A taste of Armageddon. Det med datorspelskriget, avrättningskammare och lustiga mössor.

IMG_1337Om man vill kan man se A Taste of Armageddon är som ett fashion statement. Eller kanske ett alien fashion statement. För vilket är det billigaste sättet någonsin att förvandla statister i Hollywood till utomjordlingar? Svar: Lustiga hattar och futuristiska byxor (nöjer man sig med bara byxorna landar man i Her och   tas på betydligt mer allvar än ett Star Trek-avsnitt från andra halvan av 60-talet). Själv hade jag älskat om det här avsnittet helt och hållet hade handlat om den egensinniga byxdesignutvecklingen på Eminiar VII. Men eftersom vi befinner oss i en tid då Project Runway inte var uppfunnet, (60-talet, alltså) så fick det visst bli ett semi-filosofiskt avsnitt om vad som händer i en civilisation där krigföringen är virtuell, men där döden fortfarande är reell – om än klinisk och automatiserad.

Fast nu kanske jag var överdrivet distanserad och ironisk. Faktum är att det här var ett avsnitt som tog sitt avstamp i världspolitiken. Närmare bestämt debatten om neutronbomben. För er som inte var med under kalla kriget, så var det en atombomb som avgav mycket strålning, och var högeffektivt när det gällde att döda människor. Däremot hade den inte så stor explosionskraft, vilket gav den öknamn som “det perfekta kapitalistiska vapnet”. Egendom och byggnader skulle stå kvar efter bombningen, det var människorna som var målet.

IMG_1338Det är utifrån en liknande strategi som planernerna Eminiar VII och Vendikar valt att lägga upp sin krigföring. De krigar helt enkelt via ett avancerat datorprogram (tänk datorspel, även om vi aldrig riktigt får se hur det fungerar). Efter attackerna kalkylerar datorerna hur många som dött och underrättar lika många att de omkom i attacken. Inom ett dygn måste de sedan anmäla sig till en dödsstation, där de avrättas under civiliserade former. På det här sättet undviker man att civilisation och kultur går under, förklarar ledarna på Eminiar VII. Ett sätt att slippa ta de verkliga konsekvenserna av krig, tycker kapten Kirk och inleder ett eget korståg mot den delikata terrorbalans som de två planeterna upparbetat under 500 år av krig.

IMG_1339Hans plan är att risken för verkligt krig skulle leda till fredssamtal mellan de två parterna. Att han får den här insikten efter cirka 15 minuters research är som vanligt inte något som hindrar vår käre Kirk. Och som vanligt är hans främsta drivkraft hans älskade rymdskepp. Det visar sig nämligen att Eminiar VII:s war game-datorer räknat ut att Enterprise med besättning också gick under i en fiendeattack. Kirk och hans manskap nere på planeten kämpar alltså inte bara mot en vriden krigsfilosofi, utan också för att rädda sina skeppskamrater från att avrättas.

I en del av litteraturen kring Star Trek läser jag att resonemanget kring krig som inte upplevs som krig är också handlade om det traumatiska Vietnamkriget. Hur man i USA kunde följa kriget via tv-nyheter, utan att riktigt förstå vidden av det som verkligen pågick. Något som i dag skulle kunna översättas till fjärrstyrda drönarattacker där även de som avfyrar vapen befinner sig långt borta. Men jag tycker inte att de här liknelserna fungerar fullt ut på det här avsnittet. Kanske är det framför allt 500 år av krig som avhumaniserat befolkningen på Eminiar VII. För om dödandet sker genom verkliga eller virtuella attacker borde väl egentligen kvitta. Antalet döda är ju ändå  tillräckligt stort för att få ett normalt samhälle som helst att implodera av sorg och lidande (ledsen om jag plötsligt gick all in och började diskutera Star Treks fantasivärldar som om de fanns på riktigt, men det är oundvikligt i längden).

Space Seed. Khan gör entré.

