Det här är ytterligare ett Star Trek-avsnitt där besättningen på Enterprise hamnar på en planet som ser ut som Jorden, där folk bor i civilisationer som är exakta kopior av Jordens, och där invånarna till och med pratar engelska. Men The Paradise Syndrome innehåller trots allt nytt stoff som gör att avsnittet sticker ut från mängden. För första gången försöker faktiskt seriens manusförfattare förklara hur alla dessa parallella civilisationer egentligen kom till. Ett klargörande som motiverar hur den amerikanska flaggan kunde dyka upp på en planet i The Omega Glory, eller att antikens Rom fortsatt existera i Bread and Circuses. Jag tolkar helt enkelt The Paradise Syndrome som ett seriöst försök till damage control i Star Trek-universumet. Dessvärre har man också slängt in en plotline där Kirk är en gud, något som är djupt obehagligt på flera olika sätt.
I det här avsnittet tas vi med till en planet som bebos av ett folk som på pricken ser ut och lever som native americans gjorde förr i tiden. Det enda som inte riktigt passar in i den historiska miljön är en stor obelisk med märkliga tecken på. När Kirk undersöker den råkar han av misstag öppna en lucka till ett maskinrum under obelisken (luckan är ljudstyrd och tydligen var lösenordet någon som säger “Kirk to Enterprise” – vad är oddsen????). I maskinrummet får Kirk en sorts mental elchock och tappar minnet. När han vacklar ut från obelisken välkomnas han av planetens befolkning som en gud. Den som enligt myten ska rädda folket undan en kommande naturkatastrof. Men Star Trek-besättningen syns inte till. Under tiden Kirk varit inne i obeliskens maskinrum så har Spock och McCoy varit tvungna att dra ut i rymden igen, för att försöka styra om en asteroid som hotar att totalförstöra hela planeten.
Kirk axlar rollen som gud lite för lätt och någonstans där mår jag lite illa. Att den ende vite personen på planeten blir gud över ursprungsbefolkningen är förstås unket. Dessutom får Kirk gifta sig med stammens hetaste tjej på grund av sin nya, ledande position, något han också accepterar på ett självklart sätt. Allt för att han lyckades ge en halvdrunknad pojke konstgjord andning – något som stamäldsten såg som ett under. Överhuvudtaget öser man på med värsta klichéfesten kring urbefolkningar. Från början var ju pitchen för Star Trek att den skullle vara som en western i rymden. Nu känns vi närmre det konceptet än någonsin tidigare.
Å andra sidan bjuder det här avsnittet på unika scener rent hångelmässigt. Kirk är nämligen enormt lycklig i sitt nya liv och springer runt med bar överkropp och nojsar och gullar med den nya frugan. Och det är faktiskt första, och eventuellt enda gången, som Kirk hånglar med en och samma tjej i mer än ett halvt avsnitt. Det här är helt enkelt Kirks stora kärleksavsnitt. Lite som en motsvarighet till Spocks This side of Paradise (ja, till och med avsnittsnamnen är nästan identiska).
Föga hjälper dock all denna personliga lycka Kirk när han inte lyckas ta sig in i obelisken på nytt. Den här gången för att sätta igång det asteroidskydd som finns i den Han tappar statusen som gud på ett ögonblick, stammen vänder sig emot honom och försöker stena både Kirk och hans nya och gravida fru till döds. Kirk räddas av McCoy och McCoy som återvänder till planeten utan att ha lyckats få asteroiden att ändra riktning. Genom att detaljstudera tecknen på obelisken har Spock däremot lyckats lista ut att den byggts av några som kallade sig själva för Bevararna. De plockade upp utrotningshotade folk från bland annat Jorden och “sådde” dem på platser där de hade större chans att överleva. Exakt hur Spock lyckades lista ut detta genom att granska tecken som han själv kännetecknade som noter förtäljer aldrig avsnittet. Men Bevararna är helt enkelt den logiska förklaring som ges till många av de Star Trek-avsnitt som utspelats i återanvända Hollywood-kulisser och med gamla outfits från kostymförrådet.
Sammanfattning: “Star Trek återupptäcker historien” är här på nytt! Från början avskydde jag det här avsnittet innerligt, men när jag såg slutscenen kände jag mig plötsligt….rörd. Det var trots allt lite underbart att få se Kirk lycklig med sin minneslucka. Ett extra plus också för att man faktiskt försökte rädda upp en situation där Star Treks interna logik verkligen falerade. Men det här är bara ljusa punkter i ett stort mörker. Handlingen är pinsamt förutsägbar och dessutom rätt så rasistisk.
Men det är också ett avsnitt som slutar i moll, man försöker inte trycka in den där “roliga knorren”-grejen på slutet. Utan stannar i känslan av sorg. På ett mer symboliskt plan handlar det om Guds närvaro. Att det finns en plan för vår existens. Till och med några Beskyddare som tar hand som oss när vi håller på att dö ut. Betyg: 5/10
