TOS: The Man Trap –när det femte avsnittet blir det första

“Hur gör vi det här konsekvent då?” tänkte jag när jag började lägga upp en plan för det här projektet. Min första tanke var att jag skulle se alla Star Trek-avsnitt i kronologisk ordning i sitt universum. Det vill säga, börja med tv-serien Enterprise och sedan jobba mig framåt. Sedan kom jag fram till att det som egentligen intresserade mig var hur fenomenet utvecklades bland de som såg serien – då var det kanske snarare sändningsdatumen som var intressanta.

Fast. Då skulle jag inte kunna skriva om The Cage – den första kasserade piloten – förrän väldigt långt in i den här bloggen, då den visades på tv först på 80-talet. Började överväga att följa produktionsdatumen istället, men det ställde mig inför ytterligare ett dilemma – Gene Roddenberrys andra försök att göra en Star Trek-pilot, Where No Man Has Gone Before var i och för sig det andra avsnittet som spelades in, men det visades på tv som första säsongens tredje avsnitt.

Så redan nu, vid inlägg tre i den här bloggen, är det öppet mål. Bara att börja fila på era mail om inkonsekvens och amatörmässig attityd. För nu tänkte jag, trots allt, skriva om The Man Trap – premiäravsnittet på amerikansk tv. Från och med nu är det sändningsdatumen som styr. Tror jag.

Nåväl. Efter The Cage fick Roddenberry alltså bakläxa. Den officiella versionen var att NBC tyckte att piloten var för intellektuell och pretentiös. Den var också alldeles för sparsmakad med actionscener för att kunna konkurrera på bästa sändningstid. Men enligt boken Inside Star Trek fanns det också andra skäl. Som att bolaget tyckte att Roddenberrys första pilot var alldeles för erotiskt utmanande (bland annat den där kroppsmålade dansen) samt att man var rädd för att det amerikanska bibelbältet skulle uppfatta Spocks utseende som för demonisk.

Helt motsträviga var NBC ändå inte, utan fattade det unika beslutet att låta Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya skådespelare och färre kvinnor på Enterprise brygga (enligt myten fick Roddenberry välja mellan en kvinnlig vicekapten eller Spock när han skulle sätta samman ensemblen – han räddade Spock och gifte sig med skådespelaren Majel Barrett som spelade Number One i The Cage). Pilot nummer två fick, som jag nämnde ovan, inte öppna säsongen. En kombination av förseningar i postproduktionsarbetet för vissa avsnitt, samt en önskan från NBC om att ha ett premiäravsnitt som hade en rak, tydlig och actionfylld intrig, gjorde att det blev The Man Trap som fick öppna säsongen (inspelad som avsnitt nummer fem).

Det är med viss lättnad jag ser The Man Trap. Borta är gravallvaret och träigheten som drog ner helhetsintrycket av The Cage. William Shatners Kirk försöker sig på ett skämt redan en minut in  i avsnittet. Inget fantastiskt skämt, men åndå – ett skämt. Annars är avsnittet så opedagogiskt att det nästan känns modernt. Vi tittare kastas ganska brutalt in i serien, helt utan backstory eller programförklaring. Vi börjar direkt på ökenplaneten M-113 där Star Treks läkare, Dr McCoy, är nervös över att han inom kort ska konfronteras med en gammal flamma som bor på planeten. Mötet går förvånansvärt smidigt, men vi tittare förstår snart att den McCoy tror är hans ex-flickvän egentligen är en shapeshifter, en urinvånare från planeten M-113 som kan scanna av din hjärna och förvandla sig till någon ur ditt minne.

Om det där med sexet verkligen var en källa till oro hos NBC-bossarna efter första piloten så verkar inte Roddenberry ha brytt sig så mycket om det. Visst, det blir ingen slöjdans i The Man Trap, men den nya rollfiguren Uhura får både envist flirta med Spock och ha ett erotiskt/hypnotiserat möte med avsnittets alien. En ung besättningsmedlem får dessutom tydliga visioner av ett gammalt kvart-i-fem-ragg när han träffar varelsen från M-113. Men seriens höjdpunkt för mig? Den skrikande blomman i Sulus växtsamling. En fantastisk dockteaterinstallation mitt bland de annars förhållandevis välgjorda specialeffekterna. Älskar den skrikande blomman så mycket!

I slutändan är The Man Trap ett rakt berättat äventyr, som ändå lyckas kombinera shootouts med ett visst filosofiskt djup. För shapeshifterns förvandlingar gör förstås att det blir mycket svårt att öppna eld. Kan du döda någon som ser ut och låter som någon du älskat? Som så ofta i Star Trek slutar avsnittet med känslan av att varje seger som löses med våld egentligen är en förlust.

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series, avsnitt 1/29. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 2 tv-avsnitt.