I väntan på The Trouble with Tribbles

trouble

Det går liksom inte att slarva över The Trouble with Tribbles. Avsnittet där Enterprise och en rymdstation invaderas av levande pälsmuddar som förökar sig supersnabbt. Deras stora fördel är att de spinner när man klappar dem och skriker högt när de kommer i närheten av en klingon. Medan jag filar på inlägget om det avsnittet postar jag bilden på min enda Star Trek-ägodel av rang. The Trouble with Tribbles-minnestallriken. Enjoy!

Wolf in the fold. Det med magdans, Jack Uppskäraren och ett mordiskt spöke i datorn

st wolf 2Jag anar oråd redan i första scenen. Magdans. Ett så himla dåligt tecken. Det här kan bli hur gubbsjukt som helst. Och det är det faktiskt. Ett tag, åtminstone. Sedan förvandlas avsnittet till ett “Mord och gamla visor” med Kirk som Angela Lansbury. Vi bjuds också på en riktigt långdragen uppvisning av Enterprises Siri-funktion. Jack Uppskäraren kommer dessutom förbi och säger hej. Och så slutar det med en ghost in the machine. På riktigt.

st wolf 3Trots att det där låter som ett riktigt omväxlande avsnitt, så är det också ett bitvis ganska långtråkigt sådant. Framför allt de där Angela Lansbury-bitarna som mest handlar om att Kirk vandrar runt i ett rum och tänker högt när han försöker hitta ett svaret på en omöjlig kriminalgåta. För att inte tala om de segdragna förhörsscenerna där skeppsdatorn på Enterprise med sin entoniga röst får svara på olika frågor. Massor av frågor. Inte så bra tv.

st wolfSkälet till förhören är att Kirks högt älskade besättningsman Scotty råkat i trubbel. Han är misstänkt för en rad bestialiska kvinnomord. Scotty själv minns inget av vad som hänt, och planeten som morden begåtts på bestraffar mördare med långsam, plågsam tortyr. Ja, ni förstår. Kirk måste hitta mördaren! Avsnittet utspelas på Argelius II som till en början verkar vara den intergalaktiska motsvarigheten till Red Light District i Amsterdam. Eller som man uttrycker det i Star Trek: “hedonistiskt”. I Star Trek betyder det att klubbens magdanserska som avtalat kommer förbi Kirks bord efter sin show, och sedan lämnar stället med Scotty efter cirka två minuters konversation. Det är oklart om han förväntas betala för det roliga, men oavsett håller Scotty, McCoy och Kirk på att spricka av gubbig förnöjsamhet. Först lite senare i avsnittet får Argelius en något mer hippieartat feeling (betänk att vi befinner oss på slutet av 60-talet) när vi får reda på att planeten avskaffat både svartsjuka och våld. Därför blir förstås de brutala kvinnomorden på knullplaneten än mer skrämmande och främmande.

Sedan blir Wolf in the Fold det kanske knarkigaste avsnittet så här långt. På många olika sätt. Som när man upptäcker att Jack Uppskäraren egentligen var en alien – en sorts energi som kan förflytta sig mellan kroppar och som följt med människan på hennes upptäcksfärder genom galaxen. Varelsen livnär sig på rädsla och skräck, det är förklaringen till att enbart kvinnor attackeras – de blir ju så himla mycket räddare än män. Hmmm. Till sist lyckas varelsen till och med ta sig in i skeppsdatorn på Enterprise och hotar att döda alla ombord.

st wolf 4För att besättningen inte ska mata den märkliga mördarorganismen med sin rädsla inför den nära förestående döden delar McCoy frikostigt ut lugnande medel till besättningen. Vilket innebär att alla fnissar sig igenom hoten, ja, de är faktiskt ännu mer höga nu än de var efter sporattackerna i This side of Paradise. Och, bäst av allt, det “lugnande” medlet får äntligen George Takei att våga släppa fram lite av sin inre fjolla. Tänk om Sulu bara hade fått vara drogad lite oftare, så himla mer hbtq-vänligt Star Trek hade varit.

