The Tholian Web. Det där Kirk fastnar i en glipa mellan dimensionerna. Och alla har fabulösa rymddräkter.

st tholian 4Det tog alltså drygt 60 avsnitt innan manskapet på Enterprise för första gången behövde en riktig rymddräkt. Vilket ju säger något om hur bekväma och lättjefulla Kirk och hans mannar är, som nästan enbart besöker världar med schysst atmosfär och ljummet klimat (även om man ju någon gång i säsong två kom på att man kunde påstå att det fanns inbyggda värmeslingor i polyesterdräkterna som manskapet har på sig och på det sättet kunde förlägga handlingen till en kall planet utan att behöva sy upp nya kostymer). Men priset för de fabulöst plastiga rymddräkterna i det här avsnittet visade sig vara högt. De var inte klara i tid, olika delar trillade av hela tiden, och eftersom seriens skapare Gene Roddenberry inte tyckte att blixtlås eller knappar hörde hemma i framtiden så fick skådespelarna sys in i sina outfits. Till sist fick avsnittsregissören Ralph Senensky sparken på grund av eftersläpningarna i schemat, som delvis berodde på de famösa dräkterna.

Senensky var troligtvis ett sorts bondeoffer, att han fick sparken mitt i  inspelningen av ett avsnitt var en markering från producentens sida gentemot Paramount. På det sättet bevisade man att man tog kraven från Paramounts sida om att inte dra över när det gällde inspelningsdagar eller budget på allvar.

st tholian 6Men, de där rymddräkterna. Så fantastiskt märkliga, fulsnygga och konstiga. Överdelen ser ut nästan som mikrofonskydd, eller toppen på en deo-stick. De utomliggande plaströren i klara färger verkar väldigt oskyddade och sårbara för ett uppdrag ute i rymden.Ja, på ett sätt känns det nästan som ett slags dragshow-version av rymddräkter. Allt är liksom lite extra glittrigt och färgerna är lite extra bjärta. Trots enormt hård konkurrens känns de ändå som en absolut höjdpunkt i Star Treks kostymproduktion.

Men avsnittet bjuder på mer dramatik än nyskapande rymd-outfits. Det utspelas i en del av universum där den väv som utgör själva rymden är glesare än på andra ställen. Gränsen mellan andra fysiska dimensioner är tunn och föremål och människor kan flyta fram och tillbaka mellan olika rumsliga verkligheter. Dock på ett så regelbundet sätt att Spock ganska snabbt kan räkna ut en tidtabell för dessa överlappande tidpunkter.

st tholian 8Jag tycker att The Tholian Web talar emot den gängse uppfattningen om tredje säsongens uselhet. För även om många av manusen i den här säsongen är slarviga skrivna när det gäller detaljer och logik och utförandet ofta blivit lidande av den hårda tidspressen, så är själva berättarstrukturen mer komplicerad i flera av säsong 3-avsnitten än vad Star Trek tidigare brukat nåt upp till.

Det händer liksom massor av grejor i det här avsnittet: Rymdskeppet USS Deviant har fastnat mellan två dimensioner, och hela besättning har drabbats av något slags galenskap och dödat varandra. Under en räddningsinsats på skeppet försvinner även Kirk in i en dimensionsficka. Enterprise varnas, attackeras och blir senare insydd i en energiväv av två skepp från Tholia II. McCoy och Spock hamnar som vanligt i bråk när Spock för befäl i Kirks frånvaro, men det är med en sorgligare underton eftersom de bägge samtidigt sörjer Kirk som de tror är borta för alltid. Inte förrän de sett Kirks förinspelade testamente blir de vänner igen. Medan de två vännerna sörjer ser Uhura Kirk i en spegel, och sys in på sjukan eftersom McCoy tror att hon är galen. Samtidigt blir en efter en av besättningen galna eftersom hjärnvävnadsstrukturen i det centrala nervsystemet förvrids av dimensionernas tunnhet. Och så lite till på det.

st tholian 7Mycket händer, men begränsad av sitt 50-minutersformat går upplösningen som vanligt lite för smidigt och snabbt. Ändå tycker jag att man kan se tendenserna här till vad som hade kunnat hända med orginal-Star Trek om man tillåtit sig en sammanhängande och mer komplicerad handling och ett fördjupat berättande. Å andra sidan menar ju många att det är de avslutade episoderna som byggt fenomenet. De upprepade repriserna blev antagligen så populära just för att man kunde hoppa in och se ett avsnitt var som helst, utan att behöva bry sig om var i handlingen man befinner sig.

