På sistone har jag som bekant haft lite svårt för hur Kapten Kirk utvecklats som rollfigur. Sakta men säkert har han under säsongen blivit allt mer arrogant, självgod och irriterande. Därför var det bästa med Errand of Mercy att han för en gångs skull fick sig en näsbränna. Blev bortgjord, grundlurad och framstod som en idiot. På tiden. Att sedan klingonerna introducerades i Star Trek-universumet i samma avsnitt kändes mest som en bonus.
Errand of Mercy börjar med en uppdatering om det spända läget inom den intergalaktiska politiken. Förhandlingarna mellan federationen och det klingonska imperiet har strandat, och man förväntar sig nu en snar attack från klingonerna. Enterprises uppgift är att bege sig till planeten Organia som riskerar att hamna i kläm om ett krig mellan stormakterna bryter ut. Kirk och Spock försöker få Organierna(?) att nappa på ett erbjudande om militärt beskydd och bistånd med teknisk utveckling, men invånarna verkar helt ointresserade. De vill undvika våld till varje pris, och verkar nöjda med att leva i en enkel bondekultur. Kirk får ett artigt nej – vi har det bra här under vårt korkträd, ungefär – varpå klingonerna förstås snabbt attackerar och ockuperar planeten. Kirk och Spock är kvar på Organia och Enterprise måste dra därifrån utan dem för att undvika att anfallas av den klingonska armadan.
Organierna lånar nu ut lite kläder och försöker få Kirk att hålla en låg profil. Det är förstås lönlöst. I stället spränger han ett klingonskt vapenlager i luften och försöker dra igång en organiansk motståndsrörelse. När organierna (hur många gånger kan man skriva ett ord som börjar på organ i en text?) på nytt förklarar att de inte är intresserade av motstånd och våld blir Kirk tvärarg, och döljer inte hur han ser ner på detta folk av ynkryggar. Till sist blir det som att Kirk och den klingonska befälhavaren Kor nästan bondar kring sitt förakt för den lågt stående organianska civilisationen som inte ens bryr sig om att försvara sin heder.
Men det är då vändningen kommer. Det visar sig att det är organierna som är den utvecklade kulturen. Ja, de har egentligen inte ens några kroppar kvar utan är bara lysande energi när de intar sin rätta form. Samhället som Kirk och Kor kan se är egentligen någon sorts kulisser. Rekvisita i organiernas försök att avvärja ett intergalaktiskt krig på och kring på deras planet. När konflikten trappas upp sätter de helt enkelt allas stridssystem ur kontroll och gör till exempel alla vapen och reglage så varma att de soldater och rymdskeppsbesättningar inte kan utföra några våldshandlingar. På det sättet tvingar de federationen och klingonerna att inte döda varandra – i varje fall inte i just det här avsnittet. Bäst är det när de låter Kirk och Kor förstå hur jobbigt och påfrestande det är för de intelligenta och sofistikerade Orgonerna att hänga med primitiva folkslag som människor och klingoner.
Förutom ett smart (om än ganska pratigt) manus så är det på nytt en lysande utomjording som bär det här avsnittet på sina axlar: John Colicos som den talföre kingonen Kor. Här utförd i en sorts primitiv version av senare klingonska utklädnader. En ganska rasistisk mongol-look (även krigarfolk från andra planeter måste tydligen de ut som Djingis Khan & Co).
Jag testade förresten podcasten Mission Log den här veckan, och lyssnade på deras avsnitt om Errand of Mercy. Log igenkännande några gånger. Verkar finnas saker i första säsongen som både jag och Mission Log-männen har reagerat på. Bland annat bristen på kontinuitet. Som att vi i förra avsnittet fick se en diplomatisk Kirk som förhindrade utrotandet av stenätande varelser. Medan vi nu på nytt får se odiplomatiska Kirk, så uppfylld av bilden av sig själv som hjälte och räddare att han inte för ett ögonblick reflekterar kring att organierna kanske har en plan med sin pacifism.