IMG_1307          Så var det dags för Khan att göra entré i Star Trek-sagan. En rollfigur som faktiskt blev allt viktigare i Star Trek-konceptet efter att själva tv-serien försvann. Han är ju en av huvudpersonerna i långfilmen Star Trek 2 – Khans Vrede, och blev sedan också återupplivad i rebootad version i Star Trek into darkness

IMG_1312Khan är en övermänniska, produkten av genetisk forskning och förädling av människorasen. Han var också en av härskarna och diktatorerna i det som blev det sista världskriget på Jorden. Det rasbiologiska krig som rasade mellan 1992 och 1996 (sic). Men när Khan förstod att kriget var förlorat fyllde han ett rymdskepp med sig själv och andra övermänniskor, försatte alla i någon sorts djupsöm, och lät skeppet fara ut i universum för att hitta en ny planet att kolonisera. I stället var det Enterprise som hittade skeppet, 200 år senare. Men Khans planer på världsherradöme kvarstår förstås.

IMG_1314Att man genom åren valt att återkomma till Khan är inte så märkligt. Space Seed känns som ett legendariskt äventyr redan vid första titten. Både Ricardo Montalban och hans rollfigur är så pass over the top att hela anrättningen får en känsla av matinéäventyr – eller kanske rymdopera, fast utan sång. Det märkligaste i avsnittet är ju att Khans planer på att ta över Enterprise egentligen bara gestaltas genom hans relation till Marla McGivers, historiker på Enterprise. Hon är värsta retro- och vintagefanatikern och verkar tillbringa den mesta tiden med att sitta på sitt rum på Enterprise och drömma om heroiska män från förr. Så när hon får chansen att hänga med en sådan på riktigt blir hon i det närmaste knäsvag. Eller i det närmaste, sättet som hon ser på honom är väldigt köttsligt redan från första början. Och hur börjar deras romans? Genom att Khan byter frisyr på henne! En övermänniska är alltså en straight man som inte bara kan erövra nationer och vinna stora slag, utan också är en fena på håruppsättningar.

IMG_1291Det är intressant att McGivers minst sagt passiva och undergivna roll i dramat faktiskt var en av stötestenarna under manusarbetet. Inte ens på 60-talet gick det att skriva ett så här urvattnat och svagt kvinnoporträtt utan att en del invändningar åtminstone restes. Att det däremot inte påverkade slutresultatet särskilt mycket är kanske ännu mer deprimerande. Till sist är det i varje fall Khans maktfullkomliga och våldsamma mansgrisande som blir hans fall. Men McGivers verkar inte riktigt kunna dra några slutsatser av det hon varit med om.

Det är också värt att nämna att det här faktiskt är ett av Star Treks mest dystopiska avsnitt. Berättelsen om jordens historia och om världskriget som hotade hela mänsklighetens överlevnad är ett avsteg från den framtidsoptimistiska grundton som Star Trek ändå oftast håller. Nu får vi reda på att Jorden höll på att förvandlas till en rasbiologiskt rensad planet. Sedan är det något med Williams Shatners spel mot övermänniskan Khan som känns stukat. Det framstår som om Kirk för första gången lider av mindervärdeskomplex – och det redan innan Khans generöst avslöjande gula skjorta kommer fram ur Botany Bays garderob.

IMG_1333Men vad har Kirk egentligen att vara stolt över? Ser vi tillbaka på debutsäsongen så här långt har ju faktiskt Star Treks resor till övervägande del gått till världar med krafter som vida överträffar Stjärnflottans. Till och med 1800-talsvärlden i The Return of the Archons styrdes ju av en dator med krafter som är betydligt mäktigare än något som Enterprise kan uppbåda. Den här gången överträffas Kirk på nytt, till på köpet av en annan människa – från 90-talet!!! Jag som tittare börjar ju undra vad mänskligheten egentligen har att erbjuda universum? Och varför försöker man inte snappa upp lite mer kunskap från alla dessa överlägsna civilisationer man kommer i kontakt med?

IMG_1306

Bäst: Dr McCoys übercoola kommentarer när han får en kniv mot halsen när han ska undersöka Khan. Stoneface får en helt ny innebörd. Och skön omväxling från hans vanliga gnällande.

Sämst: Det går ju inte att undvika att lägga märke till att det är en stuntman i slagsmålsscenerna i maskinrummet. Att Uhura åker på stryk känns också ovanligt våldsamt för Star Trek.

Nimoy gör Nimoydokumentär

bild 2Det känns som om det dyker upp mer och mer Star Trek-nyheter för varje dag. Det kanske beror på att Facebook upptäckt min plötsliga besatthet av ämnet, och placerar artiklarna i mitt flöde. Men givetvis har Leonard Nimoys död och de allt mer intensiva ryktena kring innehållet i den kommande Star Trek-filmen också gjort sitt. Och mer blir det.