st tholian 5Sammanfattning: Det är något som känns allvarligare och mörkare även i det här avsnittet. Som när Kirk står ensam kvar på Defiant, omgiven av lik, och väntar förgäves på att transportören ska ta honom tillbaka till Enterprise. Det är bland det sorgligaste jag sett i Star Trek-väg. Lägg till det lite skön design av rymddräkter och jag är förtjust. Däremot vet jag inte om jag orkar med McCoys uppförande varenda gång som Spock är t f kapten för Enterprise. Visst har flera avsnitt framför allt den här säsongen handlat om den mer kärleksfulla sidan av deras love/hate-relation, men han uppför sig verkligen som en idiot varje gång Spock ger order. Hade jag varit Spock hade jag krävt att McCoy blev omplacerad. Betyg: 7/10

For the world Is Hollow and I Have Touched The Sky. Det där McCoy äntligen får hångla.

st hollow 2Så var det äntligen dags för McCoy att få uppleva lite riktig romantik i Star Trek. Visst, en flirt här och där har väl förekommit, men i det här avsnittet överväger han på allvar att desertera för kärlekens skull. Eventuellt spelar också det faktum in att han lider av den obotliga sjukdomen Xenopolycythemia, och bara har ett år kvar att leva.

st hollow 5Kvinnan i sitt liv träffar han ombord på Yonada. Ett rymdskepp som till det yttre ser ut som en meteorit, och som farit omkring i världsrymden i 10 000 år. Så pass länge att folket som lever ombord har glömt att de är ombord ett rymdskepp. De tror att de är på en planet, om än på väg mot ett nytt hem någonstans ute i världsrymden. Och kvinnan som McCoy blir kär i är planetens översteprästinna, Natira.

Hennes uppgift är att hålla i kontakterna med stordatorn som styr skeppet, och som Yonadas besättning ser som en gudaliknande figur. De kallar den för oraklet och har inopererade lydnadsmekanismer i tinningarna. För oraklet är strängt, den som tycker olika och pratar bredvid mun straffas med döden.

Det här är alltså ytterligare ett avsnitt där en artificiell intelligens fåttst hollow storhetsvansinne. Och som så ofta i Star Trek är det också fråga om en avancerad teknologi som humanoiderna som styrs av den tappat den teknologiska kunskapen att styra – nu senast till exempel i Spock’s Brain.

st hollow 6Att en av huvudpersonerna i serien diagnostiseras med en obotlig och dödlig sjukdom är ytterligare ett exempel på det mörker som smugit sig in i Star Treks tredje säsong. Visst har vi varit med om att flera av huvudpersonerna varit skendöda tidigare, men det här med att ha en dödlig sjukdom känns som något annat. Precis som scenen där McCoy begär att Kirk ska låta honom stanna på Yonada.

Det känns som om tredje säsongens producent varit mycket mer deppressiv än de tidigare. Eller så är det bara ett tredje år av nedläggningshot som börjar påverka manusredaktörerna och läcka in i själva serien.

TIll sist visar det sig förstås att det där oraklet har en minnesbank med massor av medicinsk kunskap, bland annat ett botemedel mot Xenopolycythemia. McCoy blir återigen plikttrogen. Natira vill inte överge sitt folk. Och Spock kör någon sorts omstart på oraklet som förhoppningsvis slutar att tyrannisera sitt eget folk. Och Kirk lovar att möta upp med Yonada inom ett år, så att McCoy har lite ligga att se fram emot.

