Lägesrapport: John Logan och Star Trek-referenserna.

In this photo provided by Showtime, Rory Kinear, left, as the creature, speaks with John Logan on the set of the television series, "Penny Dreadful." Season 2 makes its debut on Showtime Sunday night, May 3, 2015. (Jonathan Hession/Showtime via AP)Jag lyckades inte uppdatera den här bloggen alls i förra veckan. Ber om ursäkt för det. Men det var för mycket annat på gång. Besökte tv-festivalen i Edinburgh, lyckades dessutom klämma in två besök på stadens fringefestival. Och sedan fyllde min bror 40. I Norge. Men givetvis går det inte att resa någonstans utan att stöta på Star Trek. I någon form.

Ni som läser den här bloggen har väl antagligen förstått att mina kunskaper om Star Trek är fläckvisa. Det jag redan har sett har jag ganska bra koll på, men det som ligger framför mig i Star Trek-universumet är till stora delar outforskade kvadranter av geekiana (det är mer spännande så!). Därför blev jag lite förvirrad när jag satt i en av konferenssalarna i Edinburgh och lyssnade på en master class med John Logan, skaparen till den viktorianska fantasyserien Penny Dreadful. Varför refererade han till Star Trek hela tiden?  Logan, som skrivit manus till filmer som Gladiator, Sweeney Todd, Skyfall, Aviator och Hugo, fick till exempel frågan om hur det var att vara showrunner för en egen tv-serie. “Som att vara kapten Kirk och sätta sig i kaptensstolen”, var svaret.

Sedan skulle han förklara hur alla framgångsrika tv-serier egentligen handlar om familjer i olika former och nämnde Star Treks besättning som ett exempel på hur en sådan familjeliknande konstellation kunde se ut. Mot slutet av master classen fick han en fråga om han ser tv-serier som långa, sammanhängande historier gjorda för bingetittning, eller om han bygger upp dramaturgin avsnitt för avsnitt. Då svarade han något i stil med att för honom var tv-serier fortfarande som Star Trek: Next Generation. Något som återvänder varje vecka med ett nytt avsnitt.

Vid det här laget var jag ju tvungen att googla John Logan lite mer utförligt, och insåg att han är manusförfattaren bakom den utskällda Star Trek: Nemesis. Och trots att han varit delaktig i ett av de mest utskällda Star Trek-projekten någonsin så verkar overkligt mycket av hans tankar fortfarande kretsa kring ett rymdskepp kallat Enterprise på upptäcksfärd i rymden.

Som en liten bonus, bilden som Cia tog på mig när jag på ett sedvanligt grabbigt, bredbent och självsäkert sätt poserade i Big Brother-stolen på tv-festivalområdet.

tv-festival

Datalore. Det där Data träffar sin onda tvilling.

tng datalore Halvvägs in på första säsongen så får vi för första gången reda på lite mer om Data och hans bakgrund. Så här långt in i serien var jag till exempel fortfarande osäker på om den otroligt välkonstruerade androiden var ett unikt exemplar eller bara standardutrustning på Federationens rymdskepp. Precis som i originalserien från sextiotalet så kör handlingen liksom bara igång i The Next Generation. Förklaringar, presentationer och sammanhang får man som tittare försöka pussla ihop under tiden. Inget fel i det, men det bygger på att publiken redan från början är dedikerad till serien.

Men nu, precis som jag efterlyst i tidigare blogginlägg, kom till sist ett avsnitt med en ordentlig bakgrundshistoria kring en av rollfigurerna i seriens kärnensemble. Och det visar sig att Data är betydligt mer sällsynt än jag någonsin anat. Det finns nämligen bara en av honom. Trodde alla. Fram till nu.

tng datalore 3Datas ursprung visar sig nämligen vara ytterst oklart, även för honom själv. Han hittades på en planet som den sista kvarlevan av en jordkoloni som verkar ha gått upp i rök. Vart alla människor tog vägen har ingen förstått men när Enterprise nu gör ett återbesök på Datas ursprungsplanet, Omicron Theta, hittar man ett gömt skyddsrum. Och där finns delarna till vad som visar sig vara Datas tvillingbror, Lore.

