The Galileo Seven – det där Enterprise helt plötsligt har en rymdskyttel.

I det här avsnittet dyker det helt plötsligt upp små landningsfarkoster på Star Trek. Fyrkantiga små skyttlar som kan användas för att landsätta personal på främmande planeter. Det är väl en jättebra grej. Om inte flera av avsnitten som visas tidigare i säsongen hade intriger som helt byggde på att Enterprise inte hade några andra sätt att landsätta personal förutom genom transportören. Eller har jag förstått avsnitt som The Enemy Within och Shore leave helt fel? Bägge kretsar ju åtminstone delvis om besättningsmedlemmar som blir skeppsbrutna på en planet när transportören krånglar.

I min nya husbibel These are the voyages får jag svaret på varför den tekniska utrustningen på Enterprise plötsligt tog ett skutt framåt. Avsnittet var bara möjligt att spela in eftersom produktionsbolaget Desilu fått en underleverantör att göra rymdskytteln “på köpet” när de skulle göra en modell av Enterprise. Vilket ju åtminstone förklarar innovationen ur ett produktionstekniskt perspektiv. Men för publiken är det motsägelsefullt och inte så logiskt. Precis som det faktum att det (som vanligt) inte ens finns säkerhetsbälten i den lilla, skraltiga rymdskytteln, utan folk sitter i någon sorts fåtöljer när de färdas genom rymden.

I det här avsnittet beslutar Kirk sig för att passa på att utföra ett sidouppdrag när han egentligen borde fokusera på att frakta medicin till en koloni. Han skickar ut skytteln Galieo med Spock som befäl för att undersöka en Kvasar. Men Galielo fastnar i en rymdstorm och kraschlandar på en planet. Kirk försöker hitta den förlorade skytteln och dess besättning, men tiden rinner ut. Han kan bara stanna kvar en kort stund, eftersom medicinen måste levereras.

I Star Treks tidigare avsnitt har Kirks överordnade ibland varit flera dagars radiotrafik från Enterprise. I The Galileo Seven drabbas Kirk plötsligt av typisk mellanchefsproblematik. En fullkomligt vidrig man vid namn Ferris står bokstavligt talat på bryggan, kollar över axeln på honom och berättar om och om igen hur många timmar, minuter och näst intill sekunder som Kirk har på sig innan han måste påbörja resan för att hinna leverera medicinen i tid. Det här verkar också vara allmänt känt som en av de kanske tjatigaste och mest enerverande sidoberättelserna i Star Trek någonsin.

Samtidigt visar det sig att planeten som Spock och de andra kraschlandat på är bebodd av gigantiska grottmänniskoliknande varelser, som gillar att kasta stora, gigantiska spjut på Enterprise-crewen (ytterligare en referens till Vietnamkriget tydligen). Spock agerar eventuellt lite opsykologiskt när han ganska snart förklarar för de andra att skytteln är skadad, och att några ur besättningen måste stanna kvar på planeten – Galileo orkar inte med dem alla. Å andra sidan är hans besättning vidrigt jobbiga och obstinata. De är som en hoper gnälliga dagisbarn, förväntar sig att Spock kan utföra mirakel, och håller på att tjafsa om vikten av begravningar när skytteln ska repareras.

Men det som framför allt sänker det här avsnittet är den fullkomligt värdelösa rekvisitan. De få bilderna som fanns på varelsernas ansikten blev tydligen bortklippta – oklart om de var för fula eller bara för kackigt gjorda. För att inte behöva visa så många bilder av de hjälpligt utklädda urbefolknings-statisterna låter man istället personalen i kulisserna kasta in de gigantiska spjut framför kameran. Håglöst och utan riktning. Och då syns det att de typ är gjorda av papier mache eller frigolit eller något annat pajigt material.

Kirk ska på något sätt framstå som avsnittets hjälpte, men är samtidigt beredd att offra massor av liv som behöver vaccin, för att istället rädda besättningen som han skickat ut i rymdstormen. Sen, när han väl fått hem sitt manskap (minus ett antal döda), slutar avsnittet med lite ren och skär Spock-mobbing. Den här gången för att Spock agerat mänskligt. Hela bryggan skrattar, och skadeglädjen tar liksom aldrig slut. Det känns så segt att jag undrar om producenten räknat fel på avsnittets speltid och nu varit tvungen att förlänga sista scenen för att få ihop rätt antal minuter (ser om det hela och ser att det rör sig om 20 sekunder och att eftertexterna ligger över skrattet – men skratten känns lik förbannat lika krystade). Illustrerar detta med ett meme från förra avsnittet, som också det slutade med ett “nu driver vi med Spock”-skämt. Sjukt onödigt, tänker jag. Händer det en gång till spelar jag in “LEAVE SPOCK ALONE!”. Min egen version av “Leave Britney alone”