Sammanfattning: Ett ganska rörigt, osammanhängande och bitvis skittrist avsnitt. Lite knark på slutet räcker inte för att väga upp de långa, pratiga scenerna dessförinnan. Så bu, säger jag. Betyg: 5/10

Obsession. Den med det blodtörstiga gasmolnet och en Kirk på gränsen till sammanbrott.

st obsession

Men så var det äntligen dags för ett lite mörkare avsnitt av Star Trek. Ett där vi för en gångs skull får lite mer information om Kirks förflutna, det han var med om innan han hamnade på Enterprise. Tidigare har det ju varit mest varit hans dejtinghistoria som dykt upp i serien, med den ena gamla flamman efter den andra som passerat revy. I det här avsnittet återvänder istället Kirks värsta mardröm – den organism som dödade hans mentor, kapten Garrovick, och 200 besättningsmän på rymdskeppet USS Farragut. Och i Obsession luktar döden som honung.

st obsession 3För det är med lukten det börjar. Kirk och några av hans mannar är ute på rekognoseringsuppdrag på en planet när han plötsligt känner doften från förr. Men trots hans alerta doftminne dör några av besättningsmännen hastigt. Kirk blir då besatt av tanken att fånga och utplåna mördaren från Farragut. Den som materialiserar sig som ett…gasmoln. Ja, det är väl specialeffekterna som är det här avsnittets stora svaghet, gasmoln är nu en gång för alla inte särskilt karismatiska. Avsnittet har också uppenbara likheter med The Man Trap från första säsongen (den gången sög fienden allt salt ur människors kroppar, här är det röda blodkroppar det handlar om).

st obsessionMen det är Kirks besatthet som ger det här avsnittet djup, framför allt genom det enorma gravallvar som Williams Shatner genomför sin rolltolkning med. Som scenen där hans mest trogna medarbetare, Spock och McCoy söker upp honom för att berätta att de tror att han håller på att förlora förståndet. Väldigt tungt och mörkt för att vara Star Trek. Kirk undviker att bli instängd på hispan genom att hänvisa till en princip kring ledarskap inom federationen som inte jag hört talas om –att intuition är lika viktigt som att följa reglementen. Att Kirk riskerar hela Enterprise besättning i sin jakt på sin vita val, verkar vara ett mindre problem.

I det här avsnittet introduceras alltså USS Farragut, ett rymdskepp som i sin tur blivit huvudperson i ett av de många fan-drivna sidoprojekt som finns i Star Trek-universumets mer inofficiella delar. Första avsnittet var fyllt av dessa uppenbarligen helt besatta Trekkers som lever sin dröm. Och projektet lever fortfarande. En mer utförlig rapport kommer här så småningom.

st obsession 4Sammanfattning: Ovanligt mörkt avsnitt av Star Trek TOS. Men allvaret klär besättningen på Enterprise, och en galen befälhavare är alltid intressant. Gasmolnet utan namn lär dock inte platsa i Star Trek-bovarnas House of Fame. Däremot tänker jag att Obsession borde vara mumma för alla slash-författare där ute. För en gångs skull bjuder ju Kirk in en ung man till sitt rum under avsnittets sista scen. Jo, jag vet att det är sonen till kapten Garrovick och att hann säger att han ska berätta historier om hans pappa. Men ändå. Glimten i Kirks ögon. Betyg: 8/10 (tack vare Shatners INTENSITET)

(Det här var det 43:e Star Trek-avsnittet jag skrev om, och den 59:nde dagen jag bloggade som en del av #blogg100)

The Deadly Years. Åldersnoja, senilitet och romulaner.

st deadly 5Om ni följt den här bloggen så har ni säkert sett att jag flera gånger hänvisat till These are the Voyages-böckerna. De har blivit mina egna personliga snuttefiltar under det här projektet. Något att hålla i (eller framför allt kolla i) när jag behövt bonusinfo, tydliga fakta och nördiga detaljer. Faktum är att det är en fantastisk serie böcker. Tre tjocka volymer om The Original Series som varit den perfekta inkörsporten in i ett tyngre Star Trek-missbruk för mig. Det känns som om det aldrig kan bli långtråkigt att titta på ett avsnitt när jag har all bakgrundsinfo om dramatiken bakom kulisserna –  om man höll inspelningsschemat, tittarsiffrorna vecka för vecka och exakt hur många tusentals dollar varje avsnitt gick över budget.