Efter att man satt samman Datas virtuelle tvilling upptäcker man att Lore och Data är inte helt identiska. Lore har någon sorts tics i ansiktet, och en lite annorlunda utformad programvara. Han är mycket mer lik en människa än Data, påstår han nöjt, något som till exempel märks genom att han uttrycker sig lite ledigare rent språkligt än sin stela bror (det här var tydligen en stor konflikt under inspelningen, då Data i tidigare avsnitt hade använt sig av ett mindre formellt språk – dessa kontinutitetsproblem!) Men med mänsklighet kommer ju också bieffekter som inte är så trevliga.

tng datalore 2Jag brukar ju tjata om att det här med riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens är ett återkommande Star Trek-tema, men i Datalore utvecklas ämnet i en ny riktning. Här hävdas det för första gången att den största risken med artificiell intelligens är om den verkligen blir lik människans. Då finns risken för att ondska, försåtlighet och illojalitet kan födas. Det är lite intressant att det här manuset var det sista som Gene Roddenberry hade med sitt namn på – och att han på något sätt slöt cirkeln med AI-skräcken som genomsyrat serien på det här sättet. Det är trots allt människan som är farligast, oavsett om hon existerar i virtuell eller digital form.

Andra höjdpunkter: Jag är märkligt nöjd med att vi i det här avsnittet får reda på var Datas av/på-knapp sitter. Det känns så…primitivt. Vi får i varje fall vara glada att Data inte har en elsladd i armhålan som i Äkta människor. Jag ser också fram emot att få veta lite mer om dr Noonian Song som konstruerat Data och hans misslyckade försök att skapa en posotronsik hjärna längre fram i serien.

Men ganska trist att: När det energiätande molnet dyker upp under avsnittets sista fjärdedel så tror jag nästan inte mina ögon. Ska de använda sig av det greppet IGEN??? Det hjälper inte att de kallar det för kristall eller vad det var de hittade på.

Jag ångrade också genast mina ord om att jag längtade efter lite mer handfast action när jag såg den taffliga fajten i transportörrummet. Sedan fanns det en och annan obesvarad fråga kvar i mitt huvud efter avsnittet. Varför det där livsätande molnet bara gav upp efter att man gjort sig av med Lore?  Liksom att Lore precis sagt att molnet skulle kunna anfalla om man använde sig av transportören, på grund av att sköldarna stängdes av då. Sedan använde man sig av transportören utan att molnet anföll. Svårt att helt köpa – någon form av egen intelligens måste det ju ha.

Sedan är det ju som alltid en stor besvikelse när Wesley Crusher svävar i livsfara och på något vis ändå lyckas klara sig med livhanken i behåll.

Betyg: 5/10 (Mitt betyg verkar ligga lite högre än på andra sajter. Jag är beredd att köpa rätt mycket logiska luckor för att få en ordentlig backstory. Det var liksom hög tid för det.)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 115 tv-avsnitt.  

The Big Goodbye. Det med 40-talsdeckaren och insektsspråksuttalet.

tng big goodbye 2För att vara en serie som utspelades i framtiden så hamnade rollfigurerna i Star Treks originalserie från 60-talet oväntat ofta på platser som antingen var eller såg ut som ett historiskt Jorden. Som gangsterplaneten i A Piece of the Action, naziplaneten i Patterns of Force eller det moderna romarriket i Bread and Circuses  – för att bara nämna några exempel. Ofta kändes det som om ämnesvalen till viss del berodde på ekonomiska orsaker. Varför konstruera komplicerade alien-kostymer när man kunde plocka fram gammal andra världskriget-rekvisita ur något förråd i Hollywood istället?

tng big goodbyeStar Trek: The Next Generation har redan visat liknande tendenser, men valt andra dramaturgiska lösningar för att förklara dessa krockar mellan olika tidsplan. I Hide and Q är det den mystiske Q som visar sig ha en fetish för Napoleontidens uniformer, medan man i det här avsnittet genomför en hyllning till 40-talets stenhårda deckargenre på hologramdäcket på Enterprise. Det extremt avancerade rekreationsutrymmet som inte bara kan återskapa miljöer och platser, utan även fungerar som ett gigantiskt videospel där man kan interagera med figurer som framstår som helt verkliga.

