Jag är barnsligt förtjust i alla de där scenerna när Enterprise råkar i obalans. Fastnar i en traktorstråle, hamnar i en magnetisk storm, blir beskjuten. Och skådespelarna liksom måste låtsastrilla, kastas än åt höger, än åt vänster, hålla sig fast i kontrollpanelerna, allt synkat så att det inte ska se helt fånigt ut.
Varje gång jag ser en sån där scen brukar jag föreställa mig hur det var att spela in den. “Och nu: ramla åt vänster!”, skriker regissören och så måste alla göra det och försöka att inte skämmas. Jag bara antar att kulisserna inte stod på någon stor vippbräda så att det där kom naturligt, liksom. Och jag är inte ensam om den här fascinationen. Några nördar har roat sig med att stabilisera de här klippen, alltså ta bort effekten av att man skakar på kameran samtidigt som folk trillar omkring framför den. Och resultatet blir precis så fånigt som jag inbillat mig. Ingen brist på inlevelse dock.
Själv minns jag hur jag själv försökte mig på exakt samma moves när jag åkte skolbuss när jag var liten. För att uthärda den långa bussrutten så brukade jag låtsas att bussen var en rymdskyttel, och sen höll jag mig kvar i handtaget på sätet framför mig och låtsades att skolbussrymdskytteln var under beskjutning. Precis som på Enterprise och Månbas Alpha så fanns det inga säkerhetsbälten i bussen.
The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.
Det kanske blir lite tjatigt med allt mitt snack om avvikelserna mellan planerad och verklig sändningsordning produktion i den här första säsongen av Star Trek. Men i det här fallet är det faktiskt befogat, eller kanske till och med en ursäkt. The Corbomite Maneuver var tänkt som det första avsnittet i serien, efter piloten. Och missförstå mig rätt. Det här är absolut ett av de gulligaste avsnitten jag sett, men efter den fest av dramatik som säsong ett levererat så här långt så blir det en lite för enformig färd mot den fina payoffen på slutet (den är så gullig att jag inte ens vill spoila den i det här inlägget). Men fram tills dess blir jag inte särskilt upphetsad av att Enterprises motorer håller på att bli överhettade. Inte efter att vi träffat telepater, dubbelgångare och shapeshifters i de tidigare avsnitten.
Dessutom verkar inte Balok återvända, om jag läst på rätt på nätet. Hela avsnittet framstår ju egentligen mest som en sorts upptakt till ett annat och större äventyr. Men någon egentlig fortsättning verkar det aldrig ha blivit. Vet ni mer?
Bäst: Spännande val av fågelperspektiv i avsnittets öppningsbilder och skakig handkamera på däck! Mer sånt!!
Märkligast: Att stackars Janice Rand ännu en gång blir dissad. Den här gången bland annat när hon försöker ge Kirk en sallad. Skeppsdoktorn har konstaterat att han börjat lägga på hullet (ja, han gör sitt fystest med bar överkropp). I det här avsnittet slår också fast att Enterprise är hans älskarinna (eller om det var fru) och det enda han kan fokusera på. Känner att jag snart kommer att vilja skriva en bok om stackars Janice Rands olyckliga kärleksliv i yttre rymden! Hon får verkligen ta all skit!!
Kuriosa: Balok spelas av Ron Howards bror (inte rösten).
Ännu mera obehagligt på något sätt.