st deadlyMest fascinerad är jag över dissekeringen av manusarbetet. För varje enskilt avsnitt finns det en utförlig beskrivning av hela manusprocessen. Ofta har det varit ett mödosamt arbete att knåda fram det som ska bli ett färdigt Star Trek-avsnitt. Jag trodde till exempel att en historia som The Deadly Years borde vara säsongens lättaste att få ihop. Dramaturgin är ju självklar – besättningen transporteras ner till en planet, utsätts för strålning, åldras sedan med flera år per dag till de blir senila och dementa, ett botemedel måste hittas innan alla dör av hög ålder. Men det visar sig att man varit inne och pillat i en massa detaljer. Bytt ut rollfigurer i manus (Uhura fick inte bli gammal i avsnittet eftersom Roddenberry var rädd att hon skulle förstöra sin image), jobbat på att skapa tydliga konflikter (Spock fick hålla i förhöret som skulle avsätta Kirk som kapten, för att anstränga relationen mellan de två vännerna) och diskuterat fram och tillbaka hur snabbt de olika individerna ska åldras och i hur många steg (Spock måste åldras långsammast eftersom Vulcaner blir äldre än människor).

st deadly 3Men viktigast av allt i ett avsnitt som det här är ju trots allt kapaciteten i sminket. Trots vissa problem med kontinuiteten tycker jag att rynkorna och åldrandet ser ovanligt bra ut för en 60-talsproduktion. Själva intrigen håller däremot inte riktigt ihop, trots allt petande från manusteamet. Flirten mellan Kirk och Dr Janet Wallace är bara rolig när det framgår att hon är gerontofil, det vill säga blir mer och mer tänd på Kirk ju äldre han blir. Och riktig action blir det inte förrän Kirk tvingas gå i pension mot sin vilja, och den nye kaptenen styr Enterprise rakt in i ett romulanskt bakhåll. Och botemedlet mot åldrandet, och dess snabba och exakta effekt är ju ett skämt.

st deadly 2Sammanfattning: Jag har förstått att det här avsnittet egentligen handlar om hur rädslan för åldrande gjort att man i västvärlden behandlar gamla på ett allt sämre sätt (redan på 60-talet, uppenbarligen). Om man verkligen hade velat få fram det budskapet borde man kanske inte ha gjort kapten Kirk fullt så dement som han faktiskt blir. Avsnittet räknas ändå till de klassiska eftersom man leker och driver med de rollfigurer som man annars tar på så enormt allvar. Men det som verkligen gör avsnittet sevärt är sminkavdelningens uppenbarliga frosseri i att få göra sina huvudpersoner riktigt rynkiga. Det och DeForest Kelleys allt mer utsökt stofiliga skådespeleri. Betyg: 7/10

Friday’s Child. Tajta trikåer och en gravid Julie Newmar.

st friday

I gårdagens blogginlägg konstaterade jag att manusförfattaren D C Fontana var den bästa i Team Star Trek. Men efter att ha sett hennes avsnitt Friday’s Child i dag är jag inte längre så säker på den saken. Fast efter en del efterforskningar har jag nu förstått att Fontana själv inte var särskilt förtjust i det här avsnittet. Hennes ursprungliga idé, att skildra en kvinna som inte ville bli mor, och som inte ens brydde sig om sitt eget barn, hade förvanskats och kommit bort under Gene Roddenberrys hårdhänta omskrivningar. Ryktet säger att Fontana var så missnöjd med slutresultatet att hon till och med försökte ta bort sitt namn från avsnittets förtexter.

Men helt utan höjdpunkter är förstås inte det här avsnittet. Tre grejor finns det att njuta särskilt av:

1. Ett folk med roliga trikåer och frisyrer.

st friday lastDet är egentligen mest ur modesynpunkt som det här avsnittet är intressant. Jag menar, att hitta på utomjordiska kostymer måste ju ha varit den roligaste arbetsuppgiften i hela Star Trek-produktionen. Äntligen fick man någon nytta av alla de där stuvbitarna som legat och dammat längst in i någon hylla i ateljén. I det här avsnittet var utmaningen att designa kläder åt ett storvuxet folk på planeten Capella IV, en civilisation som verkar befinna sig på någon sorts medeltidsnivå (minus pilpågar, men med kaststjärnor). Resultatet blev en sorts trikåbaserade outfits med fuskpälsdetaljer i glada färger. Men det som gör hela outfiten komplett är förstås hårpiskan som sticker ut högst på en tajt huva. Såååååå chickt. Och väldigt Madonna Blonde Ambition Tour på något vis.