tng big goodbye 3I just det här avsnittet blir det dessvärre lite väl verklighetstroget. Holodäck-simulatorn flippar ut och den virtuella verkligheten blir högst reell. Vapen som avlossas ger verkliga skador och datorn vägrar att visa vägen ut ur rummet. Picard och de andra inser att de faktiskt är fångna i den undre världen i USA anno 1941 – trots att de är mitt ute i rymden i en helt annan tid. Men trots de klaustrofobiska möjligheterna så blir det varken särskilt spännande eller läskigt. Genrehyllningen känns slarvig och ytlig, att man låter Data stå för comic-relief hjälper inte heller upp situationen. Det skulle ha behövts lite mer mörker och allvar för att den här idén skulle fungera. Och som illa vispad grädde på det utspädda moset, tror du inte att lillgamla präkto-tonåringen Wesley Crusher är den som ska fixa hela felprogrammeringen av holodäcket? Manusförfattarna är verkligen besatta av att skriva in honom i centrala roller i snart sagt vartenda avsnitt.

tng big goodbye 4Ursäkta om det blir lite tjatigt, men jag måste nog också nämna att The Big Goodbye är ytterligare ett sånt här återvinningsavsnitt. En blandning mellan A Piece of the Action och The Practical Joker.

Inte heller den parallella handlingen där Enterprise står i kontakt med en  insektsplanet leder någonvart. Visst, det roar säkert någon att Picard måste uttala en välkomsthälsning felfritt på deras komplicerade språk, men själv hade jag nog föredragit att han hade besökt den där planeten istället och faktiskt riskerat att sluta som insektskäk om han stakat sig.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 114 tv-avsnitt.   

The Haven. Det med tvångsgifte, ett nedsmittat tarellanskt skepp och en hysterisk Majel Barrett

tng haven

Majel Barrett (till vänster) är egentligen den person som utgör den röda tråden, den gemensamma nämnaren genom de olika Star Trek-inkarnationerna. Hon var med redan i den allra första refuserade piloten, där hon spelade Number One – skeppets försteofficer. NBC-bossarna var inte bekväma med en så pass radikal jämställdhet ombord och ville ha fler män som styrde och ställde på bryggan ombord på Enterprise. Då utrustade Barretts blivande äkta make, tillika seriens skapare, Gene Roddenberry henne med en blond peruk och lät henne spela skeppets sjuksyster istället.

tng the haven 4Det var också Barrett som gjorde många av datorernas röster ombord på de olika Star Trek-farkosterna, så även i den allra första filmen i den nya, rebootade, serien. Men trots allt det där så var det i rollen som Lwaxana Troi som Barrett fick mest och störst spelrum. Lwaxana är den hysteriska och extremt frispråkiga mamman till Deanna Troi – hon som arbetar som rådgivare, telepat och skeppspsykolog under kapten Picard ombord på Enterprise i The Next Generation. Deanna är en av de två som får sitta vid Picards sida i det där fåtöljhörnet på skeppets brygga.

Deanna Troi är också lite av TNG:s motsvarighet till Spock i originalserien. Hennes pappa var människa, och mamman Lwaxana är betazoid – ett folkslag med starka telepatiska krafter. Precis som Spock så befinner Deanna sig någonstans mellan två kulturer och folk, och har till viss del skärmat av sina tankeläsande krafter för att inte bli allt för förvirrad av människorna omkring henne. De som tänker en sak och säger en annan. Betazoider, däremot, är brutalt uppriktiga. Och mamma Lwaxana i synnerhet, visar det sig.