st hollow 3Sammanfattning: Ibland tycker jag nästan att Star Treks främsta tillgång är titlarna på de olika avsnitten. Och det här är den vackraste under säsong tre. Givetvis lever inte själva avsnittet upp till den poetiska nivån som namnet antyder, men det är trots allt intressant att få en lite nyktrare syn på livet ombord Enterprise. Vad det gör med människorna ombord att fara runt i världsrymden utan familjer eller relationer (det finns ju faktiskt inga par ombord skeppet vad vi vet. Ett enda bröllop har vi varit med om, och det slutade förstås med att kvinnan blev änka innan avsnittet var slut. All flirtig stämning mellan besättningsmedlemmarna verkar också successivt ha försvunnit till förmån för kortare flirtar med olika utomjordingar). Av det stora antal galna släktingar till Hal i 2001 som vi hittills mött på Enterprise färder är oraklet dessvärre inte någon av mina favoriter. Ett ganska ljummet avsnitt, helt enkelt. Men de skojiga mössorna piggade givetvis upp en del. Betyg: 5/10 

Fan-produktioner. Del 2: Five Year Mission

five year mission

Av alla fanbaserade projekt kring Star Trek så tror jag att Five Year Mission är det allra roligaste. Det är alltså en musikgrupp som bestämt sig för att göra en låt till varje avsnitt av The Original Series, det vill säga de tre första säsongerna av serien. Men för de riktigt betydelsefulla avsnitten, det vill säga The Trouble With Tribbles, har gruppmedlemmarna gjort var sin låt och sedan har fansen fått rösta om vilken som är bäst.

Och den tredje juli är det dags igen. Då släpps det en hel skiva med bara låtar om avsnittet som av många ses som Star Treks värsta genom tiderna, Spock’s Brain.

Det finns så många fina saker att diskutera när det gäller Five Year Mission. Deras första singel Miri till exempel, som ackompanjerad av scener från avsnittet blir till världens bästa kortresumé av avsnittet.

Eller den här fina fanfilmen, när folk på en SciFi-mässa samlas för att sjunga om Spocks enhörningshund tillsammans. Så himla mycket fandomkärlek på den.

Här kan du läsa mer om projektet!

Day of the Dove. Det med det pacifistiska budskapet. Och Klingoner.

st day of the doveDay of the Dove är ungefär så fredsälskande som Star Trek kan bli, tror jag. Efter en handfull avsnitt som propagerat för terrorbalans, koloniala attityder och en uppenbar etnocentrism så känns det som om det här avsnittet kommer från en helt annan tankevärld. Här handlar det om krigsindustrins och politikers intresse av att hålla liv i etniska konflikter, spridandet av fördomar och militär upprustning. Allt, precis som vanligt, förklätt till ett hot från yttre rymden.

st day of the dove 5Det börjar som ett ganska traditionellt Star Trek-avsnitt. Enterprise kallas till en planet med ett nödanrop, men hittar ingen att rädda. Då kommer ett skadat Klingonskt skepp, som också blivit kallat till platsen med ett SOS. Allt visar sig vara en fälla gillrad av ytterligare en sån där energibaserad livsform. Den här lever på negativ energi och aggressioner, och använder sina krafter för att skapa ett slags krigsspel.

st day of the dove 3I det här fallet, en konflikt mellan människor och klingoner ombord på Enterprise. Men för att kunna få ut så mycket aggressionsenergi som möjligt byter energiklotet ut alla moderna vapen mot svärd. Antalet stridande på varje sida är också exakt lika stort (bollen stänger inne större delen av Enterprises besättning på ett av däcken). Med jämna mellanrum brister någon på vardera sidan ut i fördomsfulla, indignerade och rasistiska anklagelser. Men trots att folk slåss och fäktas så dör ingen på vardera sidan i någon av fajterna. Allt för det svävande energiklotet ska kunna dra ut på konflikten så länge som möjligt. Att energiklotet tagit kontroll över Enterprise och styr henne rakt ut i rymden, trots att drivmedlen snart är slut gör att Kirk måste hitta ett sätt att lösa situtaionen på. Snabbt.

Lösningen? Att alla blir vänner. Det enda sättet att få den där energibollen att försvinna från skeppet är genom att alla sluter fred, och helt står och myser tillsammans. Efter lång övertalning går Klingonernas befälhavare med på att le, ja till och med skratta, och åskbollen försvinner.

