Infertilitet är ett återkommande tema inom science fiction. Och då menar jag alltså inte ett enskilt par som har problem med att skaffa barn, utan infertilitet i ett globalt perspektiv, när en hel planet drabbas. Ibland är det själva fortplantningsfunktionerna som slutat fungera, ibland mister en planet alla kvinnor, i andra historier är det männen som försvinner. Som till exempel i den polska filmklassikern Seksmisja, en satir där världen styrs av kvinnor efter att alla män dött ut på grund av någon sorts strålning. Kvinnorna fortplantar sig själva, men enbart flickor föds. Ett annat exempel är P D James roman Children of Men (som också blivit film), i den föds inga nya barn på Jorden. En annan variant är den tecknade serien Y – the last man där alla manliga däggdjur dör, förutom seriens huvudperson och hans tama apa
Givetvis var också Star Trek tidigt inne på den här problematiken. I Wink of an Eye är det manlig sterilitet som är grejen. Enterprise kapas nämligen av humanoider från planeten Scalos, där alla män blivit sterila. För att inte släktet ska dö ut lockar Scalosierna förbipasserande rymdskepp till planeten med ett nödmeddelande. Sedan hjärntvättar de männen ombord till att bli fogliga sexslavar och spermadonatorer. Att manligheten är i kris på Scalos accentueras av Star Treks kostymörer som valt att klä männen därifrån i någon sorts glittriga toppar med tantiga sömmar och en skärning runt halsen som jag skulle beskriva som rar. Inget ont med lite genderbending, men man får intrycket av att det klassiska herrmodet dog ut på Scalos ungefär samtidigt som spermierna hos snubbarna.
Men hur kan folket från Scalos ta över ett helt rymdskepp då? Jo, genom sin fantastiska snabbhet. De lever liksom snabbt. Jättesnabbt. Så snabbt att det enda Kirk och de andra märker av dem är genom ljudvågorna. Det låter ungefär som en irriterande mygga när Scalosierna lever sitt hypersnabba liv i ens närhet. Så fort rör de sig att de nästan hinner att ta över ett helt skepp på samma tid som det tar för Spock och de andra att typ…blinka (därav avsnittstiteln).
Spermajakten fokuseras ganska snart på kapten Kirk. Scalos befälhavarkvinna lyckas få ner något slags serum i Kirks glas, och då blir även han supersnabb. Sedan hamnar han, inte helt motvilligt, i säng med med Scalosbossen. Men lyckas också lämna ett meddelande till Spock och McCoy som tar fram ett motgift och lyckas avvärja attacken.
Men, och det här är det konstiga, Kirk och de andra skickar tillbaka Scalosierna utan någon som helst hjälp med deras fertilitetsproblem. Ingen spermabank med Kirks små grabbar, och inget serum som saktar upp dem, så att de kan ragga på rymdskeppsbesättningar på vanlig väg. Istället dömer Kirk planetens befolkning till att dö ut. Visst var det tjaskigt att försöka kapa Enterprise, men ändå!
Sammanfattning: Gillade idén med de hypersnabba varelserna från Scalos, det var en originell idé jämfört med många andra återanvända Star Trek-scenarion. Upplösningen var däremot mer klassisk, med expressframställning av motgift – det såg vi så sent som i förra avsnittet. Annars fortsätter utvecklingen där kvinnors kostymer i Star Trek stadigt består av mindre och mindre tyg. Ett sätt att höja de vikande tittarsiffrorna? När jag surfade lite på nätet fick jag intrycket av att många ogillar det här avsnittet. Jag är lite barnsligt förtjust i de parallella världarna i samma dimension. Detsamma gäller för sci fi-matriarkat. Betyg: 8/10
Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 11/24
“När jag surfade lite på nätet fick jag intrycket av att många ogillar det här avsnittet.”
Jaså? Nu blir jag lite nyfiken. Minns du folk klagade på?
Jag tycker väl att det här är ett rätt bra och sevärt avsnitt inom TOS. Ingen riktig favorit, men ändå. Det är vad jag minns. Precis som du tycker jag också att själva konceptet bakom det hela är oerhört fascinerande.
Långt senare inom Star Trek kommer det ett annat avsnitt som liknar detta väldigt mycket, och även om jag väl ger det ett rejält minus för det så är även det avsnittet väldigt bra i mitt tycke.
Jag erkänner dock att jag är en sån person som kan fastna väldigt mycket för de bakomliggande SciFi-koncepten och idéerna i ett avsnitt, speciellt när det genomförs väl. Så, att bygga ett avsnitt på ett lyckat koncept som det här räcker ganska långt för mig, då ska det till en del för att sänka det igen. 🙂
I det här fallet var det de sura kommentarerna på Wikipediasidan för avsnittet, de som hämtats från olika recensioner etc. Jag måste säga att jag tycker att säsong 3 så här långt är mest flippad, och på det sättet väldigt underhållande. Framför allt när man som jag ser allt i ett skräck. The Empath som jag ska skriva om idag, till exempel. Vilket märkligt avsnitt.