Det här är tydligen början på en lyckad strategi för Voyager-teamet framöver. En satsning på lite lyxigare avsnitt under de så kallade sweeps-perioderna på amerikansk tv (det var då undersökningsföretaget Nielsen samlade in extra mycket och extra många uppgifter om tv-publiken, vilket gjorde att dessa mätningar ofta blev avgörande för reklampriserna – det ledde i sin tur till att många serier gjorde lite spektakulära saker just de veckorna).
Plotten i det här avsnittet kretsar kring det i Star Trek-sammanhang så älskade ämnet tidsresor – fick nästan lite déjà vu med tanke på att jag nyss skrev om samma sak i blogginlägget om Trials and Tribble-ations. Fast egentligen påminner Future’s End allra mest om långfilmen Star Trek IV . I den åker ju Kirk och de andra på Enterprise tillbaka till San Francisco 1986 för att rädda valar, medan Janeway och hennes skepp i det här avsnittet helt ofrivilligt hamnar i Los Angeles 1996. Det finns så många likheter mellan filmen och avsnittet att jag nästan tycker att Future’s End ska räknas som en reboot. Mest av allt är det känslan som förenar de två produktionerna. Det är något visst med att få se en spacecrew från framtiden som traskar runt i 1900-talets västkuststäder. Oavsett vilket årtionde som handlingen utspelas i så förvandlas våra hjältar snabbt till storögda turister som går runt och förundras över 80- respektive 90-talets outfits och livsstil. Men någon repris på Star Trek IV:s bejublade busscen blir det inte. Så pass mycket koll har ändå Paris när det gäller 1900-talets liv i LA att han vet att man definitivt inte tar bussen där.
Att Voyager hamnar mitt uppe i 90-talet är resultatet av att en kapten Braxter från framtiden försöker manipulera tidslinjen. Han dyker upp i en tidsspricka i deltakvadranten och hävdar att Voyager sabbat livet på Jorden och hela solsystemet någon gång på 2800-talet. För att förhindra att det där sker måste han utplåna Voyager anno år 2373. När Janeway inte omedelbart köper hans argument och offrar såväl skepp som besättning utbryter eldstrid, och då dras både Braxton och Voyager in i den där sprickan, men de spottas ut i olika tidsåldrar. Braxton år 1967 och Voyager 1996. Braxtons närvaro har alltså under nästan 20 år kunnat skapa nya tidsparadoxer.
Jag är väldigt kluven till det här med tidsresor på film och tv. Tycker att det blir så snurrigt i mitt huvud när det gäller orsak och verkan att ingenting verkar rimligt. Jag tror Janeway formulerar min inställning till tidsresor i Star Trek ganska väl i den här repliken ur Future’s End:
JANEWAY: Time travel. Ever since my first day in the job as a Starfleet Captain I swore I’m never let myself get caught in one of these godforsaken paradoxes. The future is the past, the past is the future. It all gives me a headache
Men antingen håller jag på att bli avtrubbad, eller så avhandlas ämnet med ovanligt lätt hand i det här avsnittet, för jag har roligt nästan hela tiden under Future’s End. Vare sig det handlar om skildringen av 90-talets LA (som då var en drift med samtiden, men som nu känns fantastiskt uråldrig) eller det faktum att Voyagers besättning faktiskt står inför en fiende som har tillgång till teknik som är vida överlägsen deras egen. Plötsligt framstår Voyager och hennes crew som uråldrig och gammalmodig i sina fula pyjamaser (det vill säga exakt som den 90-talsvision av framtiden den faktiskt är). Braxtons skepp har nämligen hittats och slaktats på tekniska innovationer av en entrepenör, Henry Starling. Hans företag må bygga på framtidens teknik, men namnet på det är verkligen komprimerad 90-talsondska: Chronowerx.