Att mamma Troi gör entré ombord på Enterprise beror på en gammal sedvänja. Inom Betazoid-kulturen är äktenskapen arrangerade, föräldrarna lovar bort sina barn tidigt och så gifter de sig när de blivit vuxna (för övrigt är alla närvarande på själva vigseln nakna, som en sorts fruktbarhetssymbol). Nu har Deanna Trois trolovade, Wyatt, bestämt sig för att det är hög tid att bröllopet blir av. Trots att han aldrig träffat henne. När han gör det blir han förvirrad och besviken. Det visar sig att han drömt om en annan kvinna på nätterna, så detaljerade drömmar att han gång på gång tecknat hennes porträtt. Han var helt övertygad om att drömmarna var telepatiska meddelanden från Deanna Troi. Men det visar sig vara någon helt annan.

tng the haven 3Drömkvinnan dyker upp först ganska sent i det här avsnittet. Hon är en i besättningen på en rymdskyttel från planet Tarella som möter Enterprise i rymden. Besättningens hemplanet är totalförstörd av kemisk krigsföring, och alla invånare är bärare av en livsfarlig smitta. Men kvinnan från Wyatt drömmar har drömt om honom också. Han ska vara den som ska rädda deras folk, hävdas det. Och eftersom Wyatt är läkare så dumpar han Deanna Troi och ställer in hela bröllopet för att istället ge sig till den där skytteln, för att försöka bota sin sjuka   drömkvinna.

Men vem bryr sig om det, egentligen. Deanna Troi verkar vara nöjd med att få stanna kvar på Enterprise och flirta med försteofficeren Riker. Och vi tittare är djupt tacksamma över att få ha blivit bekanta med den frispråkiga Lwaxana Troi. Gränlös får man väl kalla henne, bland annat berättar hon gärna hur hennes telepatiska krafter snappar upp vilka män omkring henne som tycker att hon är attraktivt, och vad de fantiserar om att göra med henne rent sexuellt..

Majel Barrett är strålande i den här rollen. Jag tycker personligen att det är så otroligt skönt att få se henne blomma ut, efter alla dessa år då hon spelade den där skittrista syster Chapel. Nu är det liksom mer full blown hysterical diva. Det gör det här till både det roligaste och bästa avsnittet i The Next Generations första säsong så här långt.

Betyg: 8/10 (men det är helt och hållet Barretts förtjänst).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 113 tv-avsnitt.

Hide and Q. Anden i flaskan, maskeraddräkter och mellanchefsattityd.

tng hide and q
  Vad är det som håller på att hända med mig. Alldeles nyss omvärderade jag ferengierna, och nu har turen kommit till ett avsnitt med Q som jag, åtminstone delvis, tyckte var ganska underhållande.

Antagligen handlar det om att ferengierna inte var fullt så korkade i The Battle som de var i The Last Outpost, och att Q i det här avsnittet inte alls är lika allsmäktig och omnipotent som första gången vi såg honom. Tvärtom, i det här avsnittet förstår vi för första gången att även Q har överordnade. Ja, han blir faktiskt riktigt nervös när hela hans uppdrag ombord Enterprise håller på att gå åt pipan, tack vare en Picard som nu vägrar ta någon skit.

st hide and q 4Orsaken till Q:s kontaktsökande är att han och han kollektiv nu bestämt sig för att mänskligheten inte alls är några lallande hedningar, utan snarare fascinerande och med en nästan oändlig potential. Därför vill Q värva försteofficer Riker till sitt gäng för att på närmre håll kunna studera människan, och framför allt då hennes inneboende driv efter att lära sig nya saker och den nästan tvångsmässiga driften att upptäcka och utforska. Jag brukar tänka på den där typen av beskrivningar som det tydligaste uttrycket för Star Trek-grundaren Roddenberrys humanromantik. Hans tro och förhoppning om att mänskligheten ska bli en ras som förverkligar sin inneboende potential och lämnar brutalitet, krigföring och våld bakom sig.
Sedan hänger jag inte riktigt med på exakt varför Q:s sätt att värva Riker på är genom att låta Enterprise-besättningen slåss mot monster utklädda i franska uniformer från Napoleon-tiden. Varpå Q sedan byter taktik, ger Riker gudalika krafter och låter honom förverkliga resten av besättningens hemliga önskningar – saker som de sedan, en efter en, tackar nej till.

tng hide and q 3Tonåringen Wesley vill inte bli tio år äldre, trots allt. Worf säger nej till att dejta (eller vad man ska kalla den hundslagsmålsliknande föreställningen som han och en klingonska bjuder på), Data vill inte bli människa och La Forge säger nej till att få normal syn. Ingen litar på Q – som i de här scenerna fungerar som ett slags kombination av anden i flaskan och Mefistofeles.

