TOS: The Cage – Star Trek före kapten Kirk

Den som loggar in på Netflix, trycker på första avsnittet i första säsongen av Star Trek och väntar sig att se Kirk, Uhura och de andra kända ansiktena kommer att bli lite förvirrad. Först i spellistan ligger nämligen The Cage – den första piloten som Star Treks skapare Gene Roddenberry spelade in för NBC redan 1964 (den “riktiga” serien startade först 1966 och det här avsnittet visades inte på tv första gången förrän 1988).

Jag var åtminstone förberedd på pilotproblematiken, hade ju läst tidningen Star Treks stora artikel om The Cage, och visste att kaptenen skulle heta Pike istället för Kirk och att dräkterna skulle se annorlunda ut. Däremot var jag oförberedd på andra saker, som till exempel den riktigt kackiga specialeffekten när Enterprise går in i warp-drive. Men Leonard Nimoy finns åtminstone med som Spock, och intrigen innehåller stående Star Trek-inslag som ett moraliskt dilemma, ett uppbyggligt budskap och en femme fatale med en mörk hemlighet.

Det som framför allt slår mig medan jag ser The Cage är att så mycket av stämningen och själen i Star Trek redan finns på plats. Roddenberrys vilja att använda science fiction-genrens möjligheter för att reflektera kring moral och filosofi märks tydligt. Här finns också det progressiva anslaget i och med en antydan till feministiskt budskap, samtidigt som skådespelaren Susan Oliver givetvis också kroppsmålas i grönt och får dansa erotisk haremsdans i väldigt lite kläder – även senare blandar ju Star Trek sina moralkakor med minikjolar.

Susan Oliver är överhuvudtaget avsnittets stora behållning. Hon ger faktiskt ett riktigt djup till sin rollfigur – och efter att ha nätresearchat lite inser jag att hon tyvärr tillhör kategorin underskattade skådespelerskor – massor av inhopp i tv-serier och många biroller. Att Jeffrey Hunter inte fortsatte som kapten Pike känns däremot inte som någon större förlust. Intrigen i The Cage handlar till stor del om att Pike konfronteras med sina tvivel kring sig själv som ledare. Som tittare känner jag framför allt att han är en grinig och gnällig träbock. Jag saknar lite humor, de som senare dök upp såväl i manuset som i William Shatners gestaltning av Kirk.

Men mest fascinerande i The Cage är ändå talosierna. De spelas av äldre kvinnor, dubbade med mansröster, och skådespelarna bär stora plastproteser på huvudet där venerna pulserar när talosierna använder sina telepatiska förmågor.

Tydligen fick bossarna på NBC välja mellan tre olika storylines att göra pilot av, och det är lite komiskt att de valde den som innehöll en kritik mot tv-industrin. Roddenberry hade vid det här laget redan gjort sig känd som någon som ville kommentera samtiden i sina tv-projekt. I The Cage beskriver han hur talosiernas civilisation håller på att gå under. Det beror på att de genom sina enorma mentala krafter kan skapa illusioner – både för andra och för sitt eget nöje. Så småningom har de förlorat sig själva i sin värld av bländverk, i så pass stor utsträckning att de mist kunskapen för att kunna använda sina förfäders teknologi. Likheten mellan orden talosian och televison är knappast slumpartad. Roddenberry var redan bränd av tv-industrins feghet.

Det känns signifikativt för Star Trek och alla dess olika framtida inkarnationer att The Original Series faktiskt börjar med en typ av reboot. Efter The Cage lät NBC Roddenberry göra ytterligare en pilot, med nya rollfigurer och skådespelare. Redan från början visade Roddenberry att hans koncept kunde varieras och förpackas på olika sätt, utan att förlora sin kärna. På det sättet känns det egentligen naturligt att Star Trek börjar med två piloter. Allt annat skulle kännas…ologiskt.

Om du vill läsa mer om själva intrigen i avsnittet så finns det att läsa här. 

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här var ett blogginlägg om Star Trek: The Original Series. En pilot som aldrig sändes. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 1 tv-avsnitt.