Det finns så mycket gött i det här avsnittet. Alltså så mycket megagött att jag inte ens hinner komma på något nytt redovisningskoncept för hur jag ska blogga om andra säsongen. Hur ska man kunna tänka på sånt när man just sett ett avsnitt där Spock plötsligt blir brunstig och arg och hela hans kropp håller på att kollapsa av kättja. Han får till och med Kirk att låta Enterprise ta en omväg till Vulcan trots att ett viktigt uppdrag väntar. Förklaringen är något i stil med att Spock är som en lax, och måste återvända till stället han blev till på för att föra släktet vidare.
Väl på plats på Vulcan får vi reda på att det vi egentligen ska få bevittna är Spocks bröllop. Fast eftersom folk på Vulcan är så oromantiska så blev det visst en tvekamp på liv och död istället. Spocks tilltänkta fru är helt enkelt inte så pigg på att gifta sig med honom och utnyttjar sin rätt att välja ut en krigare som ska slåss med Spock om vems egendom hon ska bli – en så kallad koon-ut-kal-if-fee. Ett ord jag bara vill säga om och om igen: koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee, koon-ut-kal-if-fee. Den ovilliga bruden är extremt fiffig och väljer Kapten Kirk som sin kombattant. På det sättet riskerar hon inte att den Vulcanske älskare som hon redan verkar börjat hångla med mister sitt liv. Kirk får göra grovjobbet utan någon chans till belöning, helt enkelt.
Varför Vulcaner med all sin hyper-logik skulle behålla primitiva och brutala sedvänjor som den här förklaras inte. Alla Spocks dömande kommentarer kring människor framstår ju som en smula hycklande efter att man sett ett rituellt slagsmål med någon sorts stryphängslen. Ja, ja. Kirks tröja råkar som vanligt illa ut, men på ett nytt sätt. Ett vertikalt hål så vi får se bägge bröstvårtorna, inklusive lite blod. Inte konstigt att Spock blir som tokig under tvekampen.
Trots att det här är avsnittet där vi får se Leonard Nimoy tolka Spock som: arg, kåt, uppriktigt glad samt muttrande som en dåre, så får han se sig utkonkurrerad den här gången. Avsnittets egentliga stjärna är ju Celia Lovsky som spelar den Vulcanska matriarken T’Pau. ÄLSKAR HENNE! Sur, vresig, xenofob och kringburen i bärstol! Och det faktum att hon fått ge namn till en popgrupp som sjunger om drömmar sköra som porslin gör det ju inte direkt sämre.
Bromancen mellan Spock och Kirk har väl aldrig tidigare varit så här tydlig i serien. Spock vill ha med sig Kirk till sitt bröllop som sällskap och stöd. Kirk bryter mot order och riskerar hela sin karriär för att rädda livet på den allt mer brunstgalne Spock. Och jag väljer att tolka Spock och Kirks tvekamp på Vulcan som en förtäckt parningsakt. Varför skulle annars hela Spocks blodsfeber och brunstsymptom försvinna efter deras fajt? (Visst skulle man kunna hävda att han helt enkelt inte är särskilt kåt längre efter att han dödat sin bäste vän. Men det är det lite tristare svaret. Se istället hela slagsmålet som ett samlag, och jag lovar dig att det blir mycket mer kul).
Summering: Klassiskt Star Trek-avsnitt med hög kitschfaktor, homoerotiska tendenser, massor av spännande Vulcanska dräkter, huvudbonader och en rivig matriark. Betyg: 7/10. 
“Exakt varför Vulcaner med all sin hyper-logik skulle behålla primitiva och brutala sedvänjor som den här, förtäljer inte historien.”
Jag håller med om att det är lite konstigt vid första anblick. Att det öht introducerades handlar nog mycket om att grunderna i universumet fortfarande inte har byggts upp, även om det hela till slut sätts ihop ganska snyggt och formar grunden för Vulcans och vilka de är. Den här ritualen t.ex. ser vi bara en enda gång till i resten av avsnitten och det i en mer improviserad form.
Men det finns ganska rationella förklaringar till att såna här ritualer fortfarande existerar och utövas på Vulcan. Vulcans kommer fortsatt utmålas som inte bara logiska, utan även ganska traditionella och konservativa. Så det är inte så konstigt att de fortsätter utöva traditionerna, även om det kanske inte riktigt verkar gå ihop med deras logik i nuläget. Senare kommer de också fylla i mer om Vulcans som gör att man förstår bättre hur de här traditionerna kunde uppstå alls.
Vi fick iaf ett bra och sevärt avsnitt tack vare det hela. 🙂
Själv tycker jag att det är positivt att du börjat ge betyg på en skala, vilket du inte gjort tidigare, då det är enklare att få ett exakt sätt att kvantifiera betyget och jämföra hur olika avsnitt stod sig mot varandra i dina ögon.
Däremot undrar jag; kommer du att ha något separat inlägg där du tar upp förändringarna eller anledningarna bakom dem? En typisk sak som skalans innebörd kan också vara relevant att definiera; refererar den till avsnitt inom samma serie, inom hela Star Trek, är det en generell skala för allt möjligt, etc? Eller om det är förändringar som baseras på dina erfarenheter så här långt. Det skulle kunna vara intressant. 😉
Älskar att du föreslår en skala för allt. Ja, men jag gör väl en liten meta-text senare. Men jag tänker mig nog främst att det är en skala för Star Trek-universumet. Så här långt. Men kanske måste det till en betygssättning som enbart gäller för den animerade serien längre fram?
Hehe. Det hade kanske blivit lite väl massivt och svårt att tyda. En Star Trek-skala duger fint den också. 😉
Det vore inte förvånande om det krävs en separat skala för TAS, men det beror nog lite på hur du ser på den serien. Det går nog att göra vilket som, men du kommer nog att märka redan efter första avsnittet vilket som kommer passa bäst i det här fallet.
Sanningen är att även om det ses som ett enhetligt universum så finns det ju skillnader mellan serier, speciellt mellan serier från olika tidsperioder. TOS (och TAS) har en väldigt annorlunda atmosfär och stil jämfört med TNG, där fokuset och berättarstilen förändras. Sen utvecklas TNG successivt och blir grunden för det som blir 90-tals Star Trek, där VOY och DS9 är inkluderade. Så de övriga serierna är inte alla likadana de heller.
TAS är ju animerad och inriktad mer för barn, så det är den som står ut mest. Det är också den enda officiella serien som Gene Roddenberry senare bestämde inte tillhör canon. Men det betyder inte att det inte är samma typ av SciFi-koncept och handlingar som ligger till grund för avsnitten, och många av människorna bakom serien var desamma. Den är som en animerad fortsättning på TOS. Som sagt, även koncepten och handlingarna i avsnitten liknar TOS mycket mer än en vanlig barnserie, även om de inte är lika tydliga.
Men det är en bit kvar innan det är dags för TAS, så det finns tid att fundera på det. 🙂
Ja, jag får lösa allt efterhand. Det är ju lite poängen också. Att jag inte riktigt vet vad som väntar mig. Nu ska jag se klart på avsnittet med den stora gröna handen och blogga vidare. Blir som vanligt lite nervös när folk som sett och vet allt läser den här bloggen 😉