2: Julie Newmar (en person som jag alltid undrat över ända sedan jag såg filmen To Wong Foo, thanks for everything! Julie Newmar.Som ju inte alls handlar om Julie Newmar).

st friday 2Här får jag äntligen se Julie Newmar in action. Hon spelar Eleen, fru till capellanernas ledare, eller teer som kungatiteln tydligen heter. Hon är den unga, höggravida frun, som släpper all sin motvilja mot modersrollen när hon får se sitt barn. Att hon ens får uppleva moderslyckan beror enbart på kapten Kirk. Hennes man, han som är teer, blir nämligen mördad av konkurrenter om tronen. Enligt traditionen betyder det att även frun måste avrättas. Det här kan förstås inte Kirk acceptera, men dessvärre råkar han röra vid Eleen när han ska rädda henne, vilket enligt en annan del av den där traditionen betyder att även han måste dö. Då flyr Kirk, Spock och McCoy upp i bergen, tillsammans med den höggravida Eleen, som dock är fortsatt skeptisk till Enterprise-besättningens olika försök att rädda henne. .

Julie Newmar var ett stort namn när hon tog rollen i Friday’s Child. Hon var känd från tv i sin roll som Catwoman i Batman och Tonybelönad efter insatser på Broadway. Hon är också en av brudarna i klassiska musikalen Seven Brides for Seven Brothers. Hennes rollfigur är besvärlig, svårimponerad och envis. Men att McCoy ger henne en örfil för att hon ska låta honom undersöka hennes höggravida mage känns ändå som ett mindre övergrepp. Framför allt när det ska vara ett sorts skämt i avsnittet. Det som får Eleen att få för sig att McCoy här hennes nya man, typ.

Samt 3: Kirk ber om ursäkt för att han gjorde fel i att skälla ut McCoy. 

Har det skett tidigare? Att han bett om ursäkt för någonting? Inte vad jag minns.

st friday 3Sammanfattning: När det gäller STar Treks kanon är det här främst ett viktigt avsnitt eftersom klingonerna här gör comeback som federationens fiende nummer 1. Den klingon får vi se i bild är  dock inte alls lika fantasifullt sminkad som den som vi mötte i säsong ett.

Annars är det här ett ganska typiskt “främmande värld”-avsnitt. Kirk och mannarna konfronteras med en främmande civilisation under ett besök på en planet, medan Enterprise stöter på problem uppe i rymden och inte kan ge något understöd till männen nere på marken.

Ett minus också för att det börjar bli lite tjatigt att man väldigt ofta gör utomhusscenerna i serien i exakt samma område. Jag börjar känna mig riktigt hemma i de där klipporna nu. Det blir ju inte bättre av att Star Trek-regissörerna alltid verkar lite handfallna när de filmar utanför studion.

Ett plus för att Kirk på nytt tar av sig tröjan, om jag inte blandar ihop allting så är det här andra avsnittet i rad som vi får se honom byta om på sitt rum. Betyg: 4/10

Journey to Babel. Mordgåta! Vulcanskt familjedrama! Falska huvudantenner!

st babel 3

Äntligen ett riktigt välskrivet avsnitt! Blir inte helt förvånad att det är D C Fontana som är upphovsperson. Hon framstår ju allt mer som firmans främsta förmåga. Här lyckas hon kombinera ett lönnmord på en diplomat, ge en insikt i Spocks komplicerade familjeförhållanden och samtidigt klämma in en dramatisk attack på Enterprise – allt i ett enda avsnitt.

Korsklippningen på slutet är oväntat rafflande för att vara Star Trek. Kirk är utmattad och svag efter att ha blivit knivhuggen av en attentatsman. Han nästan halvligger i sin kaptensstol när ett fiendeskeppanfaller Enterprise. Han får använda sina sista krafter till att försöka samordna skeppets försvar, samtidigt är hans bästa backup nedsövd på sjukan. Spock donerar blod till sin far som är på skeppet. Men han måste genomgå en akut hjärtoperation som McCoy försöker genomföra medan Enterprise skakas av explosionerna från det främmande skeppets attacker. SÅ DRAMATISKT!

st babel 2Jag gillar också att det här avsnittet inte känns så klaustrofobiskt som serien ibland kan bli, här ingår Enterprise i ett större sammanhang. Man är verkligen en del av federationen, inte bara ett ensamt skepp som färdas i en glest befolkad del av galaxen. Kort sagt, det blir mindre av sagan om Enterprise på upptäcksfärd i underlandsrymden, istället får vi en inblick i den realpolitiska verkligheten inom federationen. Fast den diplomatiska polishen verkar ganska tunn, även i de storpolitiska sammanhangen i galaxen. Smockan hänger i luften när de olika folkslagens representanter möts på ett mingelparty..