När jag läser om manusarbetet under denna första säsong så verkar det vara helt vansinnigt. Författaren till det här avsnittet – tillika seriens producent – Gene L Coon lär ha tagit hjälp av amfetamin för att kunna snabbskriva sina avsnitt. Och i det här fallet tog han sitt gamla avsnitt Arena och gjorde en remake, fast tvärtom. I Arena arrangerar den högre stående civilsationen ett gladiatorspel mellan två krigshungriga civilisationer. I det här avsnittet låtsas de blir ockuperade i stället. Smart återvinning!
Du kan säkert det här bättre än mig, men det var väl ganska vanligt på 60-talet att serier var av en episodisk natur? Inte bara SciFi, utan allt möjligt. Jag minns att jag har läst någonstans att det även gällde de flesta serier när The Next Generation började sändas och det var ju långt mycket senare. Inom Star Trek så var det väl någonstans i mitten på den serien som det började finnas några trådar och referenser som band ihop eller rent av byggde på tidigare avsnitt, även om seriens struktur på det stora hela fortsatte att vara episodisk.
Deep Space Nine är väl den serien med överlägset mest kontinuitet och även Enterprise har en del i vissa delar av serien. Annars är det en sak som de tyvärr aldrig ändrade så mycket under tidens gång, tyvärr, även när det blev allt mer vanligt i andra serier. Det är väl även kanske den vanligaste kritiken från just nyare tittare mot TOS, The Next Generation och Voyager. Kanske är det även därför som Deep Space Nine har vunnit över allt fler fans de senaste åren som håller den som sin favoritserie.
Sen finns det väl klara för- och nackdelar med en episodisk serie. Fördelarna kan vara att det kan vara mycket variation i typen av handling från avsnitt till avsnitt, utan att behöva oroa sig för hur det passar in med vad som kom strax före och efter. Men mycket handlar det ju om att man väldigt lätt kan hoppa in varsomhelst i serien, missa avsnitt och se avsnitten i en annan ordning utan att tappa något på det, något som väl är bra för “re-runs” och syndication i USA. Det var ju faktiskt så som Star Trek verkligen slog igenom som en kultklassiker under 70-talet och även började leta sig ut i den amerikanska populärkulturen. 😉
Fast det är klart, när man tittar på många avsnitt av en serie så kan man verkligen sakna kontinuiteten och att varje avsnitt verkar vara helt isolerat från de övriga, framför allt från ett mer nutida perspektiv då allt är fyllt av kontinuitet. Att avsnitten inte bygger mer på varandra för att skapa något bättre än varje beståndsdel, att tidigare problem och lösningar verkar glömmas bort när de återigen skulle kunna vara relevanta, att inga större förändringar eller utveckling av rollfigurerna kan ske då det måste sluta ungefär som det började, etc. Så det finns ju nackdelar också, som sagt. 😐
Nej, det har du förstås rätt i. De pratade faktiskt om just det i Mission Log. Samtidigt så skrevs det en bibel, och vissa avsnitt repriserades inte pga ploten inte hängde ihop med andra avsnitt. Faktum är ju att till och med högt respekterade serier som Six feet under ibland känns osammanhängande när man binge-tittar. Så, bra synpunkt!!
Ett riktigt höjdaravsnitt, om jag får säga det själv! Det är väldigt synd att klingonerna i framtida Star Trek-serier påminner mer om Kor.
På tal om återanvändning så finns det en del saker i det här avsnittet som känns igen från “A Taste of Armageddon”. Till att börja med så verkar klingonerna’s klassiska västar vara gjorda av samma tyg som Anan 7’s ordensband.
https://startrekathon.files.wordpress.com/2015/03/img_1338.png?w=695&h=348
Det där guldiga tyget med små svarta ränder har gett cosplayers en jäkla massa huvudvärk; det är ingenting man går in och köper på närmsta Kreatima direkt.
Sedan så är klingonerna’s fasskingringspistoler (disruptors) modifierade varianter av de “sonic disruptors” som användes av vakterna i AToA, och deras kommunikationsapparater återanvändes rakt av.
Tack för detta klargörande!! 😉