tng hide and q 2Och avsnittet blir heller aldrig lika bra som man skulle önska. När originalseriens första pilot fick nej av tv-cheferna så tyckte de att det var för lite action och för mycket högstämt tjafs i serien. Om Star Trek skulle föreställa en westernserie i rymden så behövdes det lite mer pangpang. Och nu börjar jag nästan längta efter 60-talsseriens misslyckade slagsmålskoreografier, för det måste bli mer än bara prat, prat, prat hela tiden. Inte ens med de där napoleonmonsterna lbev det någon riktig fajt. Istället blev avsnittets höjdpunkt Q:s olika outfits, en science fiction-version av RuPauls Drag Race, ungefär. Men min Q-fobi botades åtminstone tillfälligt. Ett mäktigt väsen med en ängslig mellanchefsattityd är mer underhållande än en allsmäktig rymdgud, tycker jag.

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 112 tv-avsnitt.

The Battle. Det där ferengierna ger Picard huvudvärk. Och vanföreställningar.

tng the battle 3

Ja, men det här avsnittet gillade jag ju faktiskt, trots att det innehåller de där ferengierna, som jag ju dissade för några avsnitt sedan. Men faktum är att de inte är lika  jobbiga här. Dessutom innehåller ploten några av mina favoritingredienser – sinnesförvirring och vanföreställningar. Och så får vi äntligen lite bakgrundshistoria till den ganska reserverade och strame kapten Picard.

tng battle 2Picard, ja. Han spelas ju av den gamle Royal Shakespeare-skådisen Patrick Stewart. Att det var han som skulle spela kaptenen för Enterprise var knappast självklart. Gene Roddenberry hade bestämt sig för att sätta samman en besättning i The Next Generation som inte skulle påminna om den gamla originalserien. Därför skulle Jean-Luc Picard vara fransman, och givetvis spelas av en fransk skådespelare. Istället var det Star Trek-veteranen/producenten Robert Justman som hittade och i det närmaste tjatade in Stewart i ensemblen.

Och med Stewart kommer också en annan pondus än den hos Shatner. Picard är äldre, mognare, mer faderlig och lite mer av en reglementsivrare än Kirk i den gamla serien. I det här avsnittet får vi dock veta hur han uppfann en helt egen attackmanöver, när han med sitt skepp Stargazer utplånade ett oidentifierat skepp genom den nu kända Picardmanövern.

TNG battleDen gamla händelsen dras upp  på nytt när en ferengibefälhavare tar kontakt med Enterprise för att överlämna en gåva. Det visar sig vara Picards gamla övergivan skepp som de hittat, fixat till och nu vill ge bort som en fredsgåva. Då kommer alla minnena på en och samma gång för Picard. Fast det är inte frivilligt. Ferengikaptenen har nämligen införskaffat något slags mentala distanssändare som han använder på Picard för att styra hans tankar. Det börjar med huvudvärk men fortsätter med rena hallucinationer. Målet är att göra honom så pass förvirrad att han ska attackera Enterprise med Stargazer. Det är en avancerad hämnd eftersom det där oidentifierade skeppet var ett ferengiskepp, och befälhavarens son var en av de som dog ombord. ,

Planen går ganska bra, för ingen på Enterprise – bokstavligen ingen – tycker att det är jättekonstigt. märkligt och exceptionellt att de erkänt gnidna ferengierna ger tillbaka ett skepp till federationen utan att ta betalt för det. Hur som helst så blir det några suggestiva scener där en allt mer förvirrad Picard ser syner och återupplever dagen då han höll på att gå under med sitt gamla skepp.

Det här avsnittet sticker ut från de övriga i The Next Generation så här långt. Intrigen må vara lättgenomskådad, men är trots allt påhittig och oväntad i det här sammanhanget. Eller så har jag börjat bli helt avtrubbad av den ganska usla kvaliteten så här långt.