Adam Nimoy, Leonards son, har nu offentliggjort att han tänker göra en dokumentär om sin pappa. Arbetsnamnet är For the love of Spock, och deadlinen för premiären är samma som för mitt bloggprojekt – den 8 september nästa år och 50-årsjubileet av det första avsnittets premiärdatum. Fokus kommer helt och hållet att vara på Nimoys roll som Spock, säger Adam i en intervju med Variety. Adam Nimoy har tidigare arbetat med bland annat Star Trek: The Next Generation och Babylon 5.

The Return of the Archons. Det med samhällsKROPPEN och den hämningslösa festivalen.

st arch topOch efter en svacka är vi nu TILLBAKA i gammal god, hederlig, Star Trek-stil. Det har faktiskt varit lite småtrist att skriva de senaste dagarna eftersom avsnitten har lämnat mig så oberörd. Men nu så!

Enterprise har i det här avsnittet anlänt till planeten Beta III i C-111-systemet. Man ska undersöka varför rymdskeppet USS Archon försvunnit spårlöst där. Kan inte säga att jag är särskild imponerad av rymdflottans utryckningstider – det är hundra år sedan Archon försvann!

st archons 3När Kirk och hans manskap transporteras ner till Beta III hamnar man på en plats som är lik jorden i slutet av 1800-talet (det är dessutom samma inspelningsplats på Desilus bakgård, som vi senast fick se i Miri). Folket i den lilla staden man kommit till är välklädda och artiga, men också märkligt avstängda och frånvarande. I alla fall fram till klockan slår 6 på kvällen. Då är det dags för den årliga festivalen! Och nej, det är ingen vanlig stadsfestival med sambatåg eller tivoli eller artistuppträdande på Stortorget. Nej, när klockan slår sex så går alla BÄRSÄRK. Hånglar, slåss, vandaliserar och tuttar fyr på saker. Och att medverka är en plikt. Går man inte med på att bära sig åt som på en Reclaim The Streets-demonstration i Stockholm på 00-talet kommer det män i munkoutfits och hämtar dig. Gör du motstånd kan de skada dig med en trollstav som skjuter ut energi.

Ja, ni hör ju själva att det här är upptakten till ett FANTASTISKT avsnitt. Och kanske peakar det lite väl tidigt. Och hämningslösheten kanske inte känns fullt så hämningslös som det var tänkt. När jag läser om manusprocessen bakom avsnittet lägger jag märke till att en av författarna tänkte sig att en unga kvinna står blodig och hysterisk morgonen efter festivalen. Den typen av realism fanns det inte plats för i Star Trek. Man fick nöja sig med det hysteriska. Men i mitt huvud börjar en mer realistisk version av avsnittet spelas upp. Även om det barnvänliga och tillrättalagda alltid varit ett av Star Treks kännetecknen, vad hade hänt om de fått vara hyperrealistiska? Blod och tarmar i Star Trek, liksom.

Nåväl, tillbaka till Beta III. Där visar det sig att det lilla samhällets individer alla är sammanlänkade, de kallar sig själva för “kroppen”. De är delar av ett gemensamt, kollektivt medvetande som styrs av deras ledare Landru. Och alla individer som kommer i Kroppens väg blir assimilerade, med tvång om det behövs. Samtidigt som Kirk och hans manskap på planeten blir tillfångatagna så attackeras också Enterprise. En värmestråle gör så att all kraft går åt till skeppets försvarssköldar, och skeppet kan därmed inte ta sig bort från planeten.

Landru, den allseende ledaren, visar sig bara offentligt genom olika hologram. Det verkar ju lite lurt och så småningom visar det sig mycket riktigt att The Return of the Archons är ytterligare ett avsnitt som handlar om Artificiell Intelligens. Original-Landru är sedan länge död, nu har en maskin tagit hans plats. Och precis som i What are little girls made of? så går mycket förlorat när maskin-logik ska ersätta mänsklighet. Den här gången kan inte Kirk hångla sönder datorns operativsystem, men han kan ju prata omkull den istället. Förklara att den förstör mänskligheten istället för att skydda den. Snart börjar det spraka och ryka om den stackars datormaskinen när logiken går i baklås. Och som alla ser på de följande bilderna så är det troligtvis från det här avsnittet som Alice Bah hämtat inspiration till sin kulturpolitik.

