Ni vet den där känslan man kan ha sista dagarna innan semester? När hjärnan känns som gröt och man liksom bara försöker uthärda och räknar timmarna fram till ledigheten? Inte? Ja, jag och besättningen på Enterprise har i varje fall varit med om det här. The Immunity Syndrome inleds till exempel med en scen där Kirk längtansfyllt pratar om allt mys han ska hinna med efter att de kommit fram till en rymdstation. Men gissa om det dyker upp något oförutsett precis när han sagt det.
Ett mått på Kirks enorma semestersug är att han i det här avsnittet till och med försöker prata sig ur uppdraget när stjärnflottans order kommer. Detta trots att man fått nödsignaler från rymdskeppet Intrepid. Och Spock just fått ett svimingsanfall på bryggan efter att han sagt sig känna hur Intrepid och hela dess besättning dött. Eftersom hela skeppets besättning består av vulcaner kan han mentalt känna deras smärta genom rymden. Men Kirk tycker att personalen i allmänhet, och han själv i synnerhet är värda att få ligga på en strand och dricka drinkar. Men inte ens Kirk kan säga nej till en order.
Enterprise kommer däremot aldrig fram till platsen där Intrepid försvunnit. På vägen möter skeppet i stället en gigantisk blob i rymden. En blob som både suger Enterprise till sig och tömmer farkosten på energi (av någon anledning som jag aldrig riktigt förstod så måste man därför åka framåt för att backa – varför är oklart). Ja, den suger även i sig hela besättningens kraft. Och ger ifrån sig jobbiga tinnitusljud som får folk att svimma (det är från det här avsnittet som klippen till den här Miley Cyrus-parodin har hämtats). Snart kommer Spock och de andra fram till att blobben är någon slags gigantisk encellig organism. Som dessvärre verkar redo att dela sig och bli massor av rymdskeppsätande blobbar.
Det hela påminner, rent visuellt, om Fantastic Voyage från 1966 (den vars remake hette Innerspace). Den gick ju ut på att man gjorde ett slags rymdfärd inuti människokroppen. I Star Trek gör man tvärtom – ger sig ut i rymden för att hitta gigantiska celler. Att det trots allt blir någon action att tala om hänger helt och hållet på dramatiken när Spock ensam ger sig in i en skyttel för att undersöka mega-cellen. Trots det är jag ändå mest fascinerad av det som inte visas i det här avsnittet. Den fakta om federationen som kommer oss till del enbart genom en bisats: att det finns skepp där bara folk från Vulcan jobbar. Jag hoppas förstås att det är temat för nästa Star Trek-serie. Universums tristaste dramaproduktion där übersmarta, känslokalla personer går runt och är logiska och rationella tillsammans. Som någon sorts antites till allt vad tv-serier och action går ut på.
Sammanfattning: Det jag gillar mest med det här avsnittet är att alla är så trötta hela tiden. Framför allt Kirk. Han ser verkligen jättetrött ut. Och som om det inte räckte att de alla var på väg in i väggen så måste de också acceptera att döden väntar bara någon timme bort. Cellen i sig är däremot synnerligen okarismatisk. Betyg: 7/10
Jag minns att jag hade väldigt svårt för det här avsnittet när det visades på den senaste Star Treffen här i Göteborg. Tror nog att det beror på att jag är naturare… Vetenskapen höll inte helt enkelt inte för mig.
Berätta, vad är fel. Förutom att blobben inte verkar uppfylla kraven på att vara ett virus…
Ja, först och främst är det ju det att ett virus inte lever, utan mest är lite arvsmassa i ett proteinhölje. Sedan så finns det en anledning till att man inte hittar några större encelliga varelser på vår planet. En konstruktion med många små celler är väldigt mycket mera praktisk och effektiv. Detta gör det rätt svårt för mig att acceptera någon slags jätteamöba, även i rymden.
Sedan var det säkert lite annat jag störde mig på, men det var ett par månader sedan jag såg avsnittet så jag kommer inte riktigt ihåg allt.