Skådespelaren Mark Leonard gör förresten sin märkliga Star Trek-comeback i det här avsnittet. Under första säsongen spelade han ju en romulansk kapten i avsnittet Balance of Power. Nu har han fått trä på sig lösöronen igen, den här gången för att spela Spocks pappa Sarek. Och det är väl hela sidohistorien med Spocks familjeförhållanden som jag gillar bäst i det här avsnittet. Som när Spock och pappan försöker överträffa varandra med logiska krumelurer för att både kunna vara osams, och samtidigt hävda att det inte är några känslor inblandade. Och så mamman i familjen som insisterar på att berätta om Spocks barndom. Hur förtjust han var i familjen husdjur, till exempel. Eller påminna honom om hur han blev mobbad av de andra barnen för att han var till hälften människa.

st babelAndra höjdpunkter: Kirk tar helt omotiverat av sig sin tröja, det var ett tag sen sist. Vi får också se att sjukstugan använder sig av någon sorts högteknologiskt dragqueenförband – bandagen är nämligen försedda med glitter. Och, kanske störst av allt, visst är det här första gången vi får se en alien med antenner på huvudet i Star Trek? Som jag längtat.

st babel 5Sammanfattning: Välskrivet, tajt avsnitt som lyckas fördjupa rollfiguren Spock och vidga Star Trek-universumet ,samtidigt som det innehåller något så pass kontroversiellt som ett politiskt lönnmord. Det är väl egentligen bara den där konstiga grismasken som drar ner betyget. 9/10

Star Trek-poddar. Del 2: Continuing Mission

Continuing missionjag är faktiskt lite nöjd med hur jag tagit mig an Star Trek-universumet. Bit för bit så det inte ska bli för överväldigande eller förvirrat. Efter sisådär 40 avsnitt av totalt fokus på The Original Series är det nu dags för mig att börja scanna av resten av Star Trek-världen. Och där har Continuing Mission varit en ovärderlig hjälp.

Med honungslen röst lotsar programledaren Christopher Jones mig mellan alla de olika fan-drivna sidoprojekt som hela tiden dyker upp. Och han är lika intresserad och positiv oavsett om han pratar om sketchserien The Red Shirt Diaries eller The Farraguts äventyr. Ofta är gästerna i programmet mitt i en kickstarter-kampanj, så att vara med i podcasten är före en del ett måste i finansieringsfasen.

Men genom att lyssna mig igenom de 25 avsnitten av podcasten har jag fått en ganska bra bild av det expanderande Star Trek-universumet. Hört berättelserna från fansen som både jobbar med datoranimationer och syr dräkterna till sitt spin off-avsnitt. Och insett lite av det unika viset som fansen också anser att de äger en del av Star Trek-franchisen.

Jag blev lite rädd när jag såg att det inte kommit några avsnitt av podcasten sen i november, men efter att ha kontaktat Jones på Twitter så är det främst en följd av hans  arbetstider på jobbet i Japan. Inte att det råder någon brist på projekt att berätta om. Jag hoppas att hans chef snart ser över hans jobbschema!

Metamorphosis. Även energifält har känslor. Framför allt om det är kvinno-energifält.

st Meta 1Jag inbillar mig att Metamorphosis var tänkt att kännas lite open minded, kanske till och med upplyftande om kärlekens ostoppbara kraft över alla gränser. Men inte ens på 60-talet kan väl det här ha känts riktigt okej? I det här avsnittet lär vi oss nämligen att heteronormativiteten och den binära könsindelningen gäller för hela universum – till och med för energifält. Och att en flicka som är kär gör bäst i att anta en form som en kille tycker är snygg om det ska bli något förhållande till slut.

st meta 3Allt börjar med Kirk, Spock och McCoy som är ute och åker i Star Treks rymdskyttel. De har hämtat en viktig kvinnlig federationsdiplomat som fått Sakuros sjukdom och ska behandlas på Enterprise. Då dyker ett energifält upp i rymden, rakt framför dem. Fältet tar på ett mystiskt sätt kontroll över skyttelns styrsystem och far iväg med den till en avlägsen mindre planet. Här bor det redan en (skrev jag inte ungefär exakt samma intrigsammanfattning igår?). En rätt ensam, som förstås blir otroligt glad över att få någon att prata med. Det tar ett tag innan Kirk och de andra lyckas dentifiera honom som en osannolikt ung version av Zefram Cochrane, warpdriftens uppfinnare. Under sina 150 år på planeten har Cochrane bara blivit yngre och fräschare. Gått från gammal gubbe till stilig medelålders karl. Hans enda sällskap genom åren har varit “energifältet”, som för övrigt är gult med små mönster på. Fältet brukar då och då omsluta honom, och då kommunicerar de utan ord.