IMG_1283IMG_1287

En del har dragit paralleller mellan The Return of the Archons och andra dystopier, som till exempel 1984. När jag först såg hologrammet av ledaren tänkte jag själv snarare på den något mer banala Trollkarlen från Oz. Men när det här avsnittet spelades in och visades, så var det nog få som missade att det totalitära samhället som bygger på kollektivism förstås är en omskrivning för Sovjetunionen och kommunismen.

Men, antagligen ofrivilligt, blir också Kirks och Enterprises besättnings beteende ett eko av USA:s utrikespolitik vid den här tiden. Eller som en av kommentarerna löd under manusarbetet till det här avsnittet: “We are also getting into the interference with an alien society business again – how do we justify destroying it”. Ja, hur rättfärdigar man att Enterprise besättning på nytt attackerar en främmande kultur? Svaret blev ett replikskifte i avsnittet där man i och för sig säger att Enterprise kommer i fred och inte ska ingripa i andra kulturers ensaker, men att den principen bara gäller levande och växande kulturer. Exakt vem som avgör vad som är vad är oklart. Precis som en del i USA var osäkra på varför landets trupper befann sig i Vietnam.

st archonsMen en fråga ställer jag mig fortfarande när avsnittet är slut. Hur kunde Kirk och grabbarna veta vilka kläder de skulle ha på sig för att smälta in på Beta III? Eftersom man tydligen inte hade iakttagit livet ner på planeten tillräckligt noggrant för att veta att alla levde sina liv mer eller mindre zombielikt. Vem är egentligen mode-koordinator på Enterprise? Och vad tänkte hen på när hen gjorde Spocks öron-döljande outfit? Diskret är den ju inte.

Court Martial. Det med rättegången. Och kyssen på bryggan.

st court 4

Det roliga med en serie som Star Trek är att den under sin huvudgenre – science fiction – sedan kan röra sig mellan en rad olika subgenrer. Vissa avsnitt liknar rena krigsfilmer. Andra påminner mest om historier om upptäcksresande och äventyrare. Ibland är det filosofiska och metafysiska bryderier som utgör ett avsnitts tyngdpunkt.

st court 2Court Martial är, som namnet antyder, ett rättegångsdrama i rymden. Kirk står anklagad för att ha förorsakat en besättningsmans död. Tydligen har han skjutit iväg någon sorts forskningsskyttel, utan att ha gett mannen ombord på den tid att söka säkerheten ombord på Enterprise. Mitt stora problem med det här avsnittet är att jag liksom inte förstår grundpremissen. Vad är det för liten farkost, varför måste den skjutas iväg och hur kan det vara så litet mellanrum mellan knapparna på Kirks kontrollpanel? Jag hade tryckt fel hela tiden. Kirk måste verkligen ha nätta, smala små fingrar för att slå rätt tangenter varje gång. Men oavsett handstorlek, så måste förstås rättvisa skipas. Har Kirk varit för trigger happy? Hatade han sin besättningsman? Var han inloggad på Tinder samtidigt som han skulle köra rymdskepp? Detta ska avgöras på en rättegång på Stjärnbas 11 – vårt första besök på de intergalaktiska resornas motsvarighet till en järnvägsknut.

st court 3En sak att tänka på: Court Martial är till allra största delen en så kallad bottle episode (ett uttryck jag lärde mig när jag såg på Community och avsnittet Cooperative Calligraphy, som förstås är ett typexempel på en bottle episode, vilket rollfigurerna i avsnittet också påpekar några gånger). Enligt Wikipedia (rätta gärna mig om det är fel) myntades begreppet just vid produktionen av Star Trek. Avsnitt som helt och hållet utspelades på skeppet Enterprise kallades för “Ship in a bottle”. Uttrycket bottle episodes har sedan blivit ett begrepp för avsnitt med låg budget, ofta inspelade i befintliga scenografier, utan gästskådespelare och specialeffekter. Gärna typ två personer i ett rum under hela avsnittet. Det är avsnitt som spelas in när säsongsstarter och -avslutningar gått över budgeten. Samtidigt, har det visat sig, kan just de här avsnitten bli enormt populära. Med mycket dialoger och lite handling blir de ofta tv-seriernas motsvarighet till kammarspel, med plats för fördjupning av rollfigurerna.

