Ytterligare ett dubbelgångaravsnitt, fast den här gången nöjer sig manusförfattaren inte med att hitta på en identisk kopia av en person. Nej, den här gången upptäcker Enterprise en hel planet som är exakt lik Jorden. Skeppet lockas dit av en SOS-signal, och första delen av avsnittet går åt till att förundras över att planeten man hittat inte bara rent geografiskt ser ut som jorden, utan att civilisationen också verkar ha fastnat i ett skede som motsvaras av 60-talet på jorden (det vill säga samtida med när avsnitten spelades in och visades). För mig låter det lite som att producenterna tyckte att det var dyrt att bygga upp nya främmande planetlandskap till varje avsnitt, och ville återanvända redan uppbyggda kulisser – men jag är i USA och kan inte rådfråga mina stora, tjocka Star Trek-böcker som jag lämnade hemma om hur det ligger till.
Även om planeten ser ut som Jorden, så är det en förfallen civilisation man möter när man strålat ner sig till ytan. Och det finns inga vuxna, bara barn. De vuxna, “grups”, har blivit galna och dött, berättar ett av barnen. Så småningom hittar besättningen ett sjukhus och i arkiven hittar man förklaringen: ett misslyckat experiment för att förlänga människors liv. I och för sig åldras barnen på planeten bara en månad på hundra år, men så fort de når puberteten får de hemska utslag, som först gör dem galna och aggressiva, och sedan tar livet av dem. Det har drabbat alla vuxna på planeten, och kommer också att bli Star Trek-besättningens öde, om de inte hittar ett vaccin.
Det här är kanske det obehagligaste Star Trek-avsnittet hittills. Onda barn är det läskigaste som finns. Och en hel planet där de är i majoritet, och sjunger små ramsor medan de attackerar dig med basebollträn och andra tillhyggen (BUNK, BUNK, IN THE HEAD! eller bara BLAH-BLAH-BLAH) är snäppet värre. Älskar det, förstås! Det är som Flugornas herre, fast ännu mer obehagligt. Eftersom alla vuxna blivit galna och sedan dött, så ser barnen vuxenvärlden som fiender. De som minns något av tiden före viruset iscensätter lekar som till exempel “skolan”, där barnen kan revoltera mot korkade vuxna som säger att det är viktigt att plugga.
Det är ju ganska roligt med ett avsnitt där man ser vuxenblivandet som att dö. Är jag helt ute och reser, eller finns det ett Pippi Långstrump-citat om varför vuxna mister sin förmåga att fantisera? Eller ska man se det här avsnittet som en föregångare till Breakfast Club-citatet: “When you get old your heart dies”? Eller är de där hemska, dödliga, utslagen helt enkelt en symbol för sexualiteten? I så fall är Kirks metod att lösa det här problemet ännu mer märkligt. Det är genom att flirta med en av de äldre flickorna som han får en allierad bland barnen. Man kan ju förstå att William Shatners självbild blev allvarligt skadad av de här tidiga Star Trek-åren där han vecka efter vec
ka fick spela oemotståndlig.
Bäst i avsnittet: När Star Trek-besättningen blir galna av viruset. Av någon anledning gillar jag det konceptet i varenda story som man får in det.
Sämst: Kirks gubbiga replik om att han inte ger sig i lag med äldre kvinnor – apropå att flickan Miri på planeten de varit på troligtvis är mer än 300 år gammal (oklart om det tar bort lite av den unkna peddo-känslan). Och att Janice Rand ännu en gång måste erkänna att hon är kär i Kirk, eller åtminstone vill att han ska titta på hennes ben. Detta efter att hon fått utslag – ja, gissa var?
Märkligast: Att de helt tappar bort den där underliga gåtan: varför är planeten en kopia av Jorden?
PS: Ibland kollar jag WIkipediasidor innan jag skriver, ibland vill jag flumma fritt. Men när jag hittade kommentarerna om de här två böckerna, blev jag sjuk av längtan:
- The Cry of the Onlies, a Star Trek novel by Judy Klass which includes events occurring after the episode Miri. (In this novel, all references to Miri’s world being a copy of Earth were ordered removed; Miri’s world is presented as a long-abandoned colony of Earth.)
- Forgotten History, a Trek novel by Christopher L. Bennett. It reveals that Miri’s world is not merely a copy of Earth, it actually is Earth – of a parallel timeline. Miri’s Earth had briefly drifted into the main timeline due to instability in the fabric of spacetime.
Och som den gode Stefan Gemzell påpekade, så är det här avsnittet delvis inspelat här:
Håller med, det är skitläskigt med onda barn och framförallt han skådisen som ser så gammal ut Michael J. Pollard – han har jag alltid tyckt sett läskigt ut. De gånger jag har sett han i en film så har det alltid varit en “creepy” roll 🙂
Kim Darby som spelar Miri var 19 år vid inspelningen 1966 – knappas “peddovarning” men lite väl mycket gubbsjukt av Kirk och så den scenen i sjukhuset där han lite nedlåtande ber Miri städa upp på arbetsbänken (i bakgrunden) – usch vad 60-talet det var 🙂
Det är faktiskt det konstigaste av allt, städa av disken-repliken!
Du kommer märka under seriens (TOS) gång att det är märklit många planeter som är direkta kopior, och märkligt många gånger Spock påpekar att chansen att de ska stöta på en planet som är så lik jorden är 1 på några tusen. 😉
Jo, jag minns en naziplanet till exempel. Ska dock bli spännande att se de andra 😉