För övrigt: får vi i det här avsnittet reda på att huvudvärk och förkylningar är utplånade i den sköna nya Star Trek-värld. Se där, det finns massor av hoppfullla saker i framtiden. Däremot började jag i och med det här avsnittet känna att det blir mer och mer tvålopera över The Next Generation – eller har det varit lika många scener tidigare där huvudpersonerna står och tittar rakt ut i luften, ackompanjerad av dramatisk musik i väntan på ett kommande reklaminslag?

Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 111 tv-avsnitt.

Justice. Det med planeten där man är lika generösa med sex som med dödsstraff.

tng justice 5    Det här avsnittet är så dåligt att det nästan är bra. Det är det första jag sett i The Next Generation som ens kommit i närheten av originalseriens kitschighet. Det här är som hämtat från det sena sextiotalet. Bara en smula snuskigare.

tng justice 2Handlingen kretsar kring den nyupptäckta planeten Rubicon III, och när försteofficeren Riker återvänder från sitt besök där så kan han inte få bort sitt belåtna småleendet från ansiktet. Så nöjd är han efter att ha fått tillbringa lite tid med ett folk som är lika generösa med sex som deras kläder är avslöjande. En annan egenhet är förresten att befolkningen på planeten är ett småspringande folk. Så fort de ska någonstans så börjar de jogga, så att alla härligheter liksom ska gunga runt där innanför de små tygbitarna.

Hela Rubicon III framstår som ett extremt ariskt jogging- och sex-paradis. Här finns heller inga av de negativa vibbar inskrivna i manuset som jag skrev om i samband med Code of Honor. Här är istället urbefolkningen barnsligt naiva och godhjärtade i sin attityd till i stort sett allt. Kläderna avslöjar mer än de döljer, man är fysiska, gillar att kramas, ge massage och att ligga. För den tillknäppta besättningen på Enterprise är det som att komma till paradiset. Istället för afrikanska stammar på 40-talet i Code of Honor har manusförfattare och regissör hängett sig åt en annan stereotyp – den om de “ädla vildarna”.

Men bakom den avslappnade, vänliga och promiskuösa atmosfären finns egentligen ett extremt hårt och brutalt rättsväsende. Alla brott mot civilisationens regler bestraffas med döden – åtminstone om brottet upptäcks av de ambulerande patruller som utgör ett slags komprimerad allt-i-ett-version av polis, åklagarväsende och domare. Unge Wesley Crusher är ovetande om den hårda straffskalan när han under ett bollspel rasar rakt in i några växthus. Han erkänner det han gjort för en patrull som kommer springande förbi, och blir på stående fot dömd till döden.

tng justiceNågon tyckte antagligen att det här var lite tunt för att utgöra handlingen till ett helt avsnitt, och passade därför på att återigen inkorporera en bihandling från ett gammalt avsnitt. Den här gången är det Bem från den animerade serien som plagieras. Precis som där så beskyddas även folket på Rubicon III av en högre makt. Den här gången är det ett mystiskt rymdskepp som visar sig för Enterprise, men replikerna där “beskyddaren” kallar invånarna för sina barn är ungefär samma som i det tecknade avsnittet. Skeppets befälhavare vänder sig också mot att Enterprise landsatt kolonister på en närbelägen planet. Det hela slutar med att Enterprise får dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Det blir inget av med varken sexturism eller etablerandet av kolonier den här gången. Den här delen av universum är redan paxad av någon annan. Däremot tar Picard sig friheten att sno hem lille Wesley med transportören innan han blir avrättad.

Jag fick frågan här på bloggen om varför jag ogillade det här med barn ombord på Enterprise. Jag kan förstå att de som tänkte ut konceptet kring The Next Generation tyckte att det var mer realistiskt att ett så stort skepp som det nya Enterprise innehöll hela familjer. Att tjänstgöringen inom federationens stjärnflotta inte skulle vara detsamma som att gå i kloster, utan att skeppet istället var som en enda mobil liten småstad. Det kan jag köpa. Men om uppgiften för just Enterprise är att söka upp nya civilisationer, med allt vad det innebär, så är jag inte lika säker på att jag hade placerat ett dagis ombord.