st meta 2Skälet till att energifältet har kidnappat Kirk & Co är för att de ska hålla Cochranes sällskap, eftersom han höll på att bli galen av ensamhet. Något som förstås inte roar Enterprisarna särskilt mycket, och definitivt inte den döende diplomaten som nu inte kan få någon hjälp. För att lösa dilemmat meckar Spock med besättningens översättningsmaskin så att den kan kommunicera även med energifält (!), och då visar det sig att fältet talar med en kvinnoröst. Poletten ramlar ner hos Kirk – energifältet är förstås förälskat i Cochrane, det är därför det tagit hand om honom i alla dessa år! “Man och kvinna är universella konstanter” förklarar han för Cochrane, som blir hemskt upprörd när han inser att energifältet är en kvinna. Han känner sig rentav utnyttjad. Jag förstår inte riktigt varför. Hade han hoppats att hans energifält skulle vara en man? Eller är det själva könandet av energifältet som gör deras omslutande relation smutsig? Eller är det bara hans 150 år gamla moral som gör sig gällande? Cochrane kanske åtminstone vill bli bjuden på middag innan ett energifält börjar tafsa!

Allt slutar trots allt lyckligt när energifältet inser vad en flicka måste göra för att få en kille. Det går liksom ihop och in i den döende diplomatens kropp – de två blir en. Diplomaten överlever, Cochrane får en snygg tjej med riktiga rattar och Star Trek-besättningen får åka hem till Enterprise.

st meta 4Sammanfattning: Energifält har det jobbigt i det normativa Star Trek-universumet. Precis som den där räkfågeln som försökte förvandla sig till Kirks drömkvinna i Catspaw. Kärlek mellan universums olika raser verkar svår att få till. Och ständigt denna Kirk som vägrar njuta när drömtillvaro efter drömtillvaro erbjuds honom, ständigt detta tjat om att människan behöver hinder och motgångar för att kunna överleva – han får lutheraner att framstå som bekymmerslösa latmaskor. Och så hans självgoda attityd när han ska förklara för det stackars energifältet att dess kärlek är omöligt. I slutändan handlar alla hans resonemang bara om en sak – att han vill återvända till sin egen stora kärlek: Enterprise. Som han förresten kallade kvinna i förra avsnittet. Vem är det som är avvikaren här, egentligen? Betyg: 6/10 (mycket tack vare scenen när fältkvinnan ser på världen genom en scarf. Den mest poetiska bildsekvensen hittills i Star Trek.)

I, Mudd. Det med androidplaneten och Star Treks egen Lilla Fridolf.

st mudd 2Det ena absurda avsnittet avlöser det andra. I det här får vi se Enterprise kapas av en android, återse första säsongens godmodigaste skurk samt se artificiell intelligens överlistad av absurd amatörteater. Med andra ord, ett klassiskt Star Trek-avsnitt.

Ibland är det som om Star Trek-skaparna helt glömt bort att de verkar inom äventyrsgenren. Eller rättare sagt, det kan vara Star Treks första ordentliga steg in i rymdbuskisens värld. För I, Mudd är mestadels en sorts futuristiskt komediavsnitt. Ja, jo, visst börjar det med att en robot förklädd till besättningsman slår ner en massa människor när han ska ta kontroll över Enterprise, men det är ju aldrig särskilt spännande. Mer som att Kapten Kirk står inför fullbordat faktum och inte kan göra något åt någonting (som vanligt blir jag förbluffad över att Enterprise brygga gång på gång går att koppla bort från alla styrfunktioner nerifrån maskinrummet).

st mudd vEnterprise och dess besättning förs till en planet befolkad av 200 000 androider, byggda av en nu utdöd ras av humanoider. En människa finns faktiskt redan på planeten. En gammal bekant från förra säsongen, Harry Mudd. Han som transporterade postorderfruar och försökte ta över Enterprise i avsnittet Mudd’s women. Efter att ha förlist på planeten har han nu utsett sig till härskare över alla robotarna, och låtit framställa massor av nya exemplar av kvinnomodeller som han tycker är sexiga, som till exempel produktionsserien “Barbara”. Utöver sitt personliga robotharem har han också framställt en kopia av sin gamla fru. Så fort man startar den roboten så börjar den skälla och tjata, men till skillnad från den verkliga fru Mudd, så tystnar den här när man säger tyst till henne (nivån är lite i stil med Lilla Fridolf och robot-Selma, ungefär).