st day of the dove 2Sammanfattning: Det här är nog det mest utstuderade pacifistiska avsnittet av Star Trek som jag sett. Det är möjligt att dess abstrakta hotbild – en energiboll – är för vag och obestämd för en del av publiken. Men i ett USA som tröttnat på Vietnamkriget måste symboliken ha varit glasklar – att det hela tiden finns politiska krafter, personer och företag som vinner på internationella konflikter, och har ett intresse av att de hålls vid liv. Dessvärre är idén lite bättre än genomförandet den här gången. Att få in en så här bred samhällskritik i Star Trek-formatet känns mest lite ansträngt den här gången. Allvaret går liksom inte riktigt fram. Och upplösningen är egentligen mer deprimerande än hoppfull. Scenen där klingoner och Enterprise-besättningen låtsas vara vänner är ju faktiskt bar en charad. Någon verklig fred i världsrymden finns det inget hopp om, inte ens efter att parterna tvingats in i ett krigsspel av en svävande ljusreflektion.  Betyg: 5/10

Spectre of the Gun. Det där man recyklar gamla Westernfilmkulisser. Och gamla westernlegender.

st spectre 2Jag antar att det bara var en tidsfråga. Star Trek såldes ju från början in till bossarna på NBC som en westernserie i rymden. Efter en rad avsnitt som utspelats i historiska miljöer på jorden var det förstås oundvikligt att man förr eller senare gav sig på den verkliga förlagan och lät Enterprise besättning hamna mitt i en westernfilm.

I Spectre of the Gun har man åtminstone struntat i att hitta på någon krystad förklaring om parallella universum eller något sånt trams. Istället inleds trippen till 1800-talets Arizona med diplomatiskt trubbel i rymden. Kirk och Enterprise råkar kränka melkotiernas luftrum, och trots att de blir varnade vägrar Kirk att vända om. Istället verkar han att tycka att det här med att oinbjuden ge sig in på någon annans territorium bara är en handlingskraftig variant på diplomati. Han vill helt enkelt bli känd som den som värvar de mystiska melkotierna till federationen, vare sig de vill det eller inte. Eller som han själv uttrycker det: “We come in peace, but we’ll defend ourselves if necessary”.

st spectre 1Väl på planeten välkomnas Kirk med manskap av ett sktikonstigt huvud som ser lite ut som en lite nedsmält variant av ormhuvudet i The Apple. Huvudet berättar för dem att Kirk är dömd till döden för sitt intrång och att formen för avrättningen bestäms av mönstret av våld i Kirks förflutna. Klipp till drömsk scenografi med fragment av Westernkulisser. Välkomna till Tombstone 1881!

st spectre 3Det visar sig att Enterprise besättning blivit tvånganslutna till ett larp med dödlig utgång. De ska spela den förlorande sida i eldstriden vid O.K. Corral. Resten av avsnittet går åt till att försöka undvika sitt öde. Något som inte är så enkelt eftersom melkotierna har lagt en energisköld runt staden, så att det inte går att fly därifrån. Moderna uppfinningar, som en sömnmedelsgranat som Spock konstruerar, fungerar inte alls.

Upplösningen blir därför av det mer metafysiska slaget. Eller skulle jag kanske säga av det lite löjliga slaget.Genom mental träning och KBT-sessioner med Spock inser Enterprise-besättningen till sist att kulorna i Melkotiernas påhittade larp inte kan döda dem. Inte om de själva bestämmer sig för att allt de ser och upplever bara är en illusion. Så kulorna passerar genom besättningen, helt utan några skador. När Kirk sedan får chansen att döda en av Earp-bröderna och avstår, så visar det sig att det hela bara är ett slags test (precis som i mötet med Gorn i The Arena.

st spectre 4Det finns egentligen bara en enda sak av verkligt intresse i det här avsnittet. Att man av budgetskäl inte kunde bygga upp en hel westernkuliss, utan istället gjorde en stiliserad scenograi, med några enskilda väggar och dörrar som fick symbolisera byggnader. Eftersom allt i modern populärkultur har sitt ursprung i Star Trek är det ju uppenbart att det är från Spectre of the Gun som Lars von Trier fick sin inspiration när han skulle fundera ut konceptet bakom scenografin till Dogville.