För oss som tv-tittare finns det också en stor risk att det här leder till hemskt trista storylines. Som i Justice när unge herr Crusher blir fängslad och riskerar dödsstraff och vi får se mamma skeppsläkaren gå runt och oroa sig. Kalla mig hjärtlös, men en av de saker jag tyckte var så skönt med Star Trek var att det inte handlade så mycket om kärnfamiljer, oroliga föräldrar och blodsband i intrigerna (det är dock okej när de här sakerna gäller vuxna barn, det är bara storylines kring att någon osnuten spoling hamnar i trubbel som jag tycker är outsägligt trista).

tng justice 3Som jag nämnde i början så är det här ett urbota fånigt avsnitt. Sexplaneten är fjantig, dödsstraffkonflikten tramsig och mamma Beverly Crusher spelar sämre än någonsin. Men just fånigheten kommer att göra det här till ett av de avsnitt som jag kommer att minnas bäst från hela första säsongen. Kanske till och med se om. Om så bara för att skratta åt de “sexiga” kostymerna som de stackars invånarna på Rubicon III är tvungna att springa omkring i. Eller för att in i det sista hoppas att Wesley Crusher ska dömas till döden. Eller åtminstone några års fängelse. Allt för att slippa honom i några avsnitt. Eller för alltid.

Betyg: 4/10 (men det generösa betyget handlar bara om min fascination för kitsch).

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 110 tv-avsnitt.

Lonely among us. Det med fredsdelegaterna som vill äta upp varandra och den parningsbenägna energibollen.

tng lonely 5
st lonelyInterplanetära fredsförhandlingar verkar ha en tendens att flippa ut i Star Trek. I The Journey to Babel ledde det till lönnmord. Och kom ihåg allt drama kring det arrangerade bröllopet i Elaan of Troyius. Att den diplomatiska polishen är ganska tunn där ute i världsrymden bevisas ytterligare en gång i Lonely among us där delegatar mellan två krigande folk, anticanerna och selayerna ska transporteras till federationens mötesplanet Parliament. Bägge sidor smugglar med sig vapen ombord och gillrar fällor för varandra. Det diplomatiska förhandlingarna når ett väldigt bokstavligt dödläge när anticanerna fångar och dödar en av selayerna, och ger en av kockarna på Enterprise i uppdrag att tillreda hen som middag.

tng lonely 2Det verkar liksom bara finnas två sorters civilisationer som Enterprise stöter på i The Next Generation, antingen extremt överlägsna mänskligheten, eller så är de att likna vid kusinerna från landet – inte bara primitiva utan dessutom djupt chockerade och indignerade över människornas vanor. Som till exempel att kvinnor har kläder på sig eller att man äter syntetiskt framställd mat.

tng lonely 3Nu är det här med de blodtörstiga diplomaterna egentligen bara en sidohandling i det här avsnittet. Tyvärr, tycker jag. För den är åtminstone underhållande. Den något invecklade huvudploten handlar istället om ett energifält (ytterligare ett, höll jag på att skriva, för det har varit ett och annat så här långt i hela Star Trek-franchisen), som på något sätt tar sig in i Enterprise – både maskinerna och människorna. Men det är först när energin kommer in i kapten Picards hjärna som kärlek uppstår. Energifältet lyckas kidnappa Picard och ta med sig hans själ ut i rymden genom transportören på Enterprise.

.Men i nästa intrigvändning ångrar sig Picard – som nu också är förvandlad till ett energifält – han vill tillbaka in på skeppet. Så nu är det hans tur att ta sig in i Enterprises datorer. På något sätt lyckas han sen överföra sin själ in den molekyl-säkerhetskopia av hans kropp som finns lagrad i transportören (denna deux ex machina-lösning på alla möjliga osannolika problem i serien, från den animerade serien och framåt). Någonstans häremellan klär dessutom Data ut sig till Sherlock Holmes.
Som jag skrivit i några av kommentarerna till ett av inläggen här så tycker jag att det är så märkligt att man inte skapar lite starkare bakgrundshistorier kring ensemblen så här i början av TNG. Istället är det fortfarande ett manskap av ganska anonyma figurer som färdas tillsammans ut i världsrymden på ett väldigt oklart uppdrag. Till och med det ansiktslösa energifältet gjorde ett större intryck på mig i det här avsnittet än den egentliga ensemblen. Och det är ju inte ett så bra omdöme.