Mudd tror att Enterprise tvingats till planeten för att androiderna vill ha fler människor att tjäna. Hans plan är att Enterprise besättning ska ersätta honom på planeten, medan han tar över Enterprise. Men det visar sig att robotarna har en egen plan. Med sina logiska hjärnor har de snarare själva tänkt använda Enterprise för att lägga hela galaxen under sig. De tycker att människorna är intressanta varelser, men fulla av brister. Men med androider som hindrar och korrigerar deras mindre lyckade beteenden kan universum bli en bättre plats. Kirk är inte road.

st mudd 2 2Vi står alltså på nytt inför konflikten mellan artificiell logik som irriterar sig på och vill utrota mänsklighetens mänsklighet. Men där Kirk i tidigare avsnitt överlistat andrioder, datormaskiner och flygande dammsugare genom att vända deras egen logik emot dem, så gör han den här gången tvärtom. För att förvirra androiderna bär Kirk och hans besättning sig ytterst ologiskt åt. Dansar utan musik, låtsas skjuta varandra med händerna, skratta när någon leker död, kasta påhittade sprängämnen mellan sig och låta Spock säga saker som: Logic is a little tweeting bird chirping in a meadow. Logic is a wreath of pretty flowers which smell .bad. Det påminner hemskt mycket om en amatörteatergrupp som för första gången upptäckt absurdismen. Och tydligen är robotarna ytterst känsliga teaterkritiker, för deras hårddiskar hänger sig nästan genast.

Enterprise programmerar om hela centralhårddisken, och lämnar Mudd åt sitt öde på robotplaneten tillsammans med 500 nytillverkade upplagor av hans tjatande fru, den här gången med avstängningsfunktionen borttagen.

Sammanfattning: Det återkommande AI-temat till trots, fullt så här frimodigt har Star Trek aldrig avhandlat det tidigare. Inte lika konstigt heller. I, Mudd slår också något slags nytt rekord i gubbighet och töntiga sexskämt för serien så här långt. Och aldrig har Star Treks filosoferande avsnitt kännts längre bort än när Star Treks mim-spelemän drar igång ett av sina musiknummer.  Betyg: 5/10

Star Trek förföljer mig, del 4. Jobbdebatten i DN

Vad sägs om tv-serien ”Star Trek”? I ”Star Trek” är allt äventyr, och den materiella nödvändigheten borta. Det finns förstås fler exempel, men att Lena Andersson inte vill kännas vid ”Star Trek” är närmast skandalöst. Bland oss som tagit del av Anderssons litterära alster är det uppenbart att hennes romankaraktär Ester Nilsson är en rip-off på den överanalytiske och emotionellt handikappade rollfiguren Kapten Spock. Att låtsas som något annat är bara löjligt

Plötsligt dök det upp i mitt Facebookflöde. Ett citat ur Roland Paulsens debattinlägg om Lena Anderssons jobbteorier i Dagens Nyheter. Och det var då jag insåg att det här projektet har förändrat mig. Att jag numera har blivit en sån där. En sån som kommenterar den här typen av citat genom att 1. påpeka att Spock inte är kapten. 2 Påpeka att Spock inte är emotionellt handikappad. Han är bara logisk. 3. Påpeka att allt inte bara är äventyr och att allt materiellt inte kommer ur replikatorer, och påminna om  gruvarbetarna och deras postorderfruar i Mudd’s Women. 

Men man ska inte vara för kaxig, framför allt när man bara är inne i början av säsong två av The Original Series. Snart är det någon som postar ett citat från Startrek.com om Spocks meritlista:

2277 – Promoted to captain, assigned to Starfleet Academy faculty and cadet training with Enterprise

2285 – Relinquish cadet-filled U.S.S. Enterprise to Kirk for rescue of Project Genesis team)

Det är bara att fortsätta plugga på, tydligen…