enterprise och flirta med försteofficeren Riker. Och vi tittare är djupt tacksamma över att få ha blivit bekanta med den frispråkiga Lwaxana Troi. Gränlös får man väl kalla henne, bland annat berättar hon gärna hur hennes telepatiska krafter snappar upp vilka män omkring henne som tycker att hon är attraktivt, och vad de fantiserar om att göra med henne rent sexuellt..

Majel Barrett är strålande i den här rollen. Jag tycker personligen att det är så otroligt skönt att få se henne blomma ut, efter alla dessa år då hon spelade den där skittrista syster Chapel. Nu är det liksom mer full blown hysterical diva. Det gör det här till både det roligaste och bästa avsnittet i The Next Generations första säsong så här långt.

Betyg: 8/10 (men det är helt och hållet Barretts förtjänst).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 113 tv-avsnitt.

Hide and Q. Anden i flaskan, maskeraddräkter och mellanchefsattityd.

tng hide and q
  Vad är det som håller på att hända med mig. Alldeles nyss omvärderade jag ferengierna, och nu har turen kommit till ett avsnitt med Q som jag, åtminstone delvis, tyckte var ganska underhållande.

Antagligen handlar det om att ferengierna inte var fullt så korkade i The Battle som de var i The Last Outpost, och att Q i det här avsnittet inte alls är lika allsmäktig och omnipotent som första gången vi såg honom. Tvärtom, i det här avsnittet förstår vi för första gången att även Q har överordnade. Ja, han blir faktiskt riktigt nervös när hela hans uppdrag ombord Enterprise håller på att gå åt pipan, tack vare en Picard som nu vägrar ta någon skit.

st hide and q 4Orsaken till Q:s kontaktsökande är att han och han kollektiv nu bestämt sig för att mänskligheten inte alls är några lallande hedningar, utan snarare fascinerande och med en nästan oändlig potential. Därför vill Q värva försteofficer Riker till sitt gäng för att på närmre håll kunna studera människan, och framför allt då hennes inneboende driv efter att lära sig nya saker och den nästan tvångsmässiga driften att upptäcka och utforska. Jag brukar tänka på den där typen av beskrivningar som det tydligaste uttrycket för Star Trek-grundaren Roddenberrys humanromantik. Hans tro och förhoppning om att mänskligheten ska bli en ras som förverkligar sin inneboende potential och lämnar brutalitet, krigföring och våld bakom sig.
Sedan hänger jag inte riktigt med på exakt varför Q:s sätt att värva Riker på är genom att låta Enterprise-besättningen slåss mot monster utklädda i franska uniformer från Napoleon-tiden. Varpå Q sedan byter taktik, ger Riker gudalika krafter och låter honom förverkliga resten av besättningens hemliga önskningar – saker som de sedan, en efter en, tackar nej till.

tng hide and q 3Tonåringen Wesley vill inte bli tio år äldre, trots allt. Worf säger nej till att dejta (eller vad man ska kalla den hundslagsmålsliknande föreställningen som han och en klingonska bjuder på), Data vill inte bli människa och La Forge säger nej till att få normal syn. Ingen litar på Q – som i de här scenerna fungerar som ett slags kombination av anden i flaskan och Mefistofeles.

tng hide and q 2Och avsnittet blir heller aldrig lika bra som man skulle önska. När originalseriens första pilot fick nej av tv-cheferna så tyckte de att det var för lite action och för mycket högstämt tjafs i serien. Om Star Trek skulle föreställa en westernserie i rymden så behövdes det lite mer pangpang. Och nu börjar jag nästan längta efter 60-talsseriens misslyckade slagsmålskoreografier, för det måste bli mer än bara prat, prat, prat hela tiden. Inte ens med de där napoleonmonsterna lbev det någon riktig fajt. Istället blev avsnittets höjdpunkt Q:s olika outfits, en science fiction-version av RuPauls Drag Race, ungefär. Men min Q-fobi botades åtminstone tillfälligt. Ett mäktigt väsen med en ängslig mellanchefsattityd är mer underhållande än en allsmäktig rymdgud, tycker jag.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 112 tv-avsnitt.

The Battle. Det där ferengierna ger Picard huvudvärk. Och vanföreställningar.

tng the battle 3

Ja, men det här avsnittet gillade jag ju faktiskt, trots att det innehåller de där ferengierna, som jag ju dissade för några avsnitt sedan. Men faktum är att de inte är lika  jobbiga här. Dessutom innehåller ploten några av mina favoritingredienser – sinnesförvirring och vanföreställningar. Och så får vi äntligen lite bakgrundshistoria till den ganska reserverade och strame kapten Picard.

tng battle 2Picard, ja. Han spelas ju av den gamle Royal Shakespeare-skådisen Patrick Stewart. Att det var han som skulle spela kaptenen för Enterprise var knappast självklart. Gene Roddenberry hade bestämt sig för att sätta samman en besättning i The Next Generation som inte skulle påminna om den gamla originalserien. Därför skulle Jean-Luc Picard vara fransman, och givetvis spelas av en fransk skådespelare. Istället var det Star Trek-veteranen/producenten Robert Justman som hittade och i det närmaste tjatade in Stewart i ensemblen.

Och med Stewart kommer också en annan pondus än den hos Shatner. Picard är äldre, mognare, mer faderlig och lite mer av en reglementsivrare än Kirk i den gamla serien. I det här avsnittet får vi dock veta hur han uppfann en helt egen attackmanöver, när han med sitt skepp Stargazer utplånade ett oidentifierat skepp genom den nu kända Picardmanövern.

TNG battleDen gamla händelsen dras upp  på nytt när en ferengibefälhavare tar kontakt med Enterprise för att överlämna en gåva. Det visar sig vara Picards gamla övergivan skepp som de hittat, fixat till och nu vill ge bort som en fredsgåva. Då kommer alla minnena på en och samma gång för Picard. Fast det är inte frivilligt. Ferengikaptenen har nämligen införskaffat något slags mentala distanssändare som han använder på Picard för att styra hans tankar. Det börjar med huvudvärk men fortsätter med rena hallucinationer. Målet är att göra honom så pass förvirrad att han ska attackera Enterprise med Stargazer. Det är en avancerad hämnd eftersom det där oidentifierade skeppet var ett ferengiskepp, och befälhavarens son var en av de som dog ombord. ,

Planen går ganska bra, för ingen på Enterprise – bokstavligen ingen – tycker att det är jättekonstigt. märkligt och exceptionellt att de erkänt gnidna ferengierna ger tillbaka ett skepp till federationen utan att ta betalt för det. Hur som helst så blir det några suggestiva scener där en allt mer förvirrad Picard ser syner och återupplever dagen då han höll på att gå under med sitt gamla skepp.

Det här avsnittet sticker ut från de övriga i The Next Generation så här långt. Intrigen må vara lättgenomskådad, men är trots allt påhittig och oväntad i det här sammanhanget. Eller så har jag börjat bli helt avtrubbad av den ganska usla kvaliteten så här långt.

För övrigt: får vi i det här avsnittet reda på att huvudvärk och förkylningar är utplånade i den sköna nya Star Trek-värld. Se där, det finns massor av hoppfullla saker i framtiden. Däremot började jag i och med det här avsnittet känna att det blir mer och mer tvålopera över The Next Generation – eller har det varit lika många scener tidigare där huvudpersonerna står och tittar rakt ut i luften, ackompanjerad av dramatisk musik i väntan på ett kommande reklaminslag?

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 111 tv-avsnitt.