Äntligen! Ytterligare ett avsnitt med onda barn! Fast det här utåt sett välartade gänget får de läskiga kidsen från Miri att framstå som gulliga. Det är ju något alldeles särskilt obehagligt med barn som springer runt och leker medan deras föräldrar ligger döda på marken omkring dem. Framför allt om deras föräldrar begått kollektivt självmord och barnen blivit hantlangare åt en mystisk kraft som hjälper dem att manipulera alla vuxna. Man kan väl säga att det här avsnittet är lite som en mashup mellan Miri, Charlie X och The Naked Time.
Barnens specialtrick är att få de vuxna att konfronteras med sin värsta mardröm. För Uhura är det att se sig själv gammal och döende (tror det är tredje eller fjärde gången som åldrande framställs som en typiskt kvinnlig skräck) och för Kapten Kirk att han tappat förmågan att fatta beslut och inte längre för befäl på Enterprise (just ångest visar sig vara William Shatners akilleshäl när det gäller skådespeleri. Visst är det mysigt när han nästan kryper in i Spocks famn under en ångestattack, men själv tycker jag att det finns ganska många nyansskilnader mellan när man ska gestalta homoerotik och känslomässig kris ). Men som idé fungerar konceptet riktigt bra.
Det är när den mystiska kraften som barnen fallit för ska visualiseras som avsnittet tappar fart. Det är helt enkelt högst obegripligt varför barnen skulle vilja döda sina föräldrar och i stort sett alla andra vuxna på grund av en man i mantel, till hälften genomskinlig, som står och gaggar på ett synnerligen trist sätt om världsherravälde. Även om han nu är en sorts ängel, heter Gorgan och förr i tiden var en del av ett folk av bråkstakar som satt skräck i flera planeters befolkning. Av alla diaboliska krafter i universum måste det här ändå vara den absolut minst imponerande. Ja, till och med den gigantiska amöban i The Immunity Syndrome skulle vara roligare att träffa över en öl än den här tråkgubben.
Sammanfattning: Onda barn. Alltid bra. Och de här är creepy en bra bit in i avsnittet (se bara på bilden här intill – den får mitt blod att frysa till is). Det är också ovanligt hardcoare för Star Trek när Spock och Kirk i ett samtal faktiskt öppnar upp för att de onda barnen kanske måste dö, som den enda lösningen på hotet som de utgör. Men avsnittets upplösning är betydligt tamare än så. Predikande, icke-trovärdigt, fånigt. Någonstans i undertexten finns det dessutom något sorts uppfostrande budskap om att barn och ungdomar kan förledas bort från den rätta vägen av onda krafter. Gäsp. Betyg: 6/10
Annat intressant: För första gången ser jag Federationens logga. Den kändes kanske inte helt värdig. Däremot gillade jag inredningen i det lite större lunchrummet, som jag inte tror jag sett tidigare.
Som du själv nog har förstått från din research så brukar inte den sista säsongen av TOS hyllas så mycket, speciellt inte i jämförelse med de tidigare säsongerna. Därmed att jag inte haft så mycket jag velat kommentera de senaste avsnitten.
Däremot är det med nyfikenhet jag ser att du verkar tycka att avsnitt som kretsar runt en grupp onda barn är intressanta.
Jag skulle faktiskt inte kunna hålla med mindre, när avsnitten kretsar kring barn så tenderar det avsnittet att falla platt i mina ögon. Ännu mer om de målas upp som ett faktiskt hot…
Det huvudsakliga problemet kan variera ganska mycket för mig, men det faller ofta på att barnskådisen inte lyckas tillräckligt bra eller att författarna inte har lyckats skriva realistiska och trovärdiga barn. Bara där är två av de stora anledningarna till att jag tycker att det är svårt att få till det med barnavsnitt, även om manuset och konceptet kan hålla ganska bra på pappret.
Jag minns varken att det här avsnittet skulle vara speciellt bra eller speciellt dåligt på den punkten, utan jag generaliserar bara. Däremot är det alltså ingen personlig favorit direkt.
UFPs logga kommer som mycket annat att ändras så småningom.
Jag tycker nog ändå att Star Trek-barnen är ovanligt läskiga. Det är något med det äppelkindade, den overkliga scenografin och de bjärta färgerna som får mig att tycka att de är otroligt obehagliga. Fast Miri är nog ändå min favorit, när jag tänker efter lite till. Samtidigt som det finns starka tendenser till slarv och låga ambitioner så här långt i tredje säsongen, så tycker jag likväl att det är något som händer bara av volymen avsnitt serien kommer upp i . Visst finns det många upprepningar och illa utfördea upplösningar. Men min känsla för vad som ÄR Star Trek blir på något märkligtt sätt djupare, trots det. Star Trek-paradoxen!