Sammanfattning: Det känns fantasilöst och lojt med ett westernavsnitt, melkotierna känns tristare än fyrverkerifulingen från Medusa i förra avsnittet och upplösningen är så tramsigt enkel att det är svårt att tro att någon fick betalt för att komma på den (även om den del säkert skulle hävda att det var en ansats till att föra in filosofiska problemställningar i fredagsunderhållningen hos NBC). Men Chekhov fick åtminstone hångla! Betyg: 4/10 

Is There in Truth No Beauty? Fula livsformer, galenskap och en yrkeskvinnas martyrium.

st beautyFörst tänkte jag: nu har de gjort det igen! Skapat ett avsnitt med en helt omöjlig protagonist. I det här fallet en ambassadör Kollos från planeten Medusa. En helt energibaserad livsform som tydligen uppfattas som så vämjeligt ful att människor blir galna när de ser den (en skitsnygg futuristisk skyddskärm i röd plast framför ögonen kan dock rädda förståndet – i ala fall om man är från Vulcan eller har lärt sig kontrollera sina känslor på ettl iknande sätt). Det här betyder alltså att en av avsnittets nyckelfigurer ligger inuti en ljustät liten låda i nästan hela avsnittet. Säga vad man vill om författarna till Star Trek, men de gör inte livet lätt för sina regissörer.

Träigheten i det här upplägget kompenserades i viss mån genom avsnittets ögongodis, den telepatiskt begåvade Dr Miranda Jones, vars jobb det är att hålla igång kommunikationen mellan ambassadör Kollos och omvärlden. Hon är avsnittets love interest, och får till och med Spock att försöka smickra och imponera. Kanske för att hon är hans överman, rent telepatiskt. Men kanske också för att hon bott på Vulcan och har samma…vad ska man kalla det…icke-spontana sociala oförmåga. Det vill säga, scenerna mellan de två blir som en komparationsövning. Stel, stelare, stelast. En föraning om hur en serie med folk från Vulcan i alla roller skulle vara. Kanske inte en så bra idé, trots allt.

st beauty 3Man skulle också kunna säga att det här avsnitten innehåller ett slags skildring av livet som yrkeskvinna i framtiden. Miranda Jones största problem i karriären är faktiskt att hålla manliga beundrare på armlängds avstånd, och försöka få dem att fatta att hon faktiskt gillar sitt jobb och vill fortsätta arbeta som telepatisk tolk. Inte nog med att en snubbe kärar ner sig i henne, våldskysser Miranda och sedan blir helt bonkers när hon väljer jobbet istället för kärlek – alla andra snubbar på Enterprise verkar också tro att det råder någon sorts jaktsäsong.

st beauty 6Som till exempel I en scen där Spock ska försöka genomföra en avancerad mind melt med Kollos. För att inte Dr Jones ska ställa till med problem eller bli avundsjuk på att Spock försöker konkurrera ut Miranda från hennes jobb så lovar Kirk att hålla alla hennes sinnen så upptagna att den telepatiska förmågan inte upptäcker Spocks plan. Hans fantastiska upplägg? Att visa henne rosor och sedan försöka hångla. Ännu en gång försöker Dr Jones bli sedd mer som en yrkeskvinna än ett ragg för den sexuellt uthungrade manliga personalen på Enterprise.

För en gångs skull tänker jag inte avslöja alla spoilers, låt mig bara säga att Leonard Nimoy får en chans att leva ut sitt känsloregister som skådespelare, och att Star Trek faktiskt försöker sig på ett litet funkistema mitt i världsrymden. Och att det är avsnittets filosofiska höjdpunkt sóm inträffar när varelsen vars utseende människor är äcklade av tycker synd om oss eftersom vi är så ensamma. Begränsade i vår kommunikation av vårt primitiva språk, men också rent fysiskt åtskilda, var och en i sin egen kropp av kött. Livet som energibaserad livsform är uppenbarligen mycket roligare än man kan tro när man ser Kollos inlåst i sin låda.

st beauty5För några avsnitt sedan skrev jag om min överraskning när ett avsnitt för en gångs skull inte avslutades med några putslustiga skämt, utan fick tona ut i ett sorts dramaturgiskt mollackord. Nu börjar jag ana att det kanske är det musikaliska temat för hela den tredje säsongen. För även det här avsnittet fick sluta på ett högst melankoliskt sätt. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Spock börjat jobba på manusavdelningen och tvingat igenom konceptet att lite stel och pretentiös dialog är ett skitbra sätt att knyta ihop ett avsnitt på.