Nu fullkomligt kryllar det här avsnittet av gästskådespelare, men i första hand är Court Martial ett dialogdrivet drama som faktiskt, för en gångs skull, gick under budget och minskade underskottet för Star Treks första säsong.

st court 5Kanske har jag börjat irritera mig en smula på den gode kapten Kirk. Jag gillade nämligen avsnittets första del bäst. Här fick jag för första gången i serien se Kirk ifrågasatt och illa omtyckt – ja, nästan mobbad. Som när han går ut för att ta en drink på Stjärnbasens bar och hela hans gamla klass sitter där och hatar honom för att han tagit livet av deras polare. Och när Kirk träffar sin gamla kärlek Areel Shaw så visar det sig att det är hon som ska vara åklagare i rättegången mot honom. För mig var det nästan en lättnad att se Kirk i riktig motvind. Hans nonchalanta sätt och instabila humör är inte alls lika vinnande när han sätter sin fot utanför Enterprise brygga.

Men ganska snart förstår jag att manusförfattarna känt sig tvingade att kompensera denna korta stund av tvivel på vår hjälte med att låta resten av avsnittet vara smockfullt med goodwill för Kirk. När avsnittet närmar sig sitt slut har vi fått lära oss att Kirk inte bara är ofelbar, han har också fått en oändlig mängd utmärkelser för äventyr som vi tittare inte fått vara med på.

st courtBäst: Diagrammet över de olika skeppen i rymdflottan med staplar och rubriken Star Ship Status, som sitter på en vägg på Stjärnbas 11. Den skulle jag vilja få förklarad för mig. Länge och omsorgsfullt.

Konstigast: I en scen mot slutet av avsnittet går McCoy runt med en vanlig mikrofon och försöker låtsas att det är ett högteknologiskt ljudverktyg från framtiden.

Sämst: Kirk står och hånglar på bryggan. Inte okej! Det får finnas någon måtta på kaptenens snusk.

Tomorrow is yesterday. Det med resan tillbaka till 60-talet. Och den mycket kvinnliga datorn.

st tomorrow

Tidsresor känns som ett av Star Trek-producenternas absoluta favoritämnen. Och i Tomorrow is yesterday har vi äntligen kommit fram till avsnitt som helt och hållet sysselsätter sig med detta fascinerande ämne.

I det här avsnittet orsakar ett tekniskt fel att Enterprise transporteras tillbaka till 1960-talet, dvs nutid när serien producerades. Smart rent ekonomiskt – inga scener som  utspelas på jorden behöver särskilda kostymer eller exotisk scenografi. Och samtidigt kunde man också låta publiken titta på allt på det fantastiska Enterprise genom en sextiotalsmänniskas ögon. En transportör! En matmaskin som gör kycklingsoppa genom en att man kör in en diskett i en liten låda (inte för att sextiotalsmänniskan vet vad en diskett är, men ändå)!!. En Spock!!!

st tomorrow 2Och när nu avsnittet avhandlar tidsresor så hamnar man förstås i det mest klassiska av alla dilemman kring tidsresor: kan min resa i tiden påverka framtiden – och i så fall till och med ändra så mycket att jag aldrig föds? Fast i det här fallet handlar det om lite mer plikttrogna spörsmål kring teknisk utveckling och att innovationer kan hamna i fel händer. Det hela aktualiseras när man transporterar ombord en flygpilot från Jorden när hans plan håller på att gå sönder. Och sedan lyckas man lite slarvigt transportera upp en säkerhetsvakt av misstag också. Men kan man skicka ner dem till jorden igen, utan att deras berättelser börjar förändra historiens gång?

IMG_1277

IMG_1278

Fast den mest dramatiska innovationen i det här avsnittet är ägnar typ en hel scen åt att…skämta! I det här fallet att skeppsdatorns röstsyntes numera bytt kön till kvinna. Och dessutom lagt sig till med en del kvinnliga manér, som att säga dear i slutet av meningar. Fnissa. Och flirta med Kirk. En personlighetsförändring som skett efter att skeppets dator blivit servad på en kvinnodominerad planet (ett skämt som jag eventuellt minns ända sedan jag såg den här serien som barn). I mitt gravallvarliga källmaterial anges Tomorrow is yesterday mycket riktigt som avsnittet som går till historien som det där Star Trek medvetet började arbeta med humor. Jag undrar om inte det också går igen i avsnittets stora slagsmålsscen. Det är liksom lite extra spattigt och hoppigt och slängigt.