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 109 tv-avsnitt.

Where No One Has Gone Before. Det med warpservicemannen och ett besök av en resande.

tng where no one 3tng where no oneInget väcker mitt intresse som en riktigt osympatisk rollfigur i Star Trek. Alla är ju så mysiga och sansade hela tiden (undantaget McCoys eviga rants i originalserien förstås). Därför hajar jag till av intresse när den arrogante och otrevlige Mr Kosinski bordar Enterprise. Han är på skeppet för att finjustera warp-motorerna och verkar tycka att ombord på skeppet är obildat slödder. Hans tekniska kunnande befinner sig på en nästan filosofisk nivå jämfört med vad teknikerna på Enterprise behärskar, om han får säga det själv. Men vad varken han eller någon annan vet är att hans assistent (som har ett så utomjordiskt namn att det inte går att uttala) kommer att ta med Enterprise på en åktur till universums slut. Eller om det var tidens slut. Det hela var lite för mycket abstrakt fysik för att jag skulle kunna hänga med på alla vändningar.

tng where no one 2Assistenten är nämligen en “Traveler” – en resande. En utsänd representant för civilisationer som nått mycket längre än mänskligheten. Ja, det är till och med så förödmjukande att den resande mannen förklarar att det bara är alldeles nyss som människorna blivit så pass intressanta som art att de var värda att hålla koll på. Men de resande är inte bara überutvecklade skrythalsar. Man skulle också kunna kalla dem för intergalaktiska pandimensionella talangscouter, på jakt efter underbarn och blivande genier. Och gissa vem på Enterprise som lever upp till de kriterierna? Just det. Den odräglige tonåringen Wesley Crusher.

Jag har förstått att en hel del geeks gillar det här avsnittet. Att de fastnar för skildringen av ett universum fyllt av nästan magiska energier, och med uppenbarelser och fenomen som får samtidens vetenskapliga teorier att framstå som otillräckliga och primitiva. Själv tycker jag bara att anrättningen blev…trist. Det hade varit så lätt för mig att ytterligare en gång skylla min leda på Enterprise egna boy wonder – Wesley Crusher. Men, ärligt talat, just den delen av storylinen är helt okej. Problemet är större än så.  

tng where no one 4För om vi ska vara helt ärliga, vad händer egentligen i det här avsnittet? Jo, Enterprise tar flera osannolikt långa skutt genom världsrymden i hastigheter som inte ens går att föreställa sig. Sedan åker dom tillbaka igen. och sen är det slut. Inte direkt fängslande, tycker jag. Att någon sedan känt sig tvungen att inkorporera handlingen i originalseriens avsnitt Shore leave på ett hörn (fenomenet att allt en person tänker på blir verklighet), känns bara som en blinkning för mycket till de inbitna Star Trek-fansen. En blinkning som inte ens är särskilt begåvad tycker jag. I det här avsnittet blir tankarna verkliga på grund av att Enterprise befinner sig i någon form av utkant av den fysiska världen, i sextiotalsavsnittet blir tankarna verklighet tack vare en avancerad lekdator. Någonstans vill jag ju ändå att upplevelserna vid universums slut ska överträffa ett äventyrsland för rymdskeppsbesättningar!

Shit, vad surt det här inlägget låter. Precis som förra. Och förra igen. Exakt så som en hel del av er förutsåg när ni varnade mig för att den här första säsongen inte är särskilt bra. Och försäkrade att det blir bättre sen. Så därför måste jag väl också säga att det fortfarande är lustfyllt att kolla på The Next Generation. Avsnitt efter avsnitt slinker liksom ner utan större motstånd. Kanske beror den lättsmälta känslan på att avsnitten är kortare än originalseriens, kanske handlar det om att berättartekniken är lite modernare. I vilket fall är det först när jag ska försöka skriva om vad avsnitten egentligen handlar om som hjärnan börjar brinna av irritation.

Och kanske klarnar allt när jag får se the travelers återkomst, så småningom. Och det var åtminstone ganska trevligt att få träffa Jean-Luc Picards mamma en liten stund.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 108 tv-avsnitt.