Sammanfattning: Det här är ett avsnitt med lite fler vändpunkter än vanligt. Och troligtvis betydligt mer dialog också. Diana Muldaur är framför allt så fab i sin roll som Vulcan-ish isdrottning att jag inte ens kom ihåg att hon hade en stor roll i ett avsnitt i förra säsongen. Och så älskar jag Spocks röda solglasögonen. Att regissören kom på att man kunde använda någon sorts vidvinkelobjektiv när någon är galen var också ett lite härligt inslag i Star Treks ofta torftiga bildspråk. Däremot var det kanske inte lika bra att jag skrattade rakt ut två gånger av de prettorepilkerna. Så, jag har lite blandade känslor efter det här avsnitte. Helhetsintrycket är nog trots allt känslan av att allt gick i ultrarapid. Och att jag inte tänker bevärdiga de mytologiska referenserna i det här avsnittet med mer än den mening jag avslutar det här. Bara så ni vet. Betyg:7/10    

Bonusinfo: Ett exempel på att Roddenberry inte var så poppis på Star Trek-inspelningarna var att Leonard Nimoy försökte stoppa hur en Vulcansk IDIC-medalj skrevs in i handlingen i det här avsnittet. Det var nämligen rena rama produktplaceringen från Roddenberrys sida, som nu börjat sälja merchandise på egen hand till fansen.

And the Children shall Lead. Det med kollektivt självmord och läskiga barn.

st children
Äntligen! Ytterligare ett avsnitt med onda barn! Fast det här utåt sett välartade gänget får de läskiga kidsen från Miri att framstå som gulliga. Det är ju något alldeles särskilt obehagligt med barn som springer runt och leker medan deras föräldrar ligger döda på marken omkring dem. Framför allt om deras föräldrar begått kollektivt självmord och barnen blivit hantlangare åt en mystisk kraft som hjälper dem att manipulera alla vuxna. Man kan väl säga att det här avsnittet är lite som en mashup mellan Miri, Charlie X och The Naked Time.

st children 2Barnens specialtrick är att få de vuxna att konfronteras med sin värsta mardröm. För Uhura är det att se sig själv gammal och döende (tror det är tredje eller fjärde gången som åldrande framställs som en typiskt kvinnlig skräck) och för Kapten Kirk att han tappat förmågan att fatta beslut och inte längre för befäl på Enterprise (just ångest visar sig vara William Shatners akilleshäl när det gäller skådespeleri. Visst är det mysigt när han nästan kryper in i Spocks famn under en ångestattack, men själv tycker jag att det finns ganska många nyansskilnader mellan när man ska gestalta homoerotik och känslomässig kris ). Men som idé fungerar konceptet riktigt bra.

st children 5Det är när den mystiska kraften som barnen fallit för ska visualiseras som avsnittet tappar fart. Det är helt enkelt högst obegripligt varför barnen skulle vilja döda sina föräldrar och i stort sett alla andra vuxna på grund av en man i mantel, till hälften genomskinlig, som står och gaggar på ett synnerligen trist sätt om världsherravälde. Även om han nu är en sorts ängel, heter Gorgan och förr i tiden var en del av ett folk av bråkstakar som satt skräck i flera planeters befolkning. Av alla diaboliska krafter i universum måste det här ändå vara den absolut minst imponerande. Ja, till och med den gigantiska amöban i The Immunity Syndrome skulle vara roligare att träffa över en öl än den här tråkgubben.


st children 3Sammanfattning:
Onda barn. Alltid bra. Och de här är creepy en bra bit in i avsnittet (se bara på bilden här intill – den får mitt blod att frysa till is). Det är också ovanligt hardcoare för Star Trek när Spock och Kirk i ett samtal faktiskt öppnar upp för att de onda barnen kanske måste dö, som den enda lösningen på hotet som de utgör. Men avsnittets upplösning är betydligt tamare än så. Predikande, icke-trovärdigt, fånigt. Någonstans i undertexten finns det dessutom något sorts uppfostrande budskap om att barn och ungdomar kan förledas bort från den rätta vägen av onda krafter. Gäsp. Betyg: 6/10

Annat intressant: För första gången ser jag Federationens logga. Den kändes kanske inte helt värdig. Däremot gillade jag inredningen i det lite större lunchrummet, som jag inte tror jag sett tidigare.

st ufp logga