Annars var det skönt med ett helt okej avsnitt, efter en rad svaga insatser.

Bäst: Fantastiska “ramla omkull”-scener, samt kanske tv-historiens mest dramatiska fall efter ett enkelt knytnävsslag utfört av en av säkerhetsvakterna på militärbasen.

Sämst: Att jag verkligen aldrig har tyckt att det där med att åka runt solen för att resa i tid verkar vara ett trovärdigt sätt att resa i tiden på.

Arena. Det med den fasansfullt dåliga Gornkostymen

st arenaDet som gör Star Trek till Star Trek är förstås inte bara manusen, skådespelarna eller Gene Roddenberrys storslagna visioner. Det handlar förstås också om de små detaljerna. Wah Chang är en av personerna som arbetade med mask och rekvisita, som till exempel designen av kommunikatorn, den lilla walkie talkie-liknande apparaten som besättningen använder för att kommunicera med varandra. Den som en del anser är inspirationen bakom de så kallade flip-mobilerna. Det var också Chang som designade det vetenskapliga instrumentet Trikordern (som jag mest tycker ser ut som en liten, bärbar kassettbandspelare), och det romulanska skeppet i Balance of Power. Men alla kan förstås ha en dålig dag på jobbet ibland. För Changs del måste det ha varit när han skulle göra Gornkostymen.

st arena 4En Gorn ser ut ungefär som en ödla som går på två ben. Man skulle också kunna beskriva monsterdräkten som något som man skulle kunna hitta i Buttericks kasserat-låda. Eller eventuell välvilligt tolka designen som en hyllning till gamla japanska monsterfilmer. Hur som helst har jag inte sett maken till kackig kostym tidigare i den här Star Trek-säsongen. I någon av replikerna säger Kirk bland annat att en Gorns enda svaghet är att hen är väldigt långsam i sina rörelser. För mig ser det mer ut som om någon designat en kostym i lite för hård plast – så att det inte går att göra snabba rörelser i den.

st arena 5Kirk möter Gornen när de två ska utkämpa en duell på liv och död. De är bägge fångar hos metronerna som tagit bägge deras skepp som gisslan. Det beror på att Metronerna är ett högstående och fredligt folk, som inte accepterar när främmande rymdskepp drar in i deras närhet med våldsamma avsikter. Det som provocerat dem den här gången är att Enterprise jagat Gornernas skepp för att utkräva hämnd för en utplånad jordkoloni.

Den tröttsamma besserwissern i mig vill nu göra alla uppmärksamma på att även förra avsnittet avslutades med en duell. Samt att många av resonemangen när Enterprise bestämmer sig för att förfölja det främmande rymdskeppet känns igen från Balance of Power. Man kan också säga att det här avsnittet ingår i en subgenre om när främmande varelser tittar kritiskt och granskande på mänskligheten. I Shore Leave vill till exempel inte vaktmästaren på nöjesfältsplaneten säga vem som byggt den, eftersom mänskligheten inte är redo för den informationen. I The Squire of Gothos är det spellevinken Trelane som är fascinerad av mänsklighetens krigiska upppförande. I det här avsnittet är det alltså metronerna som testar mänskligheten, men kanske inte som man tror. Det är nämligen först när Kirk visar Gornen nåd som mänsklighetens aktier stiger på den metronska förtroendebörsen. Ja, faktum är att avsnittet slutar som en futuristisk version av Brechts Den kaukasiska kritcirkeln.

Jag har förstått att det här är ett klassiskt Star Trek-avsnitt. Nästan sönderälskat. Själv kan jag inte komma över Gorns töntighet, och tycker att deras “duell” är sjukt trist och långdragen. Men jag har redan förstått att det här inte är den sista Gornen jag kommer att få se. Avsnittet blev så pass kult att det kommer att dyka upp fler Gorner framöver, i seriens kommande inkarnationer. Om än inte i exakt samma kackiga kostym. Hoppas jag. st arena 2

Värst: Bland Gorns flåsande låter det som om hans småskrattar ibland. Alltså småskrattande alligatorer som går på två ben. Oerhört obehagligt. På det pinsamma sättet.

Bäst: Älskar metronernas look. Så himla Caravaggio-bögigt på ett futuristiskt sätt!

st arena 3