Braxton själv har däremot blivit uteliggare och sätter upp skyltar på stan där han varnar för Future’s End. För det är förstås Starling som sabbat framtidens jord. Han har byggt upp Braxtons skepp, och planerar att bege sig till framtiden för att sno fler tekniska innovationer som han sedan kan kränga på 90-talet. Och resten av avsnittet går åt till Janeways försök att förhindra detta.
Fynden av intressanta personer som dyker upp i Star Trek-biroller fortsätter här med en ung Sarah Silverman. Hon är den där typen av tjej som jobbar på rymdobservatorium och gillar pizza och b-filmer (vad jag saknat den här 90-talsstereotypen). Det här leder osökt till mina observationer kring filmarvets framtid i Star Trek-serien, och här dyker det upp ny information. Jag har ju tidigare skrivit om att man gärna sätter upp Shakespearepjäser och diggar klassisk musik på olika håll inom Star Trek-universumet, men att film och tv inte riktigt verkar ha överlevt in i framtiden. Nu visar det sig att det inte stämmer. Paris visar sig till exempel vara expert på b-filmsskräckisar. TV-produktioner verkar däremot ha försvunnit ur kulturarvet. Det är väl därför som Neelix och Kes står förtrollade framför åsynen av 90-talets tv-utbud (å andra sidan kommer ju just de här två personerna inte från alfakvadranten och har kanske haft minimala möjligheter att fördjupa sig i Jordens populärkulturhistoria). Det verkar ändå stå hyfsat klart att tv-dramat ersatts av holodäcksäventyr.
KES: We’ve set up a computer algorithm to search for key words and phrases. Anything that might indicate Voyager.
KIM: Anything so far?
NEELIX: Not yet, although we have come across some very intriguing televised broadcasts. Take a look at this. It’s a form of entertainment called a soap opera. The exploration of human relationships is fascinating.
KIM: I can’t imagine just watching the story and not being a part of it.
KES: That’s because you’ve been spoiled by the holodeck. There’s something to be said for non-interactive stories like this, being swept away in the narrative.
NEELIX: Oh, I can’t wait to see if Blaine’s twin brother is the father of Jessica’s baby.
Avsnittet slutar också med en fenomenal cliffhanger. För allting går verkligen åt helvete för Janeway. Inte bara misslyckas hon med att sätta dit Starling, hon lyckas också med konststycket att få med Voyager på tv-nyheterna. Är man bara det allra minsta engagerad i Janeways ansträngningar för att inte smutsa ner tidslinjen, så är det här ju en katastrof. KA TA STROF.
När avsnittet tar slut sitter jag storögt och undrar vad jag just var med om. Är det bara jag eller är det här plötsligt ett avsnitt på en helt ny nivå.Allt kan väl inte bara handla om att man får se Paris i linne, jag tycker ju till och med skämten är ovanligt roliga, eller är det bara jag som uppskattar kommentarer som “Oh, Vulcans. Deep down you’re all a bunch of hypochondriacs”. Eller fascinerande bonusinfo om framtiden, som det faktum att hela Los Angeles-regionen tydligen sjunker ner i havet under ett jordskalv 2047 (ger en viss ödesmättad ton till det glättiga LA-livet) och blir ett jättelikt korallrev. Det här är ju riktigt, riktigt kul och bra. Som att man äntligen fått resurserna att göra tv på en modern nivå.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 449 tv-avsnitt.
Betyg: 9/10.
Jag kan inte motstå ett riktigt välskrivet tidsrese-äventyr och ibland är den här dubbeln mina favoritavsnitt av Voyager.
Diggar också tidspolisen. Det enda som skaver en aning är väl att man kan undra var de höll hus t.ex. när McCoy delade ut framtidsmedicin på 80-talet..
Ja, och är det inte konstigt att tidspolisen kommer precis när äventyret är klart, i det här avsnittet? Han kunde ju dykt upp lite innan och dragit sig själv i örat. Nej, det går ju inte. Okej, nu är